Saoirse Mayberry [G] (Glittra)

Locked
SORTERINGSHATTEN
Husalf
Husalf
Posts: 1325
Joined: 05 Feb 2009, 12:34

Saoirse Mayberry [G] (Glittra)

Post by SORTERINGSHATTEN »

Saoirse Imogen Mayberry, Londonderry, Nordirland

Det hedliknande landskapet bredde ut sig framför familjen Mayberry då bilen rullade fram längs landsvägen på väg bort från deras hem en bit utanför Londonderry, Nordirland. De hade ägnat timmar åt att förbereda flytten, och Saoirse hade varit snabb med att bli otålig, men hon hade också förstått att det här var en stor dag för hennes bror. Det var inte varje dag man flyttade hemifrån, men hon hade ändå svårt att greppa vad det var som var på gång att hända. För den elva år gamla flickan var detta inte mer än en väldigt lång, rörig dag med mycket trassel och arbete. Att det också skulle bli en dag som förändrade vardagen både för henne och hennes bror var hon inte det minsta medveten om, och det fanns ingen anledning att tro att det här skulle bli något annat än tråkigt.
”Är vi inte framme snart?” tjatade Saoirse för säkert femtonde gången, trots att de knappt hunnit lämna huset och dess marker bakom sig ännu.
”Men kan du sluta tjata, eller?” svarade hennes bror, och kastade en irriterad blick bak mot henne från passagerarsätet. Det här var hans stora dag, och han hatade hur systern stal uppmärksamheten med sitt ständiga tjatande och gnatande. Det här var dagen då han flyttade hemifrån, började på universitetet och blev vuxen. Han ville att allting skulle vara perfekt, och att han skulle få njuta av att han hade kommit så långt i livet. Han ville få vara lycklig över att äntligen få lämna den tråkiga landsbygden bakom sig för storstaden och studentlivet, men hans glädjerus avbröts ständigt av systerns genomträngande röst som kom och knuffade undan hans entusiasm.
”Du är så himla tråkig,” muttrade Saoirse tyst, men tillräckligt högt för att alla i bilden skulle höra det. Hon var uttråkad, och hennes kropp värkte av iver att få sträcka på sig. Hon längtade redan efter frihet, och det stora hedlandskapet att springa sig trött på med utsträckta armar och glädjen som spred sig i hela kroppen. Det var det hon älskade att göra. Varje ledig minut ville hon spendera med den frihetskänslan, och med nya äventyr, utmaningar, trädklättring och strövtåg varje dag. Hon älskade att få känna sig som hjälten i sin egen berättelse, känna kickarna av att inte riktigt ha kontrollen över vad som skulle hända, och hon hade envist grälat på sin familj för att de försökte ta det ifrån henne. Även om hon var medveten om att det bara rörde sig om en dag tog det ändå emot. Hennes föräldrar förstod inte att en dag för någon som bara var elva år gammal kunde vara en evighet för vem som helst, och Saorise var både otålig, envis och våghalsig till naturen. Där det inte fanns tillräckligt med äventyr blev hon uttråkad, och det här var precis ett sådant tillfälle. Dock var hon fortfarande väldigt omtänksam, och skulle aldrig äventyra någon annans säkerhet för sin egen äventyrslystnad, vilket antagligen också var anledningen till att hon slutligen gått med på att följa med och lämna av brodern på universitetet. Hon kunde inte för sitt liv begripa vad brodern sökte då han valde att lämna dem för livet i staden, men var det vad han önskade så var det väl så det skulle bli. Visst var staden och univsersitetet spännande, men att faktiskt bo där? Hela tiden? Hon hade svårt att förstå det.

Saoirse ryckte till och insåg att hon hade försjunkit i sina tankar då bilen krängde till för att svänga in på uppfarten utanför en stor stenbyggnad som måste vara internatet. Familjen klev ur bilden och började ivrigt samtala om hur bra brodern skulle få det här, och hur stolta de var över honom som kommit in på läkarprogrammet. Flickans isblå blick letade sig uttråkat fram över de ståtliga byggnaderna, och den allvarliga stämningen som liksom vilade över området på ett sätt som hon hade svårt att sätta fingret på. Hon sparkade lätt i gruset av frustration, och kastade en blick bort mot föräldrarna igen innan hon bestämde sig. Utan att sänka blicken flätade hon ihop det mörkblonda håret till en lång fläta med sina smala fingrar, och lät den sedan hänga längs hennes lilla rygg. Hon var kort för sin ålder, men det var ingenting hon bekymrade sig över. Tvärtom var det ofta till hennes fördel då hon utforskade, precis så som hon nu tänkte göra för att liva upp stämningen och dagen lite. Bland det bästa hon visste var att utforska nya platser, och det här tycktes vara ett ypperligt tillfälle, med tanke på att brodern och föräldrarna skulle vara upptagna med att bära och packa upp i säkert flera timmar till. Varför inte göra någonting vettigt av tiden?

