Stephanie Morgan [G] (Pineapple)

Locked
SORTERINGSHATTEN
Husalf
Husalf
Posts: 1325
Joined: 05 Feb 2009, 12:34

Stephanie Morgan [G] (Pineapple)

Post by SORTERINGSHATTEN »

Stephanie Sophie Morgan
Liverpool, England

När Stephanie Sophie Morgan var sex år fick hon en alldeles egen boll. Inte någon av sina bröders gamla, eller sin pappas gamla för den delen. En alldeles egen boll. Den var vit och röd, med Liverpools märke på flera av sidorna. Stephanie älskade den bollen av hela sitt hjärta, och hon hade med sig den vart hon än gick. Frederick hade en gångs strax därefter sagt till henne att det inte var bra att dra med den vart hon gick, och när hon till och med började ta med den i ryggsäcken varje dag när hon gick till skolan, tyckte han att nu hade hon verkligen gått för långt.
Frederick var Stephanies fem år äldre bror och den av bröderna som hon såg upp till mest. Mycket av det gällde skolan men hon beundrade också hans sätt att tänka, och hur han alltid kunde vara så lugn och avslappnad, trots att han fick sitta uppe sent varje kväll för att hinna med skolan. Han kunde alltid ta en paus i pluggandet för att läsa en godnattsaga för Stephie och väntade alltid tills hon somnat innan han gick därifrån. Fred var henne älskade storebror, och han hade lärt henne att göra det som var bäst för alla, inte bara för henne själv.

När Stephanie Sophie Morgan var sju år vann hon sin första fotbollscup. Bollen låg vid avbytarbänken för första gången den matchen, och sedan dess var den alltid med. Hon spelade med killarna, för något flicklag i hennes ålder fanns inte, men det var ingen som såg ner på henne för det. Hon hade spelat med dem så länge pojkarna kunde minnas, och hon var en i laget, precis som alla andra. Sebastian hade en gång sagt att han ibland sa till folk att han hade tre bröder, för Stephanie var lika tuff, och var minst lika snabb som de andra syskonen.
Sebastian var Stephanies tre år äldre bror och den av bröderna som hon pratade mest med. Det var honom hon kom till om hon var ledsen, men också han som hon kunde ligga uppe hela nätterna ute i tältet på somrarna och prata om allt mellan himmel och jord, när de andra familjemedlemmarna redan somnat. Hon beundrade inte honom lika mycket som Fred, för Basti var närmre i ålder, och på så sätt inte lika långt borta. Basti var också hennes älskade storebror, som hade lärt henne att vad som än händer, så ska man inte ge upp.

När Stephanie Sophie Morgan var åtta år gick hon på sin första Liverpoolmatch. Med bollen i ryggsäcken och ansiktet målat i klubbens färger hade hon suttit på den stora läktaren och skrikit värre än alla sina bröder tillsammans. Liverpool förlorade tyvärr, men Steph var lika glad för det. Efter matchen hade hon och Christopher fått följa med för att träffa spelarna i laget, för det hade Stephanie fått i födelsedagspresent att göra. Bollen, som redan var det som Stephanie tyckte var den viktigaste saken hon hade, blev om något ännu viktigare när den fick varenda spelares autograf på sig. Chris hade blivit grön av avund när han såg hennes boll, och svor över att han inte tagit med sin egen.
Christopher var Stephanies ett år äldre bror och den av bröderna som hon var mest med. Det var med honom som hon stack till fotbollsplanen efter maten för att öva straffar, trots att de redan varit där hela dagen. Det var Chris som hon kunde leka kurragömma med, och det var med honom som hon gick och tog kvällsbad med, för att sen komma tillbaka över en timme senare. Chris var den av bröderna som Stephie kunde busa med, och det var med honom som hon ofta råkade i trubbel med. Hon behövde inte imponera på honom, för han var hennes bror, och inte äldre bror, eller storebror. Det var han som hade lärt hennes att man inte alltid behövde göra som man var tillsagt, att man behövde utforska världen själv ibland. Ta saker i sina egna händer och lita på sin egen instinkt.

