Ambrose Frye [G] (IMLL)

Locked
SORTERINGSHATTEN
Husalf
Husalf
Posts: 1325
Joined: 05 Feb 2009, 12:34

Ambrose Frye [G] (IMLL)

Post by SORTERINGSHATTEN »

Ambrose Julian Frye, Birstall, England

”Äh, det är inte ju inget farligt!”
Ambrose Frye ler stort, men något slugt, mot sin yngre broder som ser på honom med chockerade ögon. Den långbenta spindeln springer panikslaget över hans händer men Ambrose låter den inte komma undan. Han sitter under den stora eken i familjen Fryes trädgård. Jämte honom, men på tryggt avstånd sitter hans bror Brook. Ambrose flinar och retar sin bror genom att föra spindeln närmare honom. ”Sluta!”, gnäller Brook och makar sig ifrån sin storebror. ”Den tycker inte om det!”
Ambrose himlar med ögonen åt sin bror och fortsätter leka med spindeln, tills han hör altandörren öppnas. Ut kommer hans lillasyster Elody, iklädd rosa klänning. En vindpust fångar upp en slinga av hennes hår, och Ambrose får en idé. Visst var den kanske lite väl elak, men det börjar nästan klia i fingrarna på honom. Med några långa steg har han rest sig från ekens svalkande skugga och är framme vid sin syster. Han ser dock till att kupa händerna runt spindeln först, så att Elody inte ska se vad han håller i. ”Elody, gissa vad jag har här.”, säger han med mjuk röst, även om han är på väg att brista ut i ett olycksbrådande leende. Men att lura sin syster var inte svårt, hon var inte äldre än sex år, och hon tittar nyfiket på hans händer. Då tar han och öppnar upp de kupande händerna, så att Elody kan se spindeln. Sedan släpper han med en smidig och kvick rörelse spindeln i håret på Elody. Reaktionen blir precis som Ambrose hoppats. Elody börjar skrika och slita i sina blonda lockar. Oroligt kommer Brook bortifrån eken för att hjälpa sin syster, men innan dess att han kommit fram är Ambrose redan på väg därifrån. Han ville inte vara kvar när hans mor fick reda på vad han gjort.
Det var sommar och Ambrose var ovanligt rastlös. Det kändes som han hade myror i hela kroppen. Och det ledde mest till att hans syskon fick utstå fler bus än vanligt. Det var inte så att han hade något emot sina syskon. Det var bara så himla kul att retas med dem. Brook var så mesig, och Elody tjej helt enkelt. Brook var dessutom bara ett år yngre än Ambrose, så i alla fall han borde klara av lite retning. Med Elody var det möjligtvis lite annorlunda. En liten röst inombords honom sa att han kanske inte borde släppt den där spindeln i håret på sin lillasyster. Ambrose ruskar dock på huvudet och börjar klia på ett myggbett på ena armen. Elody var van. Hon brukade komma över hans små bus rätt så snabbt, och dessutom ge igen på ett eller annat vis, för det mesta genom att utnyttja sin roll som minsta barnet.
Till hösten skulle Ambrose börja på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. När han fick brevet för några dagar sedan hade det inte kommit som en förvåning. Ambrose hade alltid vetat att han var trollkarl, hans mamma var ju häxa och hans far trollkarl. Hans magiska egenskaper hade dessutom visat sig. Han hade lyckats förvandla Elodys blonda lockar alldeles illagröna för något år sedan och fått flera muggar i köket att brista under ett bråk med hans mor en gång.
