Page 1 of 1

Wilson Alley [G] (Lys)

Posted: 02 May 2014, 00:36
by SORTERINGSHATTEN
Wilson Alley, Whalley

Redan morgonen de satte sig vid bordet hade han en klump i halsen. Den gänglige pojken satt böjd över frukostflingorna men flyttade mest runt dem med skeden, det smakade mest grötigt i munnen och smaken var fadd. Kunde frukost smaka grått? Uppenbarligen kunde den det.
”Jag skulle inte vara på väg dit om någon brytt sig om att fixa glödlamporna.” tänkte han bistert.
Han hade spenderat mer tid än vanligt på att fixa till det solblekta gråblondbruna håret framför den dammiga badrumsspegeln. Den hade inte varit ordentligt ren sedan mamma hade flyttat ifrån dem.
Det spelade ingen roll, om pappa inte var typen som lagade lamporna i hans rum eller tvättade speglar, så var han ändå den sortens pappa som kom på varenda liten skolpjäs de ordnade i skolan och sedan reste sig upp, applåderade och tjöt ”bravo!”, trots att de andra föräldrarna tittade. De var mycket olika till utseendet. Wilson hade ärvt hans mammas regnpölsblå ögon, hennes breda smala mun och hennes vana att dricka ur den sista mjölken men lämna kvar paketet i kylskåpet. Vart hans runda ansikte och mjuka haka kom från visste ingen, eftersom att båda hans föräldrar hade finlemmade ansikten med höga kindben.

Det var alltså lampornas fel att Wilson skulle till den märkliga internetskolan han inte visste någonting om. Utav någon märklig anledning hade elektriciteten runt omkring honom aldrig fungerat som den skulle. Han minns hur de kom hem en gång när han var mycket liten och hans pappa varit arg på honom. Pappa blev sällan arg över småsaker, men han var fortfarande inte sig själv efter mammas flytt och Wilson hade struntat i att hans pappa bett honom stanna inomhus. Han hade velat träffa en grannkompis men irrat bort sig i regnovädret. När pappa hittade honom var han dyngsur och iskall. Han hade skällt ut honom och sedan varit sur i timmar. Eftersom att han blev obehaglig till mods av att se hans pappa så besviken hade han önskat att han bara kunde försvinna i mörkret. Det var givetvis en ren tillfällighet att det blev strömavbrott på övervåningen flera minuter innan blixten till sist slagit ner, flera kilometer bort.

Efter frukosten hade han sedan med all det nya konstiga skolmaterialet de köpt tidigare (Vad någon behövde grodögon till ville han helst inte tänka på) satt sig i bilen och tittat ut genom bilrutan i några timmar. Det var en lång väg till London från den mindre staden de bodde i. Pappa sjöng falskt med till Katy Perry i bakgrunden och knuten han hade i magen blev bara värre.
”Pappa, ja...”
”...Jag är helt säker på att det här kommer bli en helt toppen skola för dig. Du kommer inte behöva oroa dig över vänner för du hade nästan för många på den gamla, social och charmig som du är, jag har inga som helt tvivel inför det här, det kommer bli helt fantastiskt...” pladdrade hans pappa glatt på.
”Fast tänk o...” försökte Wilson.
”..Jag önskar att jag var den som hade fått den här chansen, det låter helt otroligt spännande med alla ämnen och du kommer vara en utav de bästa där, det är jag säker på, som mannen som besökte oss berättade, han har ju ingen anledning att ljuga. Tänk dig, min son, en trollkarl! Ingen illusionist eller bluffmakare utan en riktig magiker! Jag är så stolt över dig! Jag är säker på att skolan kommer att bli något helt speciellt.”
Ordet smakade lite som galla och apelsinskal i tankarna.
Wilson var inte en pojke som var alltför rädd för att sticka ut. Han var med i dramaklubben trots allt, så det gick inte att vara alltför kinkig med att göra bort sig. Han tyckte om när folk berömde honom för målen han kunde göra på gymnastiken och när de lättat pustade ut därför att han stannade kvar och städade efter bilden så att klassen slapp göra det.
Samtidigt så var han ingenting särskilt. Han var ändå bara en vanlig, tråkig elvaårig kille vars mest intressanta drag var det faktum att hans namn lät som en gata och att han inte kunna specifikera vilken färg hans hår hade (askbrunt? Blekt, brunt, men blondaktigt?).

Lamporna hade varit i vägen fler än en gång. När hans galenpanna till kompis bestämt sig för att mucka gräl med klassens stenhårda smygrökande mobbare, hade det urartat ganska illa. Det skulle nog blivit ett ganska hemskt slagsmål om han inte ställt sig emellan dem. Han hade verkligen velat att läraren skulle komma tillbaka eller att något skulle distrahera mobbaren.
Gnistorna som flugit i luften tillsammans med hans klasskamraters viskande ”Freak” var en ren tillfällighet, en lyckosam slump. Även om öknamnet förföljde honom i veckor efteråt.
Det var kanske därför Wilson var så fast övertygad om att det här var ett misstag och att han egentligen var på väg till någon form av dold kamera eller pratshow eller practical joke eller vad tusan som helst.

Han hade alltid gjort det bästa utav situationerna han fått. Han önskade att den här mardrömsfärden skulle ta slut, nu! Antingen att de tvärt skulle vända om igen eller att han skulle vara på Hogwarts i denna stund. Vadsomhelst var bättre än denna obarmhärtiga väntan. Han förtjänade inte det här. Wilson hade alltid försökt att hjälpa folk omkring honom, även om det bara var småsaker som att bära deras böcker eller plocka ner fotbollar från skolans tak. Han hoppades att någon skulle vara schysst mot honom när han kom fram. Tänk om alla skulle skratta åt hans misslyckande försök till.. magi? Han visste ingenting om den här världen. Tack och lov att de skulle ha skoluniformerna hela tiden, då skulle han åtminstone slippa se malplacerad ut i sina säckiga jeans och huvtröja.

”Vi är framme nu, du får fråga någon utav de snälla personerna på perrongen vart du kan hitta stället dit du ska de brukar vara så snälla såhär dags och det är deras jobb att hjälpa folk som dig så du behöver inte oroa dig över det.” pratade hans pappa på.
Wilson kände hur tårarna brände och han försökte ilsket blinka bort dem medan han hoppade ur bilen.
”Pappa, jag äls...”
Han hade redan stängt bildörren och börjat köra åt andra hållet.