Hailee Miller [G] (carroswensson)

Locked
SORTERINGSHATTEN
Husalf
Husalf
Posts: 1325
Joined: 05 Feb 2009, 12:34

Hailee Miller [G] (carroswensson)

Post by SORTERINGSHATTEN »

Hailee May Miller
Plymouth

Hailee sparkade förstrött på en sten som låg på trottoaren framför henne så att den studsade tvärsöver gatan. Hon var på dåligt humör trots att det var sommarlov, den tid på året där man skulle roa sig, gå på äventyr och simma i havet. Allting var så fruktansvärt rörigt just, för fyra veckor sedan hade hela hennes värld vänds upp och ned. En underlig man, klädd i mantel och spetsig hatt, hade kommit hem till henne och berättat för henne och hennes familj att Hailee var en häxa, som redan i september skulle börja på en skola där de lärde en att trolla. Bara tanken var overklig och det hade fortfarande inte hunnit sjunka in, men hon började förstå att det inte var ett dåligt skämt utan verklighet, hon skulle snart lämna sin hemstad och allt hon älskade för att ge sig ut på ett större äventyr än hon någonsin hade kunnat drömma om. Men hon hade också insett att det här var sista sommaren då allt skulle vara som vanligt och hon ville ta vara på varje sekund av den. Om hon bara inte gått här ensam och sysslolös.
Hon suckade ljudligt och strök frustrerat sina bruna lockar ur de blå ögonen, håret verkade leva sitt eget liv vissa dagar och då ville hon inget hellre än att bara ta en sax och klippa alltihop. Hon hade fallit för impulsen en gång tidigare och klippt sig så kort att hon under en längre period blev misstagen för en pojke och det ville hon inte råka ut för en gång till, speciellt inte nu när hon skulle börja på Hogwarts. Med tankarna på Hogwarts lät hon fötterna styra hennes väg och hon återvände inte till verkligheten fören hon svängde runt ett hus och upptäckte att hon kommit fram till en av stadens parker. Mitt ute på gräsplanen stod fem killar som alla såg ut att vara i hennes egen ålder. Långsamt gick hon närmare för att ta reda på det var några hon kände, tre av dem var välbekanta hon hade sett dem otaliga gånger på skolgården alltid med samma kaxiga sätt som om de trodde att de var skolans kungar. De hade inte pratat så mycket med varandra men hon ogillade deras stil ändå, hon gav inte mycket för människor som tyckte att de var bättre än andra. Men vilka var de andra två frågade hon sig själv och rynkade på näsan, den ena såg märkligt bekant ut. Var det Adrian? Nä, det kunde det inte vara han hade ju sagt i morse att han var sjuk och antagligen inte skulle behöva stanna i sängen resten av veckan så det kunde inte vara han. Eller? Han hade bettet sig konstigt ända sedan hon berättat att hon skulle börja på internat efter sommaren. Det var precis som han undvek henne trots att allt hon ville var att träffa honom så mycket hon bara kunde. Så om det var han, vad gjorde han då med de där töntarna? Hon kände ett styng av svartsjuka hugga till i bröstet och utan att tänka smög hon närmare för att ta reda på sanningen.

