Page 1 of 1

Caroline Cinderford [G] (Yellow)

Posted: 01 Sep 2013, 08:38
by SORTERINGSHATTEN
Caroline Faith Cinderford; Torquay, England

En blond elvaåring vid namn Caroline Cinderford sitter ner på golvet i sitt rum och läser. Hon tycker om att försvinna in i böckernas värld, då verkligheten ibland känns lite för jobbig och dum. Ändå är hon ingen bokmal, utan läser mer när hon får tid till det. Nu har hon dock inte tid mer, utan slår sakta ihop boken och lägger den på byrån i ekträ. Hon har lovat sin lillasyster Elena att de ska gå ut en sväng och hitta på något roligt. Inte Cora emot, hon älskar verkligen äventyr! Det finns inget bättre än det.

“Cora, kommer du?” frågar Elena strax innan Caroline studsar nerför trappan och ut i hallen. Hon sneglar åt vardagsrummet där hennes mamma sitter still med lite ren tvätt i famnen. Hon gör ofta så, bara stannar upp. Cora tror att hon tänker, men vet inte på vad. På Coras pappa kanske, som stack för flera år sedan. Flickan saknar honom något enormt, och vet inte vad hon ska göra riktigt åt att han försvann. Hennes mamma har förändrats sedan dess. Slutat vara den kärleksfulla mor hon brukade vara. Istället är hon helt upptagen med sig själv och att sakna sin käraste, och glömmer oftast bort att Cora och Elena ens existerar. Detta har gjort att de båda systrarna har ett väldigt speciellt band till varandra. De är varandras klippor, finns alltid där och stöttar varandra. Det är Caroline glad för, men samtidigt känns det ganska jobbigt och konstigt att hon ska åka iväg till Hogwarts om någon månad bara. Hur blir det då med Elena? Ska hon bo här helt ensam med en mamma som struntar helt i sina barn? Ja, det ska hon. Det gör riktigt ont i Cora att veta det. Hon vill inte lämna sin älskade syster kvar, men är så illa tvungen till det.

“Japp! Kom igen, nu drar vi på äventyr”, säger hon och försöker låta så munter som möjligt. Med ett kvickt leende försöker hon få ut Elena ur huset så att de kan komma ifrån den spända stämningen där inne. Vart de ska vet hon inte, men hon vill gärna hitta någon kulle eller liknande där de kan klättra upp. Flickan älskar höjder, och då familjen bara bor ett stenkast ifrån Dartmoor, med alla sina stora stenkullar är det en välbesökt plats. Den Cora tycker bäst om är Haytor, och hon minns så väl när de var där uppe för bara några veckor sedan. Vildhästarna var kanske inte de bästa, men så går djur inte speciellt bra ihop med flickan. Hon vet inte varför, det bara är så. Kanske en av anledningarna till att hon inte riktigt känner för att spendera morgondagen på Paington Zoo i grannstaden, men hon är så illa tvungen. Det är för Elenas skull. Coras lillasyster älskar nämligen djur, vilket är anledningen till zoobesöket kommande dag. Men aja, det behöver hon inte tänka på nu! Istället sprider sig ett leende över hennes nätta läppar. Hon vet vart de ska.
“Jag har en idé, vi kan gå upp för kustvandringen i hamnen, och sätta oss högst upp och se ut över havet!” säger hon ivrigt och hoppas att hennes syster ska tycka om förslaget.
“Åh, ja!” kvittrar Elena och Cora bara ler ännu bredare. Höjder och vatten, bra kombination.

Med benen dinglande över kanten sitter Caroline nu och skrattar lite mjukt. Det där med att vara orädd och modig är Cora van vid, och det är en stor del av henne. Den blåögda flickan ser ut över havet och bara insuper atmosfären och stämningen en liten stund. Det är trevligt att bara sitta här, tyst och i sin systers sällskap. De är ganska lika ändå, både till utseende och personlighet. Blonda, blåögda, medellånga och hyfsat slanka. Båda har markerade ansiktsdrag och långt hår. Ändå finns det ställen där de är olika. Cora är betydligt mer impulsiv och djärv, medan Elena är eftertänksam och fundersam. Det är nog bra att det är så, trots allt, för är man för lika så går man oftast inte ihop över huvud taget.
I alla fall så tycker de båda om äventyr, och det är väl vad man kan räkna till Coras största intresse. Äventyr, böcker och att vara spontan, är vad hon gillar. Kort och gott.

“Du vet att jag kommer sakna dig hur mycket som helst medan du är borta, va?” säger Elena plötsligt med en sorgsen stämma. Cora biter sig i läppen och kan inte med sig att se på henne. Det känns inte bra att lämna henne ensam kvar med deras mor, men hon måste, helt enkelt. Hon vill inte vara självisk, men hon ska faktiskt börja på Hogwarts. Det kan hon inte hjälpa. Det bara är så. Hon behåller blicken på det stilla havet, försöker fokusera på de färgglada ljusen i Torquays hamn, låter ögonen falla på det stora pariserhjulet med sina vita ljus. Koncentration, koncentration, koncentration.
“Jo, jag vet.”