Ambrose hade längtat hela livet på det brev som nu hade kommit. Det var inte så att han vantrivdes hemma och med sin familj, men det hade pirrat mer i magen på honom för varje år han blev ett år äldre. Han hade bara sina äldre släktingars berättelser om skolan, och nu ville han uppleva dem själv. Och bli insorterad i elevhemmet Gryffindor, såklart. Alla andra elevhem var otänkbara, det var i Gryffindor han hörde hemma, hoppades han i alla fall. Han vågade inte erkänna det för någon, men han var lite orolig. Tänk om han skulle bli insorterad i Hufflepuff eller Slytherin? Det hade ju inte varit klokt. Han vill inte gå med några mesar eller ormar. Men sorteringshatten kanske ville annorlunda? Ambrose suckar svagt och kör händerna i fickorna. Han hade kommit ut ur familjens trädgård nu, och strövade planlöst på ägorna bakom huset. Familjen hade bosatt sig en bit utanför den lilla by Birstall, för att undvika misstänkta blickar när hans mor hängde tvätten på ett litet ovanligt sätt. Ur en mugglares syn hade det nog allt sett lite suspekt ut om tvätten sett ut att hänga sig av sig själv.
”Ambrose Julian Heather! Nu kommer du genast hit!”
Även om Ambrose trott att han kommit en bra bit ifrån huset, hade han visst fel. Han kunde tydligt höra sin mors uppretade röst på håll, och han suckade djupt. Att låtsas som om att han inte hörde henne skulle han inte vinna på. Förmodligen skulle hans mor bli ännu argare på honom om han sket i det. Ambrose suckar igen, och vänder om. Det här var den sämre delen med alla hyss han sysslade med. Utskällningen.
”AMBROSE!” Ambrose studsar nästan till när han hör hans mors röst igen. ”Jaja, mamma! Jag kommer!”, ropar han tillbaka och skyndar på stegen.
Ofta önskade han att hans mor varit lite mer lättcharmerad. Ibland när han busade kunde han komma undan med ett charmigt leende och några väl valda ord. Han hade den där glimten i ögat, som ofta ledde till att folk istället suckade, himlade med ögonen och log snett, istället för att bli uppretade. De förstod väl att han egentligen inte menade något illa heller, utan mest behövde få utlopp för sin överskottsenergi. Dessvärre gällde inte det här hans mor, och inte heller hans moster Edna. Det var verkligen synd, och Ambrose kunde knappt förstå hur de inte kunde falla för, i hans tycke, oemotståndliga charm.
”Om du fortsätter i den här stilen, så kan du glömma att jag och din pappa köper en uggla till dig!”, Mrs Frye, eller Wendy som hon hette, hötte hotfullt med sitt ena pekfinger mot sin äldsta son. Hennes kinder var rosiga och hennes blonda hår yrde runt ansiktet. Utskällningen hade pågått i minst fem minuter. Hon såg verkligen arg ut. Ambrose nickar som svar åt moderns hot, men är samtidigt inte särskilt orolig. Hela sommaren hade Wendy upprepat ungefär samma sak. Det var bara ett tomt hot. Ambrose Frye var ett hopplöst fall när det gällde tillsägelser.
Hans bror Brook kommer in i köket, och Ambrose passar på att göra en ful grimas mot honom när deras mor vänder ryggen mot dem. Hon hade kokande grytor på spisen och höll på att förbereda middagen. Tillbaka fick han dock en lika ful min från sin lillebror. Nu när Ambrose inte kunde hitta på något, passade hans bror på att vara kaxig. För tillfället gjorde det inte Ambrose något. Han hade redan början fundera på om inte Brooks glasögon skulle få försvinna ett tag framåt kvällen. Wendy Frye, som lämnat blicken från matlagningen, kände väl igen minen i Ambroses ansikte. ”Nä, nu har du något lurt för dig igen!”, utbrast hon uppgivet. Ambrose log stort, hon hade precis rätt. ”Du ska se på Hogwarts, Ambrose! Där kommer du allt inte undan så lätt. Edna kommer ju dessutom kunna hålla koll på dig.”, bannar Mrs Frye innan hon vänder ryggen till igen, och Ambrose kan smita ut ur köket.
