Juliana Rossi [G] (Ljungeld)

Locked
SORTERINGSHATTEN
Husalf
Husalf
Posts: 1325
Joined: 05 Feb 2009, 12:34

Juliana Rossi [G] (Ljungeld)

Post by SORTERINGSHATTEN »

Juliana Rossi- Leeds

25/7-1996

I utkanten vid en av Milanos otaliga kullerstensbelagda gator så ligger det ett café, ett café likt alla andra cafén i Milano. Om du hade befunnit dig inuti "strada lastricata sogno caffé" just denna regniga dag, så hade du kanske inte lagt märke till Robert Swan som satt i ensam gestalt vid ett av borden nedsjunken i arbete, drickande en cappuccino.

Robert befann sig på cafét av många anledningar. Det hela började för snart ett år sedan då Robert tog beslutet att lämna sitt trygga hem i Leeds för att börja studera i Milano till journalist. Många av Roberts vänner ställde sig frågan varför Robert hade bestämt sig för att flytta. För Robert var svaret simpelt. Robert ville prova på något nytt, testa sina vingar och visa att det var han som styrde vem han skulle vara, inte någon annan. Att Robert älskade den italienska maten och de italienska tjejerna gjorde inte direkt beslutet svårare. För Robert så var det självklart också viktigt att Milanos journalistskola råkade vara den bästa i Europa. Robert hade haft en trygg uppväxt och från familjens håll fanns det stora förväntningar att han skulle gå i sin fars fotspår och studera till läkare på Oxfords universitet, något som Robert inte var helt nöjd med. Han hade från början följt sin familjs råd och sökt till Oxford där han också blev antagen, men han hade hemlighetshållit att han också hade sökt till en annan skola som låg borta i Italien. För andra utomstående personer kanske det var svårt att förstå var problemet låg, men det var inte bara en tradition att en Swan skulle bli en läkare, det var närmare bestämt en slags sekt och under hela Roberts uppväxt så hade han blivit pressad att prestera på max bara för att han skulle ha möjligheten att bli läkare. Roberts mamma Mariah hade hamnat i ett nästan komaliknande chocktillstånd och det dröjde några timmar innan hon insåg att hennes favoritson med toppbetyg skulle bli en... journalist. De kunde inte tvinga honom att stanna i England och från den stunden då han klev på flyget till Milano var det säkert att han aldrig skulle få samma plats hos familjen som tidigare, för det var allt familjen Swan brydde sig om, framgång. Den blåögde pojken sköt nu undan sin bruna lugg och tittade för ett ögonblick upp från sitt arbete, en omedveten rörelse som skulle visa sig betyda mycket för hans framtida liv. Hans blick fastnade nämligen vid en liten italienska som stod med sin kaffekopp mitt i gången sökandes efter en lämplig plats att sitta. Den nu leende Robert möter hennes typiskt italienskt kaffebruna ögon och säger på sin något bristande italienska "Det är ledigt här." Han klappar med handen på stolen bredvid sig och hon kommer gående och slår sig ner bredvid honom. "Du är inte härifrån va?" hon skrattar åt Roberts förvånade ansiktsuttryck och en rad med vita tänder lyser upp hennes olivbruna ansikte. "Varför tror du inte att jag kommer härifrån?" säger Robert med ett roat leende lekandes på läpparna. "För det första så ser du inte särskilt italiensk ut och för det andra så tror jag inte att en italienare skulle ha frågat någon vad ens mormor använder för tandkräm när de träffas, jag heter Gianina om du undrar." säger hon och håller fram en nätt liten olivbrun hand. "Det är faktiskt en väldigt bra fråga, vad använder din mormor för tandkräm egentligen, eller använder ni italienare inte någon tandkräm? Jag heter Robert." Han tar hennes hand i sin och ler försiktigt, den här dagen började bli alltmer intressant. "Haha, vi italienare är faktiskt inte barbarer, vi är ett väldigt stolt folk och du ska vara glad att det inte är min mormor som sitter bredvid dig, hon skulle inte ha sett genom fingrarna på samma sätt som jag gör." Gianina skrattar hysteriskt åt tanken på sin mormor samtalades med denna något dumdristiga engelsman. Det var den dagen som var starten på resten av deras liv tillsammans och efter Roberts examen så beslutade de sig för att flytta tillbaka till hans födelsestad Leeds.



