Willa Dalton [G] (systerklister)

Locked
SORTERINGSHATTEN
Husalf
Husalf
Posts: 1325
Joined: 05 Feb 2009, 12:34

Willa Dalton [G] (systerklister)

Post by SORTERINGSHATTEN »

Willa Dalton, Manchester

“Willa Dalton?”
En ljus hand söker sig upp till en större, och får ett snällt tryck. Willas far ser uppmuntrande på henne och nickar ivrigt att hon ska gå in. Hon reser sig upp från bänken där hon sitter tillsammans med sin pappa Eric och sin vän Alice som precis varit inne och sjungit, och blir välkomnad in i sökningsrummet av en kvinna som är tjock och ser snäll ut. Inne i musiksalen står en stor svart flygel och bakom den sitter en man som ser ut att vara några år yngre än hennes egen pappa och helt ofarlig.
"God dag, säger Willa lite skakigt, och de vuxna ser på henne med fasta blickar men utan att vara ovänliga.
"God dag på dig, miss Dalton. Du ska få börja med att sjunga den obligatoriska sången, The Holly and The Ivy. Du kan sätta igång när du känner dig redo." Willa nickar och försöker komma ihåg allt vad hennes pappa har övat in med henne. Just det, man ska stå rakt och så ska hon sjunga rakt också. Mr. Dalton har berömt sin dotter många gånger när de har tränat inför intagningsprovet för att hon sjunger så okonstlat. Hon sträcker på sig och drar ett djupt andetag.
"The holly and the ivy", börjar hon med sin klara röst, "now are both well grown..." Hon låter inte så nervös som hon kände sig när hon klev in i klassrummet. Faktiskt sjunger hon utan att darra på rösten, fastän den ljusbrunhårige mannen hela tiden antecknar på en skrivskiva där han sitter bakom pianot. Utan ett spår av den nervositet som hon kände när hon satt utanför och väntade fortsätter hon med refrängen och när den tonat bort har hon glömt bort att hon gruvade sig inför att sjunga, det här var ju inte så farligt!
"Tack", säger kvinnan, och förklarar för Willa att hon ska få härma rytmer efter kvinnan som ska knacka med en penna, och så får Willa knacka efter. Det är lätt att härma, rytmerna som knackas är inte svåra och de känns på något vis självklara. Willa klarar momentet bra, med undantag för en lång sekvens som hon glömmer bort men det verkar i alla fall inte vara någon skada skedd för de går vidare till nästa del. Hon får ställa sig upp medan den yngre mannen spelar toner på ett piano som hon ska härma. Det känns inte så svårt, och mannen berömmer henne till och med!
"Bra", säger han uppskattande och nu får hon sjunga Twinkle, twinkle, little star på olika toner istället. Willa öppnar munnen och låter den kända barnvisan drilla ut, lätt som en plätt. Mannen byter startton ett antal gånger och snart går det lite för högt så att hon nästan börjar kraxa, men de två lärarna verkar nöjda, och äntligen ska hon få sjunga sin egen sång.
"Jag ska sjunga en sång som heter Fågel i bur", förklarar hon. Den har hon sjungit många gånger i sin barnkör, och körledaren, Mrs. Pepall, har till och med låtit henne sjunga solo när de höll en konsert i Arndales shoppinggalleria. Det är en sorglig sång, Willa har fått tårar i ögonen flera gånger när hon sjungit den för sig själv. Det är så synd om den lilla fågeln som får sitta i sin bur men som fortsätter sjunga för att den har förstått att den ändå aldrig kommer komma ut.
"Varsågod", säger kvinnan och Willas röst fyller rummet när hon öppnar munnen för sista gången under provet. Hon sjunger rent och glasklart, med troskyldighet hos ett barn som inte lärt sig vad Wilander är för något än, och rösten bär hela vägen från start till att hon låter sången klinga ut med "min lilla bur har blivit min värld till slut".

I bilen hem vill Mr. Dalton veta allt. Willa och Alice sitter i baksätet, och Willa vet inte riktigt vad hon ska säga för hon känner på sig att det inte gick så bra för Alice. "Ni gjorde säkert bra ifrån er båda två, men kom ihåg att de bara tar in två hundra elever av ett tusen sökande", pladdrar Eric på från förarsätet. Willa kastar en blick på Alice som ser ut genom fönstret. En sak är hon i alla fall säker på: "Nej, jag vet. Jag tror ingenting, men jag hoppas."

