Page 1 of 1

Kayla Barclay [G] (410man)

Posted: 12 Aug 2013, 18:56
by SORTERINGSHATTEN
Kayla Mary Barclay, Duncaster, England
 
Kayla vände sig häftigt om, så häftig så att hon lyckades slå ner ett glas som stod på diskbänken.
"Kayla! Se vad dig gjorde kom tillbaka och ta hand om det nu med detsamma!" Skrek hennes mamma, Mary, efter henne. Men Kayla lyssnade inte på henne. Hon sprang upp till sitt rum och låste dörren efter sig innan hon började gråta. Ingen förstod henne. Ännu ett klagobrev hade kommit ifrån skolan idag, det andra den här veckan och femte den här månaden. Hennes mamma lyssnade inte på hennes förklaring till händelserna, utan skällde bara ut henne gång på gång. Hon hade stått upp mot ett par mobbade den här gången, vilket slutade med att mobbarna anklagade henne för att ha mobbat dem. Det hade hänt flera gånger, varenda gång hon stod upp för någon annan fick hon ut för det. Hennes bästa vän Mia hade alltid sagt att det var bra att ha en sådan modig och självsäker vän som Kayla, att man kände sig säker med henne. Men det var inte nog med det, att mobbarna beskyllde henne för att ha mobbats. Nu ville skolan att hon också skulle träffa en Psykolog. Bara för att hon sa att det kändes som magi när Niclas, ledaren i mobbar gänget, helt plötsligt befann sig inlåst i sitt eget skåp efter att hon bråkat med honom.
"Jag har inte gjort någonting, jag skulle aldrig kunna få in honom där. Han är för starka och jag för liten", sa hon till rektorn när hon kallades dit. "Det var som magi, eller något övernaturligt. När jag vände mig om satt han i skåpet och bankade på dörren."
"Det finns inget sådant som magi. Det blir hemrigning och en timmes kvarsittning", hade deras rektor sagt utan att ens höra till ett enda ord Kayla sagt till honom. Men det hände konstiga saker runt henne, den saken var hon säker på. Inget hon kunde beskriva. Sådant som bara hände. En gång när hon inte hade pluggat så mycket till ett prov befann sig helt plötsligt provsvaren i handen på henne. Hon sa till rektorn den gången att provsvaren helt plötsligt fanns i hennes hand, men det var ju klart att rektorn inte trodde henne då heller.
 
Kayla torkade bort den sista tåren och ställde sig vid spegeln. Hennes mörkblonda lockiga hår hängde ner över hennes axlar och gick ner en bit över ryggen. Hennes blå lysande ögon var rödsprängda och svullna efter tårarna och hon var ovanligt blek just nu. Blekare än vanligt. Hon gick fram till sin säng och tog fram sin dagbok som hon länge hållit gömd under madrassen. Hon satte sig vid skrivbordet och tog fram en penna och började skriva.
 
De är så korkade de förstår mig inte. Hur svårt det är att vara annorlunda. På något sätt är jag kanske en hjälte i min klass för att jag kan stå upp emot Niclas. Skolans mest fruktade person. Men jag vill känna att folk förstår mig. Jag är annorlunda, men ingen lyssnar på det. Alla tror att jag skämtar. Jag behöver hitta ett ställe där jag passar in. Där folk förstår mig. Där jag kan vara mig själv.
 
