Mary-Bertina Kneazle [H] (Embli)

SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 1325
Blev medlem: 05 feb 2009, 12:34

Mary-Bertina Kneazle [H] (Embli)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » 31 aug 2016, 18:30

Mary-Bertina Kneazle
Denby Bottles

"Dork!" fräser Mary-Bertina, väl medveten om hur mycket lillasyster Jane-Dorcas avskyr öknamnet. "Din fuskare!" Alla syskonen Kneazle är tävlingsmänniskor men Mary-Bertina skulle aldrig sänka sig till att fuska. Då var ju segern ingenting värd. Jane-Dorcas (som föredrar att bara kallas Jane) är mer av åsikten att det inte är fusk om man inte åker dit.
"Var inte så präktig!" fräser Jane-Dorcas tillbaka. (Mary-Bertina tänker ofta på henne med hela namnet, antingen av vana eller för att de bråkar.)
"Randal-Meriweather spelade esset för flera minuter sen!" Mary-Bertina pekar på sin lillebror, som mycket riktigt lagt spader ess en liten stund tidigare. Innan ett till spader ess plötsligt dök upp på bordet.
"Och hur vet du att det inte är han som fuskar?"
"Kom igen..."
"Du tycker alltid att det är jag som har gjort allting!"
"För att det är det!"
Randal-Meriweather suckar och går iväg. Hans systrar kommer att fortsätta bråka en god stund till och kortspelet lär inte fortsätta.
Det är inte som om Mary-Bertina och Jane-Dorcas aldrig kommer överens. Ibland har de en enad front mot föräldrarna, andra gånger ligger de i gräset och pratar om en bra bok. Jane-Dorcas frågar henne om råd ibland, som när hon skulle köpa sin första BH till hur hon skulle få en kille i Slytherin att bli intresserad av henne. Mary-Bertina försökte säga smarta saker och låta som om hon vet precis vad hon pratar om. Hon har ändå både haft en pojkvän och köpt underkläder.
Men när de bråkar då gör andra bäst i att ta skydd. När de var yngre brukade de slåss. Nu blir det mer verbala bråk. De skriker högt och slungar de värsta förolämpningar de kan komma på i ansiktet på varandra. I skolan har det hänt att mindre förhäxningar blivit inblandade. Ingenting farligt och de duellerade inte direkt i korridorerna men... det var ett sätt att ta ut frustrationen. Inte ens bara ilska på varandra, utan all möjlig annan stress. När Mary-Bertina pluggade till GET-proven för några veckor sen sökte hon upp Jane-Dorcas för att gräla med henne var och varannan dag.
Systrarna är ganska lika, på vissa sätt. Både i bråken och till utseendet. De har rött, lockigt hår, blek hud och blå ögon, fast Mary-Bertinas är mörkare. Deras födelsedagar ligger båda i september, fast inte samma år. Medan Mary-Bertina ska börja sexan och fylla sjutton blir Jane-Dorcas fjäreårselev.
Randal-Meriweather ska också börja på skolan till hösten, för första gången i hans fall. Mary-Bertina har ingen aning om vilket elevhem han kommer att hamna i. En gång i tiden hade hon varit stensäker på att Jane-Dorcas skulle bli Slytherinare och när systern istället hamnade i Gryffindor kändes gissningar meningslösa. Mary-Bertina har uppenbarligen ingen elevhemsradar alls.
Själv går hon i Hufflepuff (något som Jane-Dorcas precis drar upp, som om det bara var Hufflepuffare som hade något emot fusk eller ärlighet var något dåligt). Det går inte att föreställa sig hur det skulle ha blivit i ett annat elevhem. Efter fem år av vänskaper och delade minnen skulle Mary-Bertina ha varit en helt annan människa om hon gått i Slytherin (som nog var hennes andrahandsalternativ, misstänker hon), Ravenclaw eller Gryffindor.
Första året, då hon tydligen varit lika liten som Randal-Meriweather är nu, hade varit något av ett äventyr. Hon är osäker på exakt hur många gånger hon gick vilse i korridorerna men det kändes som flera gånger om dagen. Det var massvis med namn att komma ihåg också, för att inte tala om lektionerna. I början hade hon varit rätt överväldigad och längtat hem. Det var vännerna som hjälpte henne, särskilt Aditi som sov i sängen bredvid hennes. Som hade ett uselt lokalsinne men aldrig verkade bli rädd eller ledsen när hon gick vilse. Vars skämt kanske inte alltid var så roliga men hon skrattade åt dem själv så mycket att det smittade dem runt omkring.
När andra året drog igång kände Mary-Bertina sig mer varm i kläderna. Ibland fick hon hemlängtan ändå men inte alls lika ofta och det var lättare att bli glad igen. Hon och Aditi stod varandra närmare än förut och sågs sällan utan varandra. De gick med i gobbstenssklubben ett tag men slutade några veckor senare efter att de hamnat i bråk med en äldre ravenclawtjej. En tjej som de först beundrat, för hon var väldigt bra på spelet men som de snabbt insett såg ner på dem för att de bara var tvåor och inte var lika talangfulla. Efter det hade Aditi kommit på idéen att de skulle starta en egen klubb, bara de två. Det gick egentligen inte ut på mer än att de umgicks precis som förut men ibland höll de möten och de la knutingar i en klubbkassa. De träffades i Diagongränden under påsklovet och handlade godis för hela klubbkassan.