Ett par månader senare, en vanlig torsdag efter kören, blir Willa hämtad vid fem som vanligt. Vanligtvis brukar det vara flickornas nanny, Liza, som hämtar henne tillsammans med Willas yngsta syster, Lorelle, som är fyra år gammal. Liza hämtar henne, sedan går de tillsammans till Hedwigs klassrum. Hedwig är mellansystern med sina åtta år, och sedan går de alla fyra hem. Men idag är det inte Liza som kommer. Det är Mr. Dalton, och han har med sig både Lorelle i sulkyn och Hedwig vid handen.
"Skynda dig, Willa", säger han ivrigt, och lägger till: "ditt antagningsbrev från Chetham's har kommit." Willa blir först kall i hela kroppen. "De tar bara in två hundra elever av ett tusen sökande", ringer det i hennes huvud. Aldrig att hon har någon chans mot två hundra andra barn som är duktiga på att sjunga! Men det kändes ju bra på provet? Sedan blir hon varm i hela kroppen av spänningen. Pappa drar henne nästan ut från skolan, och sedan går han med långa, raska kliv och en dotter i vardera hand. Jag tror ingenting, men jag hoppas, mässar hon för sig själv hela vägen hem till 2 Oldham Street. På köksbordet ligger ett vitt kuvert med Chetham's emblem överst i det vänstra hörnet. Willa river upp brevet så vördnadsfullt hon kan, vecklar ut papperet och läser tyst: "Kära Miss Dalton, vi har nöjet att meddela er att ni har tilldelats en plats vid Chetham's School of Music." Willa ser upp från brevet med ett stort leende och direkt på sin far. "Jag kom in." Eric skrattar med hela ansiktet, och säger med sin skotska dialekt: "Gjorde du? Det är ju fantastiskt!" Han drar till sig sin äldsta dotter i en kram, och fortsätter: "Grattis, gumman min." Tänk om de hade vetat att de kommer få ett nytt antagningsbrev om bara ett år och några månader, som talar om samma nöje att tilldela Willa en plats vid sin skola...

***

Willa föddes den tionde mars i Birmingham. Varken hennes far, Eric, eller hennes mor, Antonia, kommer från Birmingham. Eric är skotte, med en märkbar dialekt för en engelsman, och Antonia kommer från Somerset. De träffades i på teatern i Kircaldy när Antonia spelade Fiddler on the roof, och Eric var och såg föreställningen. De blev ett par ganska snabbt och flyttade till Birmingham där Antonia studerade till skådespelare. Två år senare var de gifta och ytterligare två år senare kom Willa Erica Dalton till världen. Varifrån namnet Willa kom är omtvistat (Eric hävdade alltid att han kom på det så fort Willa frågade honom, medan Antonia avfärdade det med att Willas mormor föreslog det), men Erica döptes hon till efter sin far på initiativ av hennes mor. Bara ett år och nio månader senare föddes Hedwig, och lilla Willa blev mycket betuttad i sin syster. De två systrarna satt i samma tvillingvagn, låg alltid på samma filt tillsammans och Willa lekte mycket med sin lillasyster. Det var glada dagar i Birmingham, ända tills Eric började vantrivas i staden och fick ett jobberbjudande som säljare på ett företag i Manchester istället. Tre år därpå flyttade hela familjen upp till Englands näst största stad, och bara ett år senare föddes Antonias och Erics sista barn. Willa var sex år när Lorelle kom som den tredje dottern Dalton, och även denna syster avgudade hon. Hon skulle aldrig glömma när hon fick hålla sin tre dagar gamla syster i famnen, och om nätterna, när Lorelle skrek, brukade hon vakna orolig i sitt rum och vara rädd för att anledningen till att den lilla skrek var att föräldrarna slog henne. Givetvis var så inte fallet, men som äldst och som ansvarstagande var Willa ständigt vaksam gällande sina systrar. Med sin vilda fantasi kom hon på rollekar i det oändliga till syskonskaran – Willa delade alltid ut rollerna och var den som styrde leken, hon var ju äldst och med den positionen i syskonskaran kom ett ledarskap som föll sig naturligt för flickan. Det var krig att gömma sig från, fattiga barn som gick på gatan och tiggde pengar, småsystrar som trycktes ner i korgar och lådor för att sedan hittas och omhändertas av Willa. Hon hade en kreativ påhittighet och presenterade alltid sina karaktärer i lekarna med noggranna adjektiv och beskrivningar av både utseende, personlighet och talanger.