Med en hastig blick bakåt för att kontrollera att ingen såg henne smet hon runt hörnet på internatet, och fortsatte sedan bort längs grusplanen. Ett litet leende hade börjat leta sig fram på hennes läppar då hon återigen kände det välbekanta ruset av äventyr fylla hennes kropp. Detta tills hon plötsligt avbröts av en plötslig rörelse i ögonvrån som fick henne att haja till så plötsligt att hon nästan föll omkull. På husväggen på byggnadens skuggsida fanns nu en liten källardörr, och hon hade kunnat svära på att den hade svängt till. Försiktigt klev hon fram till den och kikade ner i öppningen, men det var för mörkt för att hon skulle kunna se något. Hon tvekade ett ögonblick, men tog sedan med beslutsamma rörelser tag om källardörren och drog upp den för att sedan kliva ner i källaren. Trätrappan knarrade under hennes tyngd då hon med långsamma kliv fortsatte nedåt. Hjärtslagen dunkade så hårt i hennes bröst att hela hennes kropp svängde en aning för varje slag.
”Hallå?” försökte hon, och stannade till för att ta in tystnaden. Hon kunde dock inte låta bli att känna att hon inte var ensam.
”Hallå?” försökte hon igen, och blev tvungen att kväva ett skrik då hennes oro bekräftades av ett litet läte från ett av källarens hörn. Snabbt sträckte hon sig efter snöret som hängde från taket för att tända lampan, och hann precis få en skymt av en liten varelse med enormt stora ögon och öron. Då hennes ögon slutligen vande sig vid ljuset var dock varelsen borta, och det var som om hon inbillat sig alltihop. Hon blinkade till och såg sig hastigt omkring. Hon hade kunnat svära på att hon sett något där, men hur hon än letade kunde hon inte finna något. Källaren var tom. Besviket tvingades hon till slut ge upp, och hon begav sig återigen bort till bilen där föräldrarna var i full gång med att krama om hennes bror och överösa honom med lyckönskningar. De var så tagna av situationen att de inte ens noterade att den annars så livliga Saoirse plötsligt blivit alldeles tyst och försjunken i tankar.

I bilen på väg tillbaka noterade Saoirse ett brett leende på sin faders läppar, och till slut tog nyfikenheten återigen över, och hon kunde inte låta bli att fråga honom vad det var som fick honom att le så.
”Jag ville vänta tills efter vi lämnat av din bror,” svarade hennes pappa, och ett litet leende letade sig även fram på moderns läppar, om än något mer blygsamt. ”Men jag har någonting till dig. Något som vi ville vänta med för att inte förstöra glädjen för din bror, nu när han kommit så långt och… Ja, du får läsa själv.”
Med de orden överlämnade fadern ett kuvert till henne. Hon tog det mellan sina händer och stirrade på det en lång stund innan hon slutligen öppnade det. Det var som om kuvertet, trots sin blygsamma uppenbarelse, utstrålade någon slags mäktig energi. Någonting speciellt. Någonting som bara var för henne. Med stor nyfikenhet vecklade hon upp pergamentet och läste de första raderna:

”Kära Miss Mayberry, vi har nöjet att meddela er att ni har tilldelats en plats vid Hogwarts Skola för Häxkonster och Trolldom…”

Förvånat såg hon upp på pappan som nickade som bekräftelse, och under resan tillbaka till huset berättade han om hur han själv en gång gått på skolan, och att de behövt hålla det hemligt eftersom modern var mugglare, och för att hennes äldre bror aldrig hade uppvisat några magiska tendenser, och de därför inte velat berätta någonting förrän de med säkerhet visste om hon skulle göra det eller inte. Nyheten fick hjärtat att slå en aning fortare i bröstet på Saoirse, eftersom hon insåg att detta måste vara början på ett nytt stort äventyr. Större än någonting hon tidigare hade fått uppleva.

Locked