Tybalt Holliday [S] (Shetani)

SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 1325
Blev medlem: 05 feb 2009, 12:34

Tybalt Holliday [S] (Shetani)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » 31 aug 2016, 00:02

Tybalt Percival Holliday
Reddish Vale

Det blodröda tåget som skär genom det brittiska landskapet är fullt med högljudda samtal, skratt och växande förväntan. I kupén Tybalt Holliday sitter i är det dock tyst. Han är i den där vagnen som de coola sitter i. Att vara cool betyder att man precis ska börja femman på Hogwarts och går i Slytherin. Och inte var prefekt då, de satt ju någon annanstans. När de för flera timmar sedan hade rullat ut från perrong 9 ¾ hade han suttit tillsammans med sina sovsalskamrater; Octavius Strange och Amadeus Acton-Aldwych. Kanske inte de enda som skulle sova i femmans sovsal, men väl de som betydde något.
Just nu är hans vänner inte här. De skulle köra en sista räd mot snacksvagnen och ville han följa med? Tybalt hade skakat på huvudet. Han hade fortfarande en halväten pumpapastej kvar, en oöppnad påse bönor och en chokladgroda vars kort - hans tjugonde Merlin - han redan tappat bort.

Utanför har solen försvunnit ner bakom landskapet, och mot kupéns ljus kan han se sin spegelbild i fönstret. Mörkbrunt hår som fortfarande är lite ljusare från all tid han varit ute i solen under sommarlovet. I den svaga reflektionen kan han knappt avgöra sin ögonfärg; istället för hans vanliga blågröna blick är ögonen som ser tillbaka mot honom närmast svarta.

Ser han inte lite mer vuxen ut nu? Tybalt lutar huvudet än hit, än dit, studerar reflektionen i fönstret. Han vill gärna tro att det syns att han snart är myndig, att hans ansiktsdrag är lite mognare nu. Inga runda kinder för gamlingar att nypa i, istället har han nästan skarpa drag. Bebishullet är tack och lov borta sedan länge. Nej, det syns att han ska börja femman, och med en födelsedag sent på året hör han dessutom till de äldsta i sin årskull.

Han är snygg, det vet han. Trots att hans ögon kanske är lite för smala och vinklade på ett sätt så han ser ut att kisa eller alltid ser lite, lite trött ut. Nej, inte trött, uttråkad. Det tilltalar tjejer, tydligen. Att se ut som att man inte bryr sig. Tybalt plutar med läpparna mot sin spegelbild. Blinkar med ena ögat. Ser flörtig ut. Hans näsa ser lite för stor ut. Det gör inget. Han är snygg ändå.

Han har förstås inte alltid varit en sådan hunk. Hans första år på Hogwarts hade varit en pärs. Kort och knubbig hade han anlänt till Hogwarts, med höga förhoppningar om att tillbringa de kommande sju åren i Hufflepuff; samma fina elevhem som hans ett år äldre kusin Mary-Bertina Kneazle redan var sorterad i. Drömmen krossades snabbt, då sorteringshatten knappt tog ett ögonblick på sig att fundera innan den skanderade ut SLYTHERIN så att det ekade i Stora Salen. Han hade varit ensam i ett elevhem han inte ville gå i, hade haft svårt att skaffa sig några jämnåriga kompisar. Som grädden på moset blev hans talfel från barndomen mer påtagligt, och han hade svårt att ta sig igenom en hel mening utan att stamma. De första månaderna hade hans enda vän varit hans mjukishippogrif; Tendertuft.

Det var först efter jullovet som saker hade blivit lite bättre. Tybalt hade återvänt till Hogwarts med sin julklapp i bagaget, en upplaga av Quidditch-brädspelet Snitch Snatchers, och det hade lockat andra elever i årskursen att samlas runt honom vid lediga stunder för att spela. Det var inte alltid att Tybalt fick vara med och spela själv, men han var okej med att sitta bredvid och titta på i tystnad också, så länge det innebar att han kände sig inkluderad.