Willas ledaregenskaper visade sig också om hon och Hedwig blev skickade för att plinga på hos någon granne i lägenhetshuset för ett ärende. Hedwig blev alltid meddragen som en liten vante och nickade alltid troget när Willa lade upp en plan för vad de skulle säga – "jag sköter snacket" blev hennes standardfras så fort de två systrarna skulle hjälpa sina föräldrar med något. Hon hade ett brett ordförråd som barn, till sin klasslärares förtjusning, och en fallenhet för det engelska språket (och för språk i allmänhet, skulle det visa sig senare). Hon skrev gärna berättelser och dikter, och förmodligen hjälpte faktumet att hon var en riktig bokslukare till att bredda det där ordförrådet ännu mer. Framför allt var hon djärv i sociala situationer, vare sig det gällde vuxna eller barn, hon kunde uttrycka sig och vågade tala för sig. Hon var en nyfiken flicka som inte var rädd för att stanna okända människor och fråga saker, vare sig det gällde något allmänt, som hur mycket klockan var, eller något personligt, som var de kom ifrån eller vilken favoritfärg de hade. Hon hade alltid varit nyfiken på människor och språk och andra kulturer, och hon ville ta reda på saker! Med sina tre bästa vänner utgjorde hon ett populärt gäng i klassen i primary school. Willa var dock ingen tyrann som populära barn kan vara, hon var godhjärtad och lät alla att vara med på lekar och aktiviteter med bästisgruppen under rasterna. Hennes far, med sina starka kristna värderingar, lärde henne tidigt vikten av att vara ärlig. Om man fick för mycket växel tillbaka i affären, till exempel, så skulle man ge tillbaks den och inte behålla den. Man skulle inte heller ljuga, och det var viktigt att be om ursäkt om man gjorde någon ledsen. Willa anammade förstås det här, men hon höll sig ändå inte alltid till sanningen. Det var så lätt att svara att man bara hade suttit vid datorn i tjugo minuter istället för fyrtio! Eller att hon förlagt sin nyckel hemma hos Alice, och att det var därför hon var sen (och inte för att hon struntade i att det var dags att gå hem för att deras lek var så rolig). Antonia, å sin sida, hade förmodligen påverkat hennes teatrala talanger. De två kunde leka tillsammans och prata med roliga dialekter i all evighet. Ingen var så bra på att leka som hennes mamma, och Eric sa alltid att det med största säkerhet var från Antonia som Willa ärvt sin sociala kompetens. Antonia var mild, vänlig och kunde prata med vem som helst, vare sig det rörde sig om en femåring eller åttiofemåring. Hon intresserade sig alltid för vad hennes samtalspartner hade att säga, och konverserade så naturligt att det var svårt att inte tycka om henne. Willa lärde sig att tala för sig och uttrycka sig av sin mor, men framför allt fick hon en känsla för teater och att hitta på karaktärer, att tala med olika röster och accenter och en känsla för smart humor.

