Mackensie Maple [R] (NarianTheBear)

SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 1325
Blev medlem: 05 feb 2009, 12:34

Mackensie Maple [R] (NarianTheBear)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » 25 nov 2016, 23:05

Mackensie Maple, Chelmsford

Mackensie viker av Seymore Street och går istället längs den lilla stigen som leder mot Stadsparken. Hon kommer ihåg alla de lyckliga minnena hon fått från den parken. När hon och mamma gick i parken en sen oktoberkväll och tillsammans hoppade på alla rödbruna löv de såg bara för skojs skull, eller när hon och hennes lillebror Josh, som bara var tre år gammal då, gick hand i hand samtidigt som Mackensie höll en brun, ny fältbok att dokumentera alla sina upptäckter i.

Hon minns alla gånger hennes föräldrar berättat hur de träffats, i just den här parken.
De gick längs en av de små, grusade gångarna åt olika håll, och såg ner i varsitt block. När deras vägar tillsist möttes så såg de inte varandra, utan råkade braka rätt in i varandra. De båda föll till marken, med varsin bula i pannan. Konstigt nog så skrattade båda. Pappa ställde sig upp hastigt upp och hjälpte sedan mamma upp. De presenterade sig, Emily Maple och Daniel Reed, och bad sedan båda om ursäkt. Nu är paret gifta och jobbar båda vid ett litet café mitt i staden.

Mackensie stannar upp ett ögonblick innan hon ler sorgset för sig själv och går ut på det gröna gräset. Det känns som en konstig tanke att hon inte kommer att kunna gå här varje dag framöver, nu när hon ska gå på en internatskola där man tydligen övar på magi. Magi har hon inte trott på sedan hon var liten, men en mörkhårig man med portfölj och underliga kläder från Ministeriet övertygade henne.
Mannen kom ungefär en månad tidigare, på morgonen, innan Mackensie och nu sjuåriga Josh skulle gå till stadens skola. Mannen bad föräldrarna och Mackensie att stanna kvar, men Josh kunde gå om han ville. Nu förstår hon varför, Josh skulle ha berättat hemligheten för alla.

Mannen presenterade sig själv som Andrew Abbott, och sade att han kom från Trolldomsministeriet. Pappa såg förskräckt på honom och försökte säga åt honom, vänligt men bestämt, att gå därifrån. Andrew brydde sig inte om honom utan fortsatte, och förklarade att det faktiskt finns magi i världen.
Mackensie skyndade sig att försvara mänskligheten och faktan att magi inte finns, och sade:
"Varför skulle vi tro på någon som kliver objuden in i vårt hus?"
Andrew bara log mot henne och tog fram en cirka tio tum lång pinne som han hade haft i bakfickan hela tiden, utan att familjen märkt något.
Han mumlade något som Mackensie inte hörde, och pekade med pinnen på en dagstidning som någon lagt på en bänk i hallen. Genast när Andrew höjde på sin pinne, började tidningen att levitera. Mamma gick genast fram till tidningen och petade lite försiktigt på den. Inte mycket hände.
"Kan vi sätta oss och prata?" frågade Andrew och räckte över ett prydligt brev till Mackensie. Ingen protesterade, de gick tysta till middagsbordet.

Familjen fick noggranna beskrivningar på hur de skulle komma in på en hemlig marknadsgata som låg i London, och där köpa sakerna som stod på listan som kommit i brevet. Man fick också köpa ett djur att ha i skolan, om man ville.
Andrew förklarade också för de hur man kom till skolan, via tåg. Tåget gick från perrong 9 och tre kvart, och man behövde springa igenom väggen mellan perrong nio och tio. Som tur var skulle Andrew följa med de till båda platserna, och hjälpa till. De bestämde en träff vid den hemliga marknadsgatan och Andrew lämnade sedan huset.

När det bestämda datumet kom åkte familjen Maple till marknadsgatan och träffade Andrew vid en tegelvägg. Han hjälpte dem in genom att knacka på några stenar i den. Han visade dem runt, och ibland gick de in i en affär för att köpa något som stod på listan.
Mackensie blev alldeles exalterad när hon såg en livs levande, kritvit uggla sitta i ett köpfönster och glo på allt och alla med sina gula ögon. Hon tvingade genast in familjen i butiken för att köpa en sådan, eftersom att hon läst att man fick ha med ugglor till skolan.
Hon döpte den vita ugglan till Snowflake.