När Stephanie Sophie Morgan var nio år fick hon sitt första husdjur. Hon hade tjatat och tjatat på sina föräldrar, och med hjälp av alla tre bröderna hade hon till sist fått sin vilja igenom. Det hade varit svårt och alla fyra syskonen hade fått hjälpas åt. Fred hade sökt upp fakta om hundar på internet, och de fyra hade fastnat för en retriever ras, Tollare. Basti och Chris skrev upp flera argument, och alla fyra skrev upp vad de kunde göra för att ta hand om hunden. Under den tiden lärde sig Stephanie att man behöver argumentera för sin sak, och att det är viktigt att veta vad man pratar om när man försöker övertala någon.
Den lilla orangea valpen fick till sist heta Max och han blev som en lillebror för Stephanie. När han var med hade hon alltid roligt, och hon brukade vara ute på den lilla gården bakom familjen Morgans radhus för att leka och träna Max. I början hade Max försökt ta Stephs älskade boll, men då blev Stephanie riktigt arg och Max lärde sig snabbt att hålla sig borta från den. Eric, Stephanies granne och bästa vän, brukade alltid stanna ute med henne och Max hela helgerna och kom närmre hunden än både Frederick och pappan i familjen. Med Max och Eric kunde Steph vara just Steph, och inte lillasystern eller lagkamraten. De hade lärt henne att man är mer än den man föds att vara och att det aldrig är för sent att ändra på sig.

När Stephanie Sophie Morgan var tio år besökte för första gången London. Hon försökte smuggla med bollen i väskan, men det fick hon inte för sin mamma som ville ha en fotbollsfri helg. Där hade Stephanie fått spendera massor av tid med sin mamma, som vilken flicka som helst i den åldern behöver. Beverley hade lärt sin dotter att fläta hår och i slutet av helgen kunde Stephanie fläta sitt långa blonda hår själv. Hon var renare än hon någonsin varit, och hennes nya byxor hade inte ens hål på knäna än. Fräknarna som täckte hela Stephs ansikte syntes mer nu när inte ansiktet var täckt av ett fullt lager smuts. Den stora munnen lyste upp i flera stora leenden när hon berättade om sin resa för sina bröder, och det verkade som om hon var riktigt lång, trots att hon i själva verket var kortare än de flesta andra i henne ålder. Hennes ljusblåa ögon lyste av stolthet när hon berättade om sina upplevelser.
Beverley var alltid en mycket stolt mamma, men när hon såg sin dotter lyckas med något så värmde det hennes hjärta ännu mer. Det spelade inte någon roll om det var att Stephie hade vunnit en fotbollsmatch, klarat ett prov eller fått Max att än en gång sitta ner. Hon var alltid lika stolt. Stephanie såg upp till sin mamma, för hon var trots allt den enda andra tjejen i familjen. Stephanie hade aldrig varit särskilt intresserad av kläder, smink eller hår, ofta hade hon bara håret uppsatt i en hästsvans eller hade det utsläppt. Det hade hon fått från sin mamma, för trots att mamman visst sminkade sig, så uppmuntrade hon alltid sin dotter att klä sig i de kläder hon trivs i och aldrig ändra sig för någon annans skull.

När Stephanie Sophie Morgan var elva år träffade hon sin första trollkarl. Han berättade om en skola Stephie aldrig hört talas om. En skola som hette Hogwarts, och som utbildade häxor och trollkarlar. När Stephanie först hörde mannen berätta att hon var en häxa trodde hon att det var ett skämt. Han sa att hon var en häxa, men det kunde hon väl inte vara. Ingen annan i hennes familj var magiker, så varför var hon då det. Men ministeriemannen berättade mer och mer om magivärlden och både pappa och dotter började till slut tro. Stephanie var en häxa, och hon skulle gå på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Jonathan höll om sin dotter och kysste henne på pannan.
Jonathan var den sortens pappa som alltid uppmuntrade sina barn och ville deras bästa. När han fick redan på att hon var en häxa, en häxa född i en familj med icke-magiker, uppmuntrade han henne att åka för han visste att det var det bästa för henne. Som enda dotter hade Stephanie ett särskilt band till sin pappa och när han sa till henne att hon skulle klara sig bra på skolan och få massa nya vänner trodde hon honom. För Jonathan hade lärt sin dotter att lita på andra människor och att hon inte skulle döma folk i förhand. Det var svårt, tyckte Steph ibland, men för sin pappas skull försökte hon alltid.
För vad som än hände på den där främmande skolan så skulle Stephanie alltid ha sin familj att komma hem till, och det gjorde henne trygg. För vad hon än sa till andra så hade hennes familj präglat henne mycket, och gjort henne till den hon nu var.

Locked