Ailey Harper [G] (Elauren)

Locked
SORTERINGSHATTEN
Husalf
Husalf
Posts: 1325
Joined: 05 Feb 2009, 12:34

Ailey Harper [G] (Elauren)

Post by SORTERINGSHATTEN »

Ailey Harper, Coleraine

Det har aldrig funnits någon vackrare plats än just den här. Kusten vid Coleraine i början av maj hade en känsla av att någonting skulle hända, något underliggande dramatiskt som skulle visa sig vara början på ett äventyr som Ailey Harper bara kunde drömma om. Det var just det hon gjorde också, drömde. Hon satt där med synen över slående vågor som bad henne att komma närmare, ut på äventyr och ut i friheten. Hon ville bli kapten och styra sin egen båt över vattnet, hon ville se vad som fanns där ute. Möta undervattensodjur -konstiga och knasiga sådana, kanske till och med bli vän med en. Äventyrslysten brann i henne, liksom det alltid hade gjort sedan hon kunde minnas. Men just synen av havet hade på ett speciellt sätt alltid fått henne att fantisera de allra vildaste, och så fort hon hade satt sig ner förblev hon tyst med fjärilar i magen. Hon skulle ut. Hon skulle vara den friaste människan på jorden.
Tills någon avbröt henne, vill säga.
”Ailey, snälla du..” motade hennes mor in. ”Kom hit och få dig något att äta.” fortsatte hon.
”Nej.” vägrade Ailey och slog armarna i kors. Ingen fick avbryta henne i hennes äventyrsfantasier, det skulle bara få henne att längta ännu mer. Inte ens småsprat med hennes far skulle få henne att vika sig nu. De har ju precis kommit hit! Varför kunde de inte bara ge henne lite ensamtid?
Familjen som bestod av hennes föräldrar och henne själv hade så som många andra gånger åkt hit på en utflykt för att umgås, men det hade nästan aldrig blivit riktigt som de tänkt sig. Ailey var ett envist barn när hon väl var säker på vad hon ville. Och hon ville nu sitta vid kanten av kullen och titta på havet.
”Mamma har suttit vid trollstaven hela morgonen och förberett det här. Kom nu.” fortsökte hennes far med ett litet finurligt flin. Han visste att vad han än skulle säga så skulle hon sitta fast. Tills hon blev en aning sugen på kakor och lemonad.
”Fast pappa,” kom Ailey av sig, ”Jag har funderat på en sak. Om jag inte får något antagningsbesked ifrån Hogwarts, så ska jag minsann åka ut på havet. Ensam.”
”Och hur hade du tänkt att du skulle göra det, Ailey’? Utan trollstav, utan oss?” Hennes far såg förnuftigt på henne medan han bredde på en bit sylt på brödet.
”Det klart du blir antagen, du har ju inte ens fyllt elva än.” avbröt hennes mor. ”Oroa dig inte över det, kom nu och ät lite, så du inte blir hungrig sen. Titta nu, din pappa äter upp allt!”
Ailey suckade. Om hon inte blev antagen till Hogwarts, skulle det vara helt och hållet bortkastat. Hon hade magin inom sig som vilken vanlig ung magiker som helst– trots väldigt knapert, men hon kunde ändå inte låta bli att oroa sig för att det ändå fanns en risk att hon skulle få stanna hemma. Bli en mugglare. Bli som hennes grannar som verkade helknäppa. Tur att hennes bodde så långt bort, runt om åkrarna och bakom kullarna.
”Jo, men om jag inte blir det ska jag bli världens bästa sjöfarare. Jag ska bli bäst, och så är det med det.” Ailey ställde sig upp och vände ryggen mot havet. Hon hade nu ett stort leende som prydde hennes aning fräkniga ansikte, med vinden i sitt bruna, vågiga hår.
Hon såg bestämd ut, finurlig och stolt ut. Hennes gråa ögon glittrade av äventyrslust då hon nästan omedveten satte sig ned på filten bredvid sina föräldrar. De utbytte roade blickar då Ailey tog sig ett glas lemonad, och fortsatte sina berättelser om vad hon skulle hitta på. Och ja, okej då, föräldrarna fick följa med. Bara de inte avbröt henne.
”Var det inte du som skulle bli den bästa quidditchspelaren någonsin? Och vad hände med dina författardrömmar?” Ailey slog upp blicken som om det var den dummaste frågan hon någonsin hade fått.
”Jamen, det förstår ni väl att jag också tänker bli. Ingenting utesluter det andra, så länge det handlar om äventyr och sport.” Ailey log stort mot dem, och tog en till klunk utav lemonaden. ”Jag visade ju igår att jag inte är rädd för något. Jag sa ju det, jag är inte rädd för något. Så långt har jag aldrig åkt upp med lekkvasten.”
”Det var inte något som mamma uppskattade, Ailey. Du får lova mig att du inte gör om det.”
”Jag kan lova, men jag kan inte lova att jag håller det.” skakade hon allvarligt på huvudet. ”
”Inte ens om det är mörkt ute?” flinade hennes far. Ailey gav honom en mörk blick.
”Jag är inte rädd för mörkret heller. Bara ibland.” Ailey tycktes ignorera den sista kommentaren och fortsatte med sina hjältehistorier, påhittade visserligen, om sig själv. Hon hade drömmar och älskade att sitta på kvasten för adrenalinkicken och lekfullheten. Hon tänkte inte låta något komma mellan dem, inte ens mörkret.

Locked