Vid varje steg Mackensie tar är hon noggrann med att inte trampa på några växter, vilket är svårt, eftersom att de finns överallt.
Den bruna fältboken, som efter alla dessa år har blekts av solen, bär Mackensie i sin högra hand, men kramar om den när hennes tankar återigen går till trollkarlsskolan. Hon hoppas innerligt att det kommer att finnas växter där, och kanske till och med en park.
Hon stannar upp när hon märker en grön liten växt som skiljer sig från de andra blommorna i den lilla blomsterrabatten. Hon sätter sig på huk och studerar växten ett ögonblick innan hon konstaterar, att hon inte sett den här blomman förut, och än mindre har den dokumenterad i sin bok.
Mackensie slår upp den slitna fältboken. Hon tar bort den klassiskt orangea blyertspennan som hon satt bakom högra örat och börjar nöjt skriva i sin bok om den nya upptäckten. För tillfället, när hon inte vet vilken art blomman tillhör, bestämmer hon sig för att ge blomman ett namn efter den grekiska bokstaven Gamma.

Hon plockar försiktigt upp blomman från marken, tar fältboken och pennan i ett hårdare grepp, och skyndar sig hem.
På vägen möter hon Rose från skolklassen som kommer cyklande på en röd cykel. Mackensie går hastigt till gatukanten och fortsätter att gå så nära radhusens rosenbuskar som hon vågar utan att bli stucken av taggarna. Hon har aldrig varit förtjust i cyklar, hon kan lika gärna gå om hon vill ta sig någonstans. Hur man cyklar har hon förståtts lärt sig, men aldrig cyklat igen sedan hon lyckades hålla balansen på en liten, rosa cykel med två smala hjul. Rose ägnar inte Mackensie så mycket som en blick, utan cyklar vidare. När Rose inte syns till längre slappnar Mackensie av och fortsätter att gå som att inget har hänt.

Hon går längs samma vägar och svänger på samma ställen som hon alltid gjort. Andra, normala barn, skulle säkert ha utforskat andra vägar istället för att gå samma väg varje dag. Men inte hon, hon var fast besluten att göra som hon alltid gjort.

När hon öppnar dörren till det lilla huset tar hon av sig den blåa jackan och de svarta skorna hon har haft på sig, och stänger sedan noggrant dörren efter sig. Hon går förbi spegeln som hänger på en vägg i hallen och stannar upp. Det rödbruna, krusiga håret räcker ungefär till axlarna, och är uppsatt i två låga tofsar vid nacken. Ögonen är ljust gröna, men många misstar färgen för grått. Mackensie är väldigt spinkig, man kan se de flesta av revbenen genom huden. Hur mycket hon än äter, så blir hon inte större. Kanske är det för att hon går vart hon än ska, eller så är hon bara sån. Hon är lite kortare än medelmåttet, men inte en av de kortaste i klassen. Många skulle kanske kalla henne söt, men om de tittade riktigt noggrant så skulle de se de små rynkorna i pannan eller den bleka huden, och ändra åsikt.

Mackensie sätter sig sedan i den lilla, grå soffan som står mot väggen i husets vardagsrum. Den lilla gröna växten lägger hon mellan två gamla tidningsbitar för att hon ska kunna pressa den och sätta in den i fältboken senare. På det bruna soffbordet framför henne ligger en ensam bok. Hon lyfter försiktigt upp den, och håller i den som om den var gjord av glas. Hon älskar att läsa, och kunde läsa innan hon börjat i skolan. Hon är hemmalärd, som hon själv uttryckt det. En dag frågade hon sina föräldrar om de visste hur man läste tidningen. De log och erbjöd sig att lära henne så att hon själv skulle kunna läsa vad som hänt ute i världen, och även läsa skönlitterära böcker. Detta erbjudande tackade hon varmt ja till.
Det gick fort för henne att lära sig, efter som att Mackensie alltid har haft en talang för att lära sig saker, och sedan komma ihåg dem. Hon låg ett långt steg före resten av hennes klass i ettan, och de har fortfarande inte kommit ikapp.

Mackensie har aldrig haft något större intresse för sport eller aktiviteter. När hon var liten följde hon en gång med en vän för att spela fotboll, men insåg snabbt att det inte var hennes grej. Vännen, som gillade all slags sport, tog med Mackensie på många andra sporter i ett försök att hitta något som passade, men gav tillsist upp.