Hon la ihop boken. Hon kanske inte precis var mobbad, men folk kunde ändå skratta högt åt henne om hon nämnde något om magi eller liknande. Men det kändes ändå konstigt, egentligen så fanns väl inte magi. Skolan kanske hade rätt en psykolog skulle vara rätt metod för Kayla. Då kanske hon skulle bli normal, bli som alla andra.
"Kayla, öppna dörren", Mary knackade försiktigt på dörren.
"Försvinn, inte ens du tror ju på mig!" Skrek Kayla.
"Den där tonen tar du inte till din mamma, det blir ingen kvällsmat om du fortsätter så här!" Sa Mary bestämt.
"Det där hjälper inte!" Sa Kayla argt. Efter en lång konversation med sin mamma igenom dörren gav Mary helt enkelt upp. Kayla skulle inte öppna dörren åt henne idag. Hon var för upprörd. Kayla kom inte ut ur rummet på hela kvällen.
"Bara en vecka kvar i skolan, bara en vecka kvar i skolan", sa hon gång på gång till sig själv. Hon längtade verkligen till sommarlovet. Men ändå inte på något sätt, eftersom det var då alla hennes vänner åkte iväg på semester medan hennes mamma inte hade råd att betala någon lång sommar semester. Inte för tillfället. Kayla var den äldsta av tre syskon, Rebecca som var två år yngre och Elias som var fyra år yngre. Hennes mamma jobbade som sjuksköterska på Duncaster sjukhus, vilket gav henne inte så mycket lön. Kaylas föräldrar hade skilt sig när hon var liten och hennes pappa bodde långt borta i USA. Hon träffade honom sällan.
 
”Fick du bra betyg?” Sa Mia. Kayla tittade upp på henne. Hon hade precis öppnat kuvertet läraren hade delat ut till dem.
”Det är väl okej”, sa hon när hon betraktade dem. Kayla var inte bäst, men inte sämst heller i skolan. Hon kunde de ämnena hon var intresserad av. Men nu när det var deras första år med betyg kände hon sig helt usel. På något sätt. Hon hade inte ett enda A och bara några fåtal B:n. Till skillnad från Mia som alltid hade haft det lätt för sig i skolan.
”Vad ska du göra under sommarlovet då?” Undrade Mia medan de lämnade skolan.
”Inte vet jag, sjunga kanske eller spela fotboll. Mamma har inte råd för semester i år heller”, sa Kayla. Det bästa hon visste var ju sången, hon älskade att sjunga. Något annat som hon brann för var att spela fotboll, gå ut på planen och bara göra sin grej. Hon hade nästan aldrig brytt sig om vad folk tyckte om henne, hon var den som var stolt över sig själv. Visserligen ställde hon till med problem ibland och var väldigt våghalsig, men hon försökte ändå acceptera sig själv. Trots att hon kände sig så annorlunda. Det kändes ändå som om folk inte förstod henne och den hon var.
”Synd”, sa Mia. ”Du får stanna här och vara tapper.” Kayla började skratta och detsamma gjorde Mia.
”Ni skulle väl till Sydafrika?” Frågade Kayla. Mia nickade.
”Ja, men jag ville helst USA. Tyvärr blev det inte så”, sa hon.
”Jävla missfoster!” En trotsig bestämd röst hördes lång väg och Kayla tittade fort upp. Där en bit bort stod Niclas, den muskulösa två år äldre mobbande killen. Kayla hade stått upp emot honom gång efter gång. Men nu fick det vara nog. Han attackerade Amber igen, det var en kort tjock tjej med glasögon som gick i Mias och Kaylas klass. Kayla vände sig snabbt om och sprang bort mot dem.
”Kayla! Kom tillbaka!” Skrek Mia. Kayla ställde sig mitt emot Niclas”
”Det här var droppen. Skärp dig!” Sa Kayla bestämt.
”Skärp dig själv, lillafröken. Man ska inte bråka med det äldre. Du vet hur det går”, sa Niclas. Kayla blängde surt på honom, han var betydligt större än henne. Kayla var väldigt small, men ändå någorlunda lång. Men Niclas var bredare och längre än henne och kille.
”Vet du vad? Jag kan inte förstå hur du kan vara så feg!” Sa Kayla.
”Jaså, hur kan jag vara feg?”
”Du mobbar folk för att de är som de är. Du hatar folk för att de råkar ha ett visst utseende. Fast de ändå inte har gjort något fel. Det är fegt!” Niclas stirrade på henne. Han hade nog slagit till henne av ilska om inte mrs Roberts, en av lärarna på skolan, gick förbi dem.
”Kom Niclas, vi drar. Hon är inte värd det”, sa en av killarna i hans gäng. Niclas lyssnade på dem och de båda försvann snabbt.
”Är allt som det ska, Amber?” Frågade Kayla. Amber tittade upp på Kayla.
”Tack”, sa hon. ”Jag beundrar dig Kayla. Det sättet du står upp mot folk, du är verkligen modig och tapper. Du vet vart din plats är och att du har folk runt omkring dig som stöttar dig.”
 