Willa var en tänkare, så att dra slutsatser och förklara ett händelseförlopp och dess konsekvenser kom naturligt för henne, men hennes intelligens fick ofta duka under för faktumet att hon var en tidsoptimist. Hon sköt upp sina uppgifter i det oändliga, oavsett om det gällde skolan eller något annat. Allting kunde göras kvällen innan det skulle lämnas in, eller timmen innan det skulle vara klart, och även om Willa ofta lyckades bra med sina skolarbeten så hade hon kunnat få desto högre betyg, desto bättre resultat och kunnat minnas kunskaperna desto längre om hon jobbat hårdare. Hon kunde bara inte konsten att prioritera, till hennes föräldrars förtret. Det roliga gick före det nödvändiga, helt enkelt för att Willa var något av en lättjefull person. Hon älskade att ta det lugnt och gled lätt in i dagdrömmar. Hon var fantasifull och en tvättäkta romantiker trots sin ringa ålder – hon blev totalt uppslukad av hjältedåd och heroiska sagor med frihetskämpar, krig, sorgliga öden och omöjlig kärlek som till slut möjliggörs. Det var förmodligen ett av Willas mest utmärkande egenskaper – hennes fantasifullhet och faktumet att hon var såpass utåtriktad. Hon var en konfliktlösare och den hennes vänner kom till med problem för att få råd eller bara för att få någon som lyssnade. Hennes vänner visste alltid var de hade henne – hon var den som tog emot alla som hade något på hjärtat, och hon värdesatte sina vänner högt. Hennes värsta rädsla var att förlora dem, förlora sina vänner så som hon gjorde när hon bytte från primary school och bästisgänget där, till Chetham's och de nya kompisarna på musikskolan. Trots det fanns Willa alltid där för den som behövde henne. Hon var inte speciellt modig, åtminstone inte fysiskt, vågade inte hoppa från femmeters-trampolinen i simhallen eller klättra högst i ett träd men hon stod bredvid sina vänner när någon bråkade med dem och försvarade dem. Hon vågade säga ifrån och göra motstånd om någon behandlade henne eller någon annan på ett dåligt sätt. Hon sa ifrån när någon gav sig på en ensam och hon vågade tala för det hon trodde på. Willa var inte rädd för att gå sin egen väg, och det gjorde hon. Hon var inte rädd för att handskas med obehagliga sanningar, eller rädd för att göra det som var bäst för henne eller för andra, även om det var obehagligt. Hon hjälpte de som var svagare än hon, och när hon inte gjorde det så förlorade hon sig helt enkelt i sitt eget huvud, och i världarna i det.

***

"Jag öppnar!"
Willa hör ett skrapande från skrivbordsstolen i Hedwigs rum, och bryr sig inte om att resa sig från sitt skrivbord för att tävla om vem som hinner först till ytterdörren som nyss blivit ringd på. Hon sitter och försöker rita snygga G-klavar i sitt notblock, en hemläxa hon fått av sin nya musiklärare. Det går inte alls bra, i ärlighetens namn, de blir alldeles för runda och liknar mest deformerade äpplen på grillspett. Det är synd att hon inte är bättre på musikteori för hon är ju duktig på att sjunga, men det är det där med att räkna avstånd mellan toner – musiken handlar plötsligt om siffror, och siffror är Willa inte ett dugg på rätsida med. Hon hör Lorelles röst, hes för att vara ett litet barn, som frågar "vem är det", och femåringens steg ut i hallen efter Hedwig. Willa bryr sig inte om att lyssna mer utan suckar högt när hon råkar bryta av udden på blyertspennan. Det borde finnas en pennvässare i köket, tänker hon, och öppnar dörren till sitt rum för att gå ut och leta upp den. När hon kommer ut i hallen kastar hon en blick mot dörren för att se efter vem det är som ringt på, och hon möts av en besynnerlig syn. Det står en man i dörröppningen, som är lite under medellängd för att vara en vuxen karl och en aning satt. Han ser ut att vara lite yngre än hennes morfar, med några rynkor i ansiktet och vitt hår på sidorna av huvudet men inget på skallen. Istället har han en hög hatt på sig, och en grön slängkappa över svart kostym med en väst.