Med bättre uppsikt över läget kunde hon bekräfta att det var Adrian, den lögnaktiga, lilla förrädaren skulle minsann få det hett om öronen när hon fick tag på honom, tänkte hon och knöt nävarna.
Hon såg också hur killarna sparkade en fotboll mellan sig samtidigt som den sista okända killen, en tanigt byggd kille i sjuårsåldern, försökte få tag i den. Till en början såg det bara ut som en lek, men efter ett tag gick det upp för henne att något var fel. Detta var ingen lek, lillkillen såg inte ut att vara med på den i alla fall. Vad pysslade Adrian på med? Det var inte likt honom, under alla åren de varit bästa vänner hade han aldrig gått på någon mindre och försvarslös. Visst de hade hittat på massa dumheter, oftast hennes idéer, som satt dem i trubbel, men det var mest små oskyldiga bus som var riktade mot lärare och vuxna, inga elaka saker. Men här var han nu och det fick ännu en våg av ilska att skölja över henne och hon fick knyta nävarna och bita ihop tänderna för att inte springa fram och slå till honom. För vad skulle hon kunna uträtta mot fyra stora killar som alla var längre och större än henne.
”Vad är det för fel grabben vill du inte ha din boll?” ropade Adrian med en nedvärderande röst.
”Snälla sluta nu”, vädjade killen och Hailee såg till sin bestörtning att tårar började välla upp ur lillkillens ögon.
Hon bet ihop, hjärnan sa till henne att det inte skulle bli bättre för att hon sprang in, men som så ofta när hon blev arg kopplade kroppen bort förnuftet och allt hon kunde tänka med var nävarna. Förfärat kände hon hur kroppen började röra fram ut från hennes gömställe trotts att hjärnan skrek att hon skulle backa.
”Jag trodde du var sjuk Adrian?” kom det från hennes mun. ”Men det ser inte ut som det, eller att tracka en liten kille när ni är fyra mot en är väl inte helt friskt heller, så då ljög du kanske inte?” Hon tog ett par steg närmare honom. Nu är det kört tänkte hon.
Skamset tittade han ner i marken och hon kunde se att han rodnade. Men när han tittade upp mot de andra killarna fick han tillbaka lite av sin självsäkerhet. ”Vad gör du här Hail, trodde du hittade på något med dina andra vänner när jag inte kunde. Eller var det ingen som ville vara med dig? Tycker dem kanske att du är för konstig?” Han flinade och de andra killarna skrattade rått åt henne.
Orden fick henne att tappa andan som om hon fått ett knytnävsslag i magen, Adrian hade alltid varit bra på att använda orden som vapen istället för med nävarna som hon föredrog. Hon kunde inte minnas en enda diskussion hon faktiskt vunnit mot honom.
”Jag springer i alla fall inte runt och låtsas vara någon jag inte är. Jag har känt dig så länge jag kan minnas och jag vet att detta inte är ditt rätta jag. Det vet du också.” Hon tittade med en mördande blick på honom och gjorde allt i sin makt för att stoppa rädslan inom henne att bryta lös. Varför hade hon gett sig in i denna situation? Hade inte Adrian varit där hade hon nog aldrig lagt sig i.
En av de andra killarna gick fram mot henne. ”Du är den där tjejen som alltid råkar i trubbel i skolan? Inte sant? Jag tror det är bäst för dig själv att du springer hem till mamma och slutar lägga dig i andras liv. Okej lilla gumman? Vi vill inte skada dig om vi inte behöver.”
Något brast inom henne, den lilla självkontrollen hon haft försvann och innan hon han tänka hade hon placerat ett slag rakt i magen på killen. Han kved till och vek sig dubbelt.
”Vad gör du Hail?” skrek Adrian och grep tag i hennes armar innan hon hann slå killen igen. ”Jag trodde du hade lärt dig kontrollera dig själv! Du har lovat mig att inte hamna i slagsmål igen.” Han var sitt vanliga jag igen, men Hailee var så arg och att hon slet sig loss och måttade ett slag mot honom som han med nöd och näppe lyckades undvika.
Nu började Adrian också ilskna till och höjde sin hand och slog Hailee som väste till av frustration och smärta. Hon gick till nytt anfall och kastade sig över honom så att båda ramlade till marken. Det rullade runt samtidigt som de pucklade på varandra, adrenalinet pumpade i henne och hon märkte inte ens när han träffade hennes läpp och järnsmaken spred sig i hennes mun. Slagsmålet blev intensivt men kortvarigt när en träff på Hailees öga fick allt henne sluta. Ögat bultade och tårarna välde upp ur ögonen på henne och för en sekund tvekade Adrian och stannade upp.
”Hailee förlåt mig! Gick det bra?”
Smack! Med sina sista krafter slog Hailee sin knytnäve rakt på Adrians näsa som knakade obehagligt och blodet började direkt forsa ur den. Snabbt kom hon på fötter och sprang för allt vad hon var värd, bort från Adrian, bort från de andra killarna och bort från sina skuldkänslor. Lillkillen såg hon inte längre, han hade antagligen passat på att smitit när Hailee och Adrian slogs, lika bra var väl det. Kroppen värkte på henne men hon struntade i det. En enda känsla fyllde henne nu, skuld. Hur hade hon tillåtit sin ilska att ta kontroll över henne, hon var rädd för sig själv och vad hon kunde göra när hon tappade kontrollen. Hon stannade i en gränd och kröp upp mot väggen och började skaka av gråt. Adrian skulle aldrig förlåta henne nu. Varför, varför, varför hade hon gjort det?
Hon satt där i vad som kändes som timmar, ögat som blivit träffat hade svullnat upp, precis som läppen och ett par andra kroppsdelar, hon ville inte veta hur hon såg ut just nu. Hon reste sig upp med hjälp av väggen och började stappla hem. För att undvika för mycket människor gick hon på bakvägar och undvek de största, de skulle säkert ringa polisen om de såg hennes sönderslagna ansikte som hon gärna ville undvika.
Hon var nästan hemma när hon svängde runt en krök och innan hon han tänka hade hon snubblat över något och hon ramlade ner på marken för andra gången den dagen. Det hon hade snubblat över stönade till av och hon vände sig om för att se vad det var. Hjärtat sjönk som en sten, Adrian låg på marken med ansiktet fläckat av blod som runnit från näsan. Lättat, men irriterat märkte hon att han inte verkade ha några andra märkbara skador, det var tydligt att hon tagit betydligt mer stryk. Hon skulle just resa sig och fly när Adrian grep tag i hennes arm.
”Hail vänta”, sa han med svag röst.
Hon bet sig i den svullna läppen, hon ville egentligen inte men hennes samvete höll henne kvar. ”Förlåt”, mumlade hon och tittade skamset ner i marken. ”Jag borde inte brusat upp sådär, om det är till någon tröst var det jag som fick mest stryk.”
Han skrattade skratt. ”Ja, du har sett bättre ut måste jag medge. Men det här är lika mycket mitt fel som ditt. Jag har bettet mig dumt den senaste tiden.”
På den punkten höll hon med honom i alla fall. Hon rotade i fickorna och hittade en näsduk som hon försiktigt började badda över hans ansikte för att få bort det värsta av blodet.
”Men du har också bettet dig konstigt” fortsatte han, ”du är inte ditt vanliga glada jag längre du går alltid försjunken i egna tankar. Du har alltid varit den som sagt allt du tänker och tycker, men du har slutit dig. Vad är det som har hänt?” han tog en paus innan han till la ”Har det med din pappa att göra? Är det därför du ska börja på det där förbannade internatet?”
Hailee skakade på huvudet. Det här handlade inte om hennes mystiska pappa som hon aldrig träffat och inte ens visste namnet på. Hennes mamma var endast nitton år när hon hade träffat honom på en bar i Skottland och blivit blixtförälskad direkt. Efter ett två månaders dejtande hade hon insett att hon var gravid och när hon avslöjat det för Hailees pappa hade han lämnat henne. Hennes mamma hade varit tvungen att uppfostra Hailee på egen hand parallellt med sin polis utbildning. Hailee älskade sin mamma men hennes stora mål i livet var att ta reda på vem hennes pappa var och träffa honom om så bara en kort stund. Hennes mamma hade inte berättat mycket om honom, bara att hon hade hans hårfärg och samma vilda personlighet. När Hailee var fem hade hennes mamma träffat en ny man som hon senare gift sig med och tillsammans hade de gett Hailee en liten lillasyster, Rose, som Hailee älskade att leka med. Även om föräldrarna inte uppskattade alla lekarna.