Kayla joggade snabbt ner som tränaren hade bett henne att göra. Orden Amber hade sagt till henne satt fortfarande kvar i hennes huvud. Fanns det någon som beundrade henne? Vad hon verkligen så modig? Mycket susade runt i hennes huvud. Det har redan gått tre veckor på sommarlovet och det kändes bara som om Kayla hade tränat bort hela lovet. Ibland kunde hon sätta sig ner i soffan med någon bok och läsa för att koppla av. Ibland åkte hon med sin lillasyster och badade. Men hennes lov var ganska händelselöst. Det var inte förrän i slutet av juli något underligt inträffade. Det var en lördag så Mary hade varit hemma och stått och lagat frukost åt alla sina barn när det ringde på dörren. Hon gick för att öppna och där stod en man med en mörklila lång klädnad. Helt olik de kläder som Mary var van vid att se.
”Jag är här för att träffa Kayla Mary Barclay”, hade mannen sagt.
”Hon har nog precis vaknat och klär på sig. Vill ni komma in medan ni väntar?” Sa Mary.
”Ja, det är klart jag vill”, sa han och gick in. Mary ledde in honom i köket och erbjöd honom frukost om han ville ha. Inom en kvart uppenbarade sig Kayla i köket. Nyvaken, men nyheten som hon alldeles strax skulle få räckte för att få henne att piggna till.
”Vet du vem jag är?” Frågade mannen.
”Nej.” Kayla skakade på huvudet.
”Jag är mr Norrington. Jag jobbar för trolldomsministeriet”, sa han.
”Trolldoms vad?” Frågade Kayla häpet. Mr Norrington började berätta för Kayla vad hon var och varför konstiga saker hände runt om henne och så fick hon sitt brev. Det var då allt gick upp för henne. Hon var annorlunda och hon skulle till en plats där alla var som henne. Till en annan skola. Hon blev genast fylld av förhoppningar och förväntningar. Mr Norrington tog med henne för att visa henne Diagongränden där hon kunde köpa sin första trollstav och sina skolböcker. Hon fick även en brun uggla av sin mamma. När hon sedan satt själv uppe på sitt rum igen tog hon fram sin dagbok och började skriva.
 
Jag visste att jag var annorlunda. Jag sa ju det. Jag ska till Hogwarts skola för häxkonst och trolldom. Jag är jätte förväntansfull inför att börja. Tänk att få lära sig magi! Nackdelen är att jag kommer att sakna Mia. Min bästa vän. Men jag vill lära mig att hantera magin. Jag vill bli en del av trollkarlsvälden.
 
Medan hon väntade på att det nya skolåret skulle börja så hade hon något mer att göra nu. Hon satt och bläddrade och läste igenom en del av hennes skolböcker för att få en förståelse av vad hon skulle få lära sig nästa år. När Mia kom hem berättade hon för henne att hon skulle fara till en internatskola och vara borta hela året, bara komma hem över jullovet. Mia verkade besviken av att Kayla skulle ge sig av, men inte ens det kunde dra ner hennes längtan på att få börja på Hogwarts. Sen kom den stora dagen. Då hon blev visad till stationen perrong nio och tre kvart.
”Sköt om dig älskling och ställ inte till med för mycket besvär”, sa Mary när Kayla stod på perrongen redo att hoppa på tåget.
”Nejdå, det ska jag inte, mamma. Jag lovar”, sa Kayla. Hon gav sin mamma en hejdå puss och kram innan hon hoppade upp på tåget. Hon hängde ut genom fönstret och tittade efter sin mamma som glatt vinkade av henne. Hon blev mindre och mindre tills hon försvann helt.