"Du måste vara Willa Dalton", säger han med ett vänligt leende och ser på henne. Hur kan han veta hennes namn? Lorelles blåa ögon är stora och Hedwig ser från sin storasyster till den underligt klädda mannen och tillbaka igen.
"Ja", svarar Willa perplext, och lägger hastigt till, för det låter lite otrevligt annars, "sir."
"Mitt namn är Horatio Twicken. Får jag stiga på? Jag skulle gärna vilja tala med dig och dina föräldrar."
Det kommer inte för Willa att säga något vettigt på en kort stund, men snart återfår hon talförmågan: "Ja."
Hon vet att man egentligen inte får släppa in främmande människor (och den här gamle mannen ser dessutom väldigt lustig ut), men både mamma och pappa är ju hemma så det borde ju inte vara någon fara. Snart uppenbarar sig Eric i hallen, han har hört att dörrklockan plingade.
"God dag, sir?", säger han artigt frågande och ser på den gamle mannen för att få reda på vad saken gäller.
"God dag, Mr. Dalton! Jag skulle vilja byta några ord med er och er fru angående er dotter, Willa."
Eric ser för ett ögonblick en aning förvånad ut. Är den här egendomlige mannen kanske utsänd från Chetham's? Har Willa misskött sig? Men varför har han då kommit en lördagseftermiddag och inte ringt en vardag istället?
"Vad gäller saken?", frågar Eric. Den gamle mannen ler. "Det gäller en plats på Hogwarts skola."
Eric ler tillbaka, övertygad om att det har skett ett missförstånd. "Vi har inte ansökt om någon sådan plats. Jag är rädd att ni har tagit fel."
Den gamla mannen skakar på huvudet, fortfarande leendes. "Nej då. Jag kan förklara." Sedan kliver han på och stänger dörren bakom sig. "Är er fru hemma?"
Antonia kliver också in i hallen. "Är det mig ni söker?", frågar hon vänligt.
"Ja, det vore trevligt om vi kunde talas vid alla fyra. Det gäller er dotter Willa. Jag har ett brev till henne."
Mr. och Mrs. Dalton ser på varandra, utväxlar en blick som Willa inte kan tyda men som inte bådar gott. Sedan ser de på henne. Själv förstår hon ingenting. Varför kunde hon inte fått brevet på posten, då?
"Låt gå", svarar Eric med en axelryckning, kanske börjar han förstå att den här mannen inte kommer ge sig (och det är ovanligt eftersom att Eric Dalton har en omisskännlig pondus och inte är den som viker undan i första taget).
"Jag skulle gärna vilja förklara innehållet", fortsätter mannen artigt. Nu ser Antonia tveksam ut.
"Vad gäller det här brevet egentligen?", frågar hon med ögonbrynen oroligt rynkade. Mannen vänder sig till Willa, ser rakt på henne. "Du är en häxa."
"Förlåt?" Eric ser tvivlande ut, men ett roat leende spelar på hans läppar. Mannen vänder sig mot hennes föräldrar igen.
"Er dotter, Willa, är en häxa och hon har tilldelats en plats på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom."
Oron står skriven i hela Antonias ansikte, och Willa vet vad hon tänker: det står en galning i vår hall.
"Sir, jag tror att ni har kommit fel. Willa har redan en skolplats och hon ska gå kvar där." Inte tänker Eric Dalton ta sin dotter ur norra Englands förnämsta musikskola! Trots det räcker mannen ett brev av tjockt, gulaktigt papper till Willa.
"Se själv." Han ler uppmuntrande mot henne, och Willa vänder på kuvertet för att öppna det. Baksidan är förseglat med ett rött sigill med ett emblem på. Hon öppnar det tveksamt, och tar ut ett tjockt brevpapper.
"Kära Miss Dalton, vi har nöjet att meddela er att ni har tilldelats en plats vid Hogwarts skola för häxkonster och trolldom", läser hon tyst. Hon ser frågande upp på mannen. "Vad betyder det?"
Mannen ser på henne, och sedan på hennes föräldrar. "Jag förstår att det måste komma som en chock för henne, men er dotter har anlag för magi och vid Hogwarts kommer hon få en förstklassig utbildning, där hon bland annat kommer lära sig att kontrollera det."
"Sir, jag måste be er att gå. Ni har tagit fel", säger Eric myndigt och visar honom mot dörren.
"Låt mig bevisa det."
"Förlåt?"
"Låt mig bevisa det."
"Jag är ledsen", nu är det Antonia som tar till orda, "men ni måste tyvärr ha kommit fel."