”Nej, det handlar inte om honom. Jag vet lika mycket om honom nu som jag gjorde för ett år sedan.” suckade hon.
”Men vad är det då för fel med dig?” Han satte sig mödosamt upp bredvid henne. ”Du vet att du kan berätta för mig.”
Hon ville berätta, men hon fick inte och han skulle väl ändå inte tro henne. ”Min mamma vill att jag ska skärpa mig och tycker att internat är ända sättet”, ljög hon och tittade iväg för att Adrian inte skulle se det.
”Så du tänker bara lämna mig i sticket?” han tittade med en sårad blick på henne. ”Vem ska jag nu vara med hade du tänkt?”
Hon hade också tänkt den tanken men undrat på vem hon skulle vara med, att skaffa vänner var inte hennes starka sida hon hade haft Adrian och varit nöjd med det och när hon försökt bli vän med någon annan blev det aldrig bra, tjejer var för tråkiga och ingen kille nådde upp till Adrians nivå i hennes ögon. Hur skulle hon klara sig på Hogwarts?
”Du är arg på mig, va? Det är därför du inte har velat träffa mig?” sa hon till slut efter en utdragen paus.
”Ja, jag har varit arg på dig och är det fortfarande.”
”Snälla var inte det, jag vill att vi ska skiljas som ovänner nu när jag åker.”
Han gav henne en långblick innan han svarade. ”Jag får väl försöka att inte vara det. ”sa han med en suck. ”Jag har något till dig förresten. Så att du kan minnas mig på din dumma skola.” Ur fickan halade han upp en silvermedaljong med en fjäril på. ”Jag vet att du inte är förtjust i halsband, men jag tycker att det skulle passa dig.”
Förstummat tog hon emot det, öppnade det sedan och såg en liten bild på dem båda som tagits förra sommaren. ”Jag kan inte lova att jag kommer använda det offentligt, men jag kommer kanske ha det under kläderna”
”Det är dags att du tar fram din tjejiga sida Hailee, du kan inte springa runt som en vilde hela livet.” skrattade han. ”Men att du bara tar på det är väl en start antar jag.
Hon blängde på honom. ”Jag tänker aldrig bli tjejig.” sa hon och räckte ut tungan åt honom.

Den kvällen somnade hon gott, hon var sams med Adrian igen och imorgon skulle hon åka och köpa sina skolsaker. På sängbordet låg medaljongen tillsammans med Hogwarts brevet. Plötsligt kändes det riktigt spännande att få börja där.

Locked