Det här med att hans faster Edna hade tagit jobbet som sjukvårdare på Hogwarts var lite bekymrande för Ambrose. Det var ju inte värsta coolt kanske. Eller han visste inte riktigt. Men hans framtida kamrater och elevhemkompisar skulle kanske tycka att det var töntigt, att Ambrose var släkt med sjukvårdaren. Det var rätt uppenbart, de delade samma efternamn. Frye var knappast det vanligaste namnet. Ambrose tyckte inte illa om sin faster, hon ville egentligen bara väl (även om det mest kändes som om hon var irriterad på honom hela tiden) men ibland kunde hon vara ännu mer tjatig än hans mor. Och vem visste om hon kunde få för sig att säga något pinsamt om Ambrose? Samtidigt, även om Ambrose inte tänkte erkänna det, kändes det rätt skönt att Edna skulle följa med honom till den nya skolan. Då skulle det kännas som om han var lite mindre långt hemifrån. Ambrose suckade igen. Det hade blivit många sådana idag. Han öppnar altandörren, samma som hans syster öppnat för ett tag sedan, och går ut. Väl ute ser han hans syster, som slagit sig ner vid samma träd som han och hans bror suttit under innan på eftermiddagen. Ambrose bestämmer sig för att göra henne sällskap, och möjligtvis be om ursäkt.
”Hej Elody”, säger Ambrose och hans lillasyster ser upp. Direkt smalnar hennes ögon och hon säger surt: ”Vad vill du?”
”Alltså Elody, förlåt” Ambrose hade inte längre bara lite dåligt samvete. Även om det hade varit ett bra bus med spindeln, så var det lite väl samtidigt. Det var ju synd om spindeln också. Ambrose ser på sin syster med sin mest bedjande blick. Elody vägrar möta den och ser trotsigt åt ett annat håll, i alla fall tills Ambrose sticker fingrar in sidan på henne och kittlar henne. Elody skriker av skratt och ger sig tillslut. ”Okej Ambrose lägg av!”, får hon ur sig. ”Så jag är förlåten?”, frågar Ambrose och slår sig ner bredvid sin syster när han ser att hon nickar.
När han satt jämte henne kunde man direkt se att Ambrose och hans lillasyster var syskon. Båda hade samma blonda hår, inte sånt där vitblont, utan mer gulblont. Båda hade även likadana ögon, med ljusbruna irisar. Det hade alla tre syskonen Frye. Samma kroppsbyggnad med. De var knappast långa och gängliga, mer kompakta och fasta. Knappast överviktiga, men med en kraftig benstomme. Men jämfört med andra elvaåring pojkar var Ambrose både rätt medellång och medelbyggd. Lite snyggare än medel kanske, tyckte dock Ambrose,
”Du är hopplös Ambrose, det säger både mamma och Edna.”, säger Elody plötsligt och Ambrose kan inte låta bli flina och lägga armen runt sin systers axlar. ”Så illa är jag väl ändå inte?” Ambrose ler stort, och han syster utbrister ”Joho!”
”Nähä.” Ambrose härmar sin systers barnsliga tonfall. ”Kommer du inte ihåg när jag räddade dig från farbror Owens stora hund? Eller hjälpte dig ner från det stora trädet hemma hos Edna? Då är man väl inte helt hopplös?” Men Elody bara fnyser åt sig bror. Det är en väldigt imponerande fnysning för att komma från en sexåring, men hon var ju samtidigt härdad. Ambrose tar emellertid inte illa upp, istället reser han sig upp från marken igen. Han var rastlös och började få de där myrorna i kroppen, även om han bara suttit ner några minuter. ”Du Elody…?”, säger Ambrose och han har fått sitt olyckshetsbrådande leende på läpparna igen. ”Skulle du vilja hjälpa mig med en grej?” Elody ser frågande upp på sin bror. ”Jag funderar på om inte Brooks glasögon borde försvinna ett tag.”, förklarar Ambrose och Elody brister ut i ett liknande leende som Ambrose. Ambrose tänkte nöjt innan han begav sig in i huset med sin syster igen, att det förhoppningsvis inte skulle bli så mycket lugnare hemma hos familjen Frye efter att han åkt. Hans syster skulle nog kunna ta mycket väl hand om busandet i fortsättnigen.

Locked