I trean valde Mary-Bertina mugglarstudier och forntida runor som tillvalsämnen. Hon kunde verkligen inte bestämma sig och hade tillslut tagit två ämnen som ett par av hennes kompisar skulle läsa. Mugglarstudier visade sig tråkigt och svårt men runor var mer av ett lyckokast. I trean upptäckte hon nämligen en passion för historia och det gick forntida runor hand i hand med ganska bra. Hon funderade ett tag på att bli runolog men fullt så passionerad var hon inte. Aditi hade valt helt andra ämnen och även om de fortfarande umgicks mycket var de inte klistrade vid varandras sida som förut. När de umgicks var det ofta tillsammans med andra hufflepuffare också och deras klubbmöten rann ut i sanden.
Fjärde året förde med sig Cyprian Wildsmith. Han gick i Slytherin i hennes årskurs, vars blond och med världens vackraste leende. Attraktionen kom mer eller mindre som en blixt från klar himmel efter sommarlovet och hon kunde inte förstå hur hon inte insett hur snygg han var tidigare. Eller hur han kunde ha förändrats så mycket över lovet, om det var det han hade gjort. Han var självsäker och populär och ett tag gjorde det henne blyg - men hon var inte van vid att tänka på sig själv på det viset. Därför bjöd hon ut honom ett par veckor in på terminen, delvis för att bevisa för sig själv att hon kunde. Det hade resulterat i en relation som varande i trettiosex dagar. Under den senare halvan av de trettiosex dagarna började hon mer och mer anse att även om Cyprian såg bra ut och fick henne att skratta så var han en idiot. Det var som om de alltid hittade något hos den andre att irritera sig på och att umgås var inte det minsta roligt längre. Det var han som gjorde slut och även om hon blev ledsen var det också en lättnad. Under tiden som Mary-Bertina dejtat Cyprian hade hon börjat glida ifrån Aditi, som nu umgicks en massa med Georgie som också delade sovsal med dem. Hela gänget med hufflepufftjejer hängde fortfarande mycket med varandra men nu vände sig Aditi till Georgie först och det gjorde lite ont, även om Mary-Bertina försökte att inte låtsas om det. Hon känner sig lite kluven. Å ena sidan var det Mary-Bertina som gjort fel först, som prioriterat pojkvän över vänner. Det stämde inte direkt bra in på bilden av en lojal hufflepuffare. Hon vet att Aditi inte var tvungen att vänta på henne men samtidigt känns det som om hon borde ha gjort det. De hade alltid varit hållit fast vid varandra förut. Det är inget Mary-Bertina kan säga till nån, för självklart har Aditi rätt att umgås med vem hon vill. Det vore djupt orättvist att påstå något annat.
Femman liknade på många sätt ett långt maraton. Från årets första lektioner började snacket om hur viktiga GET-proven var, hur hela deras framtid skulle hänga på betygen. Ingenting annat verkade spela någon roll för lärare och föräldrar. Det blev bara värre och värre ju närmare proven kom. Mary-Bertina gick runt med ont i magen mest hela tiden och ibland fick hon svårt att andas. Ett par gånger vaknade hon mitt i natten av mardrömmar och kunde inte somna om igen, frenetiskt övertygad om att hon borde plugga mer. Att varje minut som inte ägnades åt skolarbete var bortkastad och skulle förstöra resten av hennes liv. Hon tappade kontakten med många av sina tidigare vänner, också de uppslukade av stressen. Samtidigt lyckades hon på något sätt få en ny bästa vän; en av tjejerna på forntida runor. Mary-Bertina är noga med att alltid prioritera sin nya bästis. Hon tänker inte göra samma misstag som gjorde med Aditi. Inte bara därför, det är inte frågan om att klamra sig fast vid någon för att inte känna sig ensam utan hon bryr sig ju om kompisen också. Det är också den vänskapen som håller Mary-Bertinas huvud över vattenytan med skolan och proven. När det känns svårt att se någon framtid alls uppmuntrade de varandra, fantiserade om att bli arkeolog och förbannelsebrytare. Ett team. Då kändes det som om ingenting kunde gå fel. Att det inte spelade någon roll ifall Mary-Bertina själv inte var stark nog att lyckas med allt hon ville, för hon var inte själv. De kunde hjälpa varandra. Hon vill aldrig någonsin förlora den känslan. Ingenting i världen var lika viktigt.
Bråket med Jane-Dorcas är avslutat och Mary-Bertina smäller igen dörren till sitt rum. Oftast är hon mer försiktig än så, ifall någon av hennes porslinsdockor ska ramla ner från sin hylla och gå sönder. Nu är hon arg och dessutom kan mamma eller pappa alltid komma med en reparo senare ikväll om det behövs.
Mary-Bertina fick sin första porslinsdocka när hon var fem år och den hade gått sönder många gånger, trots att hon försökte vara varsam och inte lekte med den på samma sätt som hon gjorde med sina andra dockor. Nu står den på en hedersplats utan minsta spricka eller ett hår fel. Det är långt ifrån den största eller finaste men hon har ändå en särskild plats i Mary-Bertinas hjärta.
Hon äger många porslinsdockor. De har varit födelsedagspresenter, julklappar och egna inköp. Det är hennes hobby. Att samla på dem, sy fina klänningar åt dem och ibland fotografera dem. (Både sömmerska och fotograf står på listan över drömyrken, även om arkeolog toppar den just nu.)