Alaska Spoonfield [G] (YOHIO_SEIKE)

Locked
SORTERINGSHATTEN
Husalf
Husalf
Posts: 1325
Joined: 05 Feb 2009, 12:34

Alaska Spoonfield [G] (YOHIO_SEIKE)

Post by SORTERINGSHATTEN »

Alaska Spoonfield,
Holyhead, Wales,

En liten flicka med uppnäsa, stora nötbruna ögon och en askblond hästsvans sitter i skräddarställning på en upp- och nervänd papplåda på ett mycket smutsigt källargolv. I knäet har hon en tjock biografi om en känd mugglarförfattare och en påse ugglefrön. En uggla, som liksom flickan är liten till växten, sitter uppkrupen på flickans vänstra axel. Ugglan heter Purple, trots att den inte alls är lila, utan gråspräcklig. Purple piper nöjt till när hans matte ger honom ytterligare ett ugglefrö.

”Nej, Purple, nu får du gå bort från min axel. Jag kan inte slösa bort mitt liv med att mata en dum uggla. Du kan ta mat själv” säger plötsligt flickan bestämt. Hon lyfter ner Purple, som ger ifrån sig ett litet pip, från sin axel och sätter honom på det dammiga golvet. Hon slänger fröpåsen till honom, och han piper en gång till innan han girigt börjar picka frön ur påsen.
Flickan heter Alaska Spoonfield och hon är en häxa. Hennes mugglarvänner brukar beskriva henne som den mest bestämda person de har träffat.

Varför ska jag följa några regler? skrev Alaska i sin dagbok så sent som igår kväll. Regler är uppfunna av människor som inte insett vad livet går ut på. Man måste få vara fri, annars kan man lika gärna vara död. Nå, inte för att jag har förstått den exakta meningen med livet, men jag är trots allt bara elva år. Och jag har inte haft så bra förutsättningar om man tänker efter – jag menar: jag har varit fast i den här regniga mugglarorten i Wales i två och ett halvt år nu, och innan dess, när jag bodde i Los Angeles i USA, och när jag bodde i London när jag var bebis, så var jag så liten att jag inte brydde mig om sådana här viktiga frågor.

Alaska är mogen och intelligent för sin ålder och för att bara ha gått några få år i en skola. Ja, det är i alla fall inte hennes mor Janes förtjänst att hon är så smart. Jane och Alaska har verkligen ingen bra relation till varandra. Jane är ofta eller alltid ute till sent och låter sin dotter klara sig själv. Men Alaska är van nu – redan när hon var liten lärde hon sig att vill man ha något gjort här i livet, får man göra det själv. Och hon trivs ganska bra med att vara ensam. Alaska misstänker att Jane inte ville ha henne egentligen – att hon var ett misstag. De har nog över huvud taget inte sagt viktigare ord än ”jag kommer hem vid tolv” och ”det finns pudding i skafferiet” till varandra sen Alaska var en bebis. Vem vet, det kanske är av sin pappa som Alaska har ärvt sin envishet? Fast det kan inte Alaska veta eftersom hon aldrig har träffat sin pappa. Det enda som Jane har sagt om hennes pappa är att han ”var en obetydlig mugglare”. Därför är Jane inte särskilt populär av sina syskon och föräldrar – hon har ju varit med en mugglare, och släkten på Alaskas mors sida är mugglarhatare. Men Jane bryr sig inte – hon är överhuvudtaget inte särskilt social och hatar att umgås med släkten.

Jag halvgillar mitt namn. Eller rättare sagt, jag älskar mitt förnamn och avskyr mitt efternamn. Att ha döpt mig till Alaska må vara det bästa min mamma har gjort i sitt liv. (Hon har inte gjort så speciellt mycket bra saker). USA-delstaten Alaska är stor, och det är det jag vill bli. Stor. Alltså inte stor som i vuxen, utan stor som i engelskans great. Mäktig. Mitt efternamn är däremot fruktansvärt och avskyvärt. Det är sååå tråkigt! Jag menar: Spoonfield = Skedfält. Hur tråkigt och fult som helst. Men å andra sidan – hur stor procent är mitt namn av mitt liv? Namnet är ju inte ens en del av mig (som det stod i någon bok jag läste).

Biografin som Alaska nu håller i handen är tjock, dammig och kantstött. Alaska stryker med fingrarna över bokens röda pärmar och ryser lyckligt. Allting med gamla böcker – utseendet, lukten av gammalt pergament (eller i det här fallet – papper, eftersom det är en mugglarbok), det tjocka dammlagret och själva känslan – allting med gamla böcker är underbart. Alaska brukar drömma sig bort – nej, inte till bokens handling, den är ganska ointressant, utan till alla människor, både magiker och ickemagiker, som har rört boken. Alla som läst boken, och som har insett något – meningen med livet, eller någon annan viktig sak, av att ha läst den. Hon är övertygad om att böcker förändrar människor, mer eller mindre. Förutom litteratur så intresserar hon sig för vetenskap och poesi. I sin egen lilla skrubb har hon tapetserat väggarna med intressanta utklippta tidningsartiklar, bilder, teckningar, citat ur böcker och hela dikter. Det har hon gjort eftersom hennes skrubb annars blir så ödslig – hon har inga möbler alls, utan sover på en madrass på golvet. Hennes mamma tycker att möbler är onödigt att lägga pengar på. (Jane har väldigt lite pengar och lägger de pengar hon har på mat – och, vad Alaska tror, också på sprit).

I skolan skiter hon rent ut sagt fullständigt i ämnen som inte intresserar henne, trots att hon skulle kunna vara bäst i alla ämnen om hon bara ville. Hon hatar regler och att styras av folk och har inget emot att skolka lite då och då när hon inte känner för att ha en lektion just då.

Även fast Alaska har haft en ganska ensam och stökig barndom, där hon mestadels har fått klara sig på egen hand, så är hennes självförtroende så starkt det kan bli. Övertygad om att hon alltid har rätt, smart, kvicktänkt, girig och med ett speciellt intresse för, som hon själv uttrycker det, ”hyss och ofog”, tar hon plats och vill att allt och alla runtomkring henne ska styras av henne själv. Fast hon är ett slags ”upp-och-ner-människa”, ibland är hon på topphumör, ställer till med bus, älskar att stå i centrum och avfyrar fräcka repliker som får alla, speciellt vuxna, att känna sig överträffade. Vissa dagar drar hon sig dock undan, står tigande i ett hörn med armarna i kors och blänger mordlystert på alla som vågar sig förbi henne. Vissa som inte känner henne kan tycka att hon är ohyfsad om hon till exempel inte svarar på en fråga. Det är för att hon tycker att frågan är oviktig. Hon pratar bara om hon har något betydelsefullt att säga.

Men du kan alltid lita på Alaska. Hon skulle aldrig svika ett löfte eller skvallra. Okej, lärare och andra vuxna kan hon ljuga för hur mycket som helst utan att få dåligt samvete, hon är bra på att spela teater, men en elev, hur illa hon än tycker om eleven, kan hon aldrig skvallra på. Det är hennes löfte till sig själv.

Locked