25/7-2000

Kling, kling, kling

Ljudet kommer ifrån en nu stående Robert som med en liten dessertsked försiktigt slår på sitt tomma vinglas. "Först och främst vill jag tacka för den underbara kalkonen mamma men nu har jag och Gianina någonting att säga." Han greppar hennes hand och nu står också Gianina upp med sina svarta lockar fallande utefter ryggen. "Ni ska bli farmor och farfar." Gianina som nu har hållit inne sina känslor under hela middagen skrattar gråtandes och får sällskap av Roberts mamma Mariah som nu står upp och kramar om de blivande föräldrarna, den enda som inte står upp är Roberts pappa som fortfarande sitter ner med sina hårt sammanpressade läppar. Han har aldrig riktigt släppt den dagen då Robert gav sig iväg och med tanke på den tomt stirrande blicken så tänker han inte på samma sak som alla andra. Han reser sig snabbt upp och yttrar inte ett ord till de, han bara rusar iväg utan att titta tillbaka. Robert och Gianina hade nog innerst inne vetat att det var så han skulle reagera, men kanske inte på ett så brutalt sätt. Paret fick en sista förstående blick från Roberts mamma innan de gick därifrån, fullt medvetna om att relationen mellan dem och den gamla läkaren aldrig skulle bli den samma.



Några år senare, den 25/7

Hon vet att hon inte får vara där, att det är "farligt" men ruset av adrenalin som flödar genom hennes kropp när hon befinner sig där övervinner allt. Den taniga flickan har alltid haft ett behov av att känna sig levande när det är något som bekymrar henne och gårdagens samtal med hennes föräldrar är grunden till många av hennes problem. Juliana har alltid velat veta varför hon aldrig får träffa sina farföräldrar och nu hade hon fått svaret på sina frågor. En utomstående person hade kanske haft svårt att se var problemet låg men egentligen är det inte så svårbegripligt. Hon har hela tiden haft en bild av sin farfar som en livräddande hjälte och att nu få höra om en så självisk del av honom får henne att bli rädd. Tänk om alla personer innerst inne är precis som hennes farfar, så stolt och egocentrisk så att allt de bryr sig om är deras egen vilja. Juliana sänker återigen den kaffebruna blicken och betraktar den smala plankan som skiljer henne från det till synes bottenlösa stupet. Hon styr undan en svart hårtest som blockerar hennes synfält och känner en pirrande känsla komma krypande längs ryggraden, det är det här hon älskar, känslan av det vissa kallar rädsla, men det som var känslan att vara levande för Juliana, den modiga, kan tyckas dumdristiga flickan. Juliana sätter sig ner på plankan och låter fötterna hänga fritt i luften medan hon börjar reda ut en klump som en gång var ett par ganska påkostade hörlurar. Efter att hon fått sladdarna någorlunda raka så plockar hon ur sin högra ficka fram sitt värdefullaste föremål, hennes ipod. Musik är inte bara något hon älskar, utan det är grunden till all hennes inspiration och livskraft. Det finns inget bättre enligt Juliana än att luta sig tillbaka och lyssna på musik som får henne att fantisera. Hon brukar se bilder över fjärran länder och drömma om att en dag få vara där och förändra världen. De senaste dagarna har hon till tonerna av Passion Pit sett ett slott framför sig, en plats där hon om bara några dagar kommer vara en av alla hundratals elever. Ända sedan dagen hon fick höra talas om skolan så har hon varje dag tänkt ut planer över hur hon ska bete sig och de är definitivt inte små. Av vad hon har fått höra av en skum ministersnubbe så vet inte magiker något om "mugglarnas" musik, hon ska då minsann se till så att alla på Hogwarts skulle nynna på en Passion Pit-låt innan året är slut och om hon misslyckas kommer nog halvitalienskan tappa tron på mänskligheten. Hon hade också hört att hennes ipod inte kommer att fungera men om det så krävs att Juliana själv måste sjunga ackompanjerad av en samling kastruller för att få fler anhängare till sin religion så ska hon göra det, hon kommer inte att misslyckas! Hon ser framför sig en skola fylld med indierockälskande fanatiker och kan inte låta bli att le. I just det ögonblicket ser hon precis ut som Gianina Rossi och om det inte vore för de breda näsvingarna som hon har fått från sin pappa så skulle de vara kopior. Att hon ser italiensk ut finns det inga tvivel om och hon hoppas att det inte bara är hennes föräldrar som blir bländade av hennes skönhet. Nu sitter Juliana där och hoppas att Hogwarts är beredd på den lilla självförtroendefulla flickan, om inte så ansvarar inte hon över konsekvenserna. De som står Juliana nära vet att hon inte är den som ger sig i det första laget, och en mer viljestark 11-åring är det svårt att hitta. Så var beredda på att Juliana Rossi tänker lyckas med sina planer.

Locked