Plötsligt tar mannen fram en lång träpinne ur den gröna capen och pekar mot Willas vita gympaskor som ligger slarvigt på hallgolvet, och i nästa ögonblick står där en vit tekopp med blå kant och en blåblommig vit tekanna.
Nu är det Willa som gör stora ögon. Hon måste ha inbillat sig! Hon ser på Lorelle, vars ögon är lika stora, och Hedwigs mun är vidöppen. Antonia ser inte ut att tro sina ögon, och för första gången är Erics beslutsamhet som bortblåst.
"H-hur... Hur gjorde ni det där där?", stammar han.
"Jag är en trollkarl. Och er dotter är en häxa. På Hogwarts kommer hon får lära sig att behärska magi. Jag har kommit för att överlämna hennes antagningsbesked", förklarar han lugnt. Willa gapar.
"Läs vidare, vet jag", föreslår trollkarlen vänligt.
"Härmed bifogas en lista på alla böcker och all utrustning som behövs. Er tillgivna, Melvin Vellarvo, biträdande rektor", läser Willa högt, och petar fram nästa brevpapper där alla kläder och böcker och utrustning står listade.
"Jag förstår inte", säger hon. Den gamle trollkarlen nickar. "Det förstår jag", svarar han leende. "Låt mig visa."
Än en gång höjer han träpinnen (det kan väl aldrig vara en... trollstav?) och ur tomma intet framkallar han en liten skock med blå kvittrande fåglar som börjar susa runt taklampan.
"Nej!" Erics utrop får henne att hoppa till. "Ut ur mitt hus! Min dotter ska inte lära sig några häxkonster!" Med en knuff får han mannen att ta ett steg bakåt, och fortsätter mota ut honom ur lägenheten tills han kan stänga dörren om sin familj och låsa.
"Vad tar det åt dig?", flämtar Antonia.
"Det är synd, Antonia", säger Eric obevekligt. "Om den där mannen är en trollkarl så är han i djävulens tjänst."
"Eric!"
"'Han bedrev häxeri, trolldom och svartkonst, andebesvärjelse och spådomskonster och gjorde mycket som var ont i Herrens ögon och väckte hans vrede'", citerar Eric, "andra Krönikeboken, kapitel 33, vers sex."
"Eric", säger Antonia varnande och Willa ser hur det nästan brinner i sin mors ögon.
"Han har försvurit sig åt Satan", fortsätter han och det hörs att han kämpar för att få Antonia att förstå.
Plötsligt hörs en hög smäll och både Hedwig och Antonia skriker till. I en liten puff av rök har den gamle mannen uppenbarat sig igen.
"Ni får ursäkta den plötsliga entrén men jag försäkrar er, Mr. Dalton, att jag inte är i djävulens tjänst. Det är ingen av oss i den rikt-... i den magiska världen. Tvärtom vill jag understryka att vi har ett exemplariskt band av aurorer - trollkarlar som bekämpar mörkermagiker -, och på Hogwarts lär eleverna sig att försvara sig mot svartkonster. Ni måste förstå att det kan ha förödande konsekvenser för er dotter om ni inte låter henne åka till Hogwarts. Att inte kunna kontrollera sitt magiutövande kan bli farligt."

Samma kväll ligger Willa i sin säng och lyssnar till sina föräldrars låga, mumlande röster i köket. Hon vet att hennes mamma försöker övertyga hennes pappa om att låta Willa åka, men Eric Dalton kan vara obeveklig. Man ska dock inte underskatta Antonia Dalton, hon är rejäl och kan tala för sig hon också. Efter många om och men lät hon Mr. Twicken demonstrera några fler trollformler för att bevisa att han var en riktig magiker och ingen knäppgök (fast det sa hon förstås inte högt), och hon övertygades tydligen efter att Mr. Twicken förklarade att det kan gå hemskt fel om man inte kan behärska sina magiska krafter. Willa hade ett långt samtal med sin mor innan hon gick och lade sig – tankarna snurrade i huvudet och hon var orolig. Inte enbart för att hon inte vill att det ska hända något bara för att hon inte kan trolla ordentligt, utan också för att hon vet att hennes föräldrar oroar sig. Och samtidigt – att hon, Willa Erica Dalton, 11 år och fyra månader, skulle vara en häxa? Willa glider ur sängen och fram till spegeln som står bakom väggen. Ett runt ansikte möter henne, med runda kinder, fräknar och en liten mun med framträdande underläpp. Hon har långt, ljusbrunt hår, är av medellängd och en aning knubbig. Ett par mörkblå ögon, som ramas in av långa, svarta fransar och ett par stora, mörka ögonbryn ser tillbaka på henne. Det högra ögat har en guldbrun fläck i sig. Det kanske är där magin sitter! Är det så här en häxa ser ut? Ja, tydligen.

Locked