Spelet har sedan länge slitits ut, några av spelarna saknas och kvicken rullar mest längs med spelbrädet istället för att susa runt som den ska göra. Tybalt tar inte längre med sig det till skolan. Tendertuft, däremot, har ett fast bo längst ner i kofferten. Den nu för tiden rätt slitna hippogrifen förvaras i en låda så att den inte ska bli mosad av böcker och andra skolprylar, och för att ingen ska få syn på den av misstag. Det är väldigt sällan som Tybalt känner behovet att plocka upp sin gamla vän, men han tycker om tryggheten i att veta att Tendertuft aldrig är långt borta.

Det rycker i dörren till kupén, och Tybalt slits från sin spegelbild i tid till att se Octavius och Amadeus komma inklivandes med sina inhandlade godsaker. Tybalt sneglar som hastigast mot fönstret som för att kontrollera att hans flörtande med sig själv inte etsats in i glaset.

Vanan att spegla sig hade utvecklats under sommarlovet mellan ettan och tvåan. Han hade inte uppskattat sitt utseende på den tiden, men stunderna framför spegeln var nödvändiga. Tybalt hade varit fast besluten att bli av med sitt talfel innan skolan började igen, och att sitta med sin reflektion och öva var bara en av alla metoder han försökte sig på. Stammandet hade inte bara påverkat hans möjligheter att skaffa vänner, det hade också gjort det svårare för honom att bemästra trollformler och flera av hans ämnen hade således blivit lidande. Trollformelläran hade varit en konstant kamp, liksom andra ämnen som lade stort fokus på verbala förmågor. Både föräldrar och föreståndare hade varit bekymrade, och det hade faktiskt varit delvis på inrådan från Vellarvo som Tybalt börjat med att prata med sig själv framför spegeln.

När Tybalt kom tillbaka till Hogwarts för sitt andra år var det med nya, höga förhoppningar. Han hade fått lite pli på stamningen, även om det fortfarande hände att han stakade sig. Dessutom skulle han ha två nya kusiner på skolan; Mary-Bertinas lillasyster Jane-Dorcas och Thaddeus Holliday. Återigen fanns möjligheten att ha en släkting i samma elevhem, och återigen grusades Tybalts drömmar snabbt, när hans kusiner sorterades in annorlunda.

Tybalt drar upp benen under sig och tittar återigen ut genom fönstret. Han muttrar något halvt otydbart och lagom diplomatiskt till vännerna, som diskuterar det kommande året på Hogwarts. Han har också funderat på sin framtid, och är inte helt säker på att den faktiskt kommer involvera magiskolan länge till.

Trots att han fortfarande var ensam i Slytherin var tvåan relativt snäll mot Tybalt. Han fick fortfarande kämpa med trollformler, för han behövde inte bara lära sig nya, han var också tvungen att bemästra de han haft problem med i ettan. Med talfelet någorlunda under kontroll gick det lättare att lära sig, och sakta men säkert började stämpeln som den där konstiga ungen som inte kunde magi att suddas bort. Det visade sig att han, med rätt motivation, var riktigt bra på vissa trollformler och hade en naturlig talang i trolldryckslära, även om det sistnämnda aldrig blev något favoritämne för pojken. Då var han mer förtjust i försvar mot svartkonster, och så länge han inte stakade sig var han riktigt bra på försvarsformler. Över lag hade han lätt för att lära sig och de teoretiska ämnena kom ofta naturligt till honom, men han saknade drevet att faktiskt göra något av sina förmågor. Det var mycket enklare att bara sitta och lyssna med halvt öra på lektionerna, han lyckades ändå relativt bra på proven och kunde hålla betygen på en enligt föräldrarna godkänd nivå. Skola och studier låg helt enkelt inte högt på hans prioriteringslista, och när det väl blev dags att välja ämnen att läsa i trean och framåt hade han behövt ett samtal med Vellarvo för att slutligen bestämma sig för att läsa alkemi och studier av magiska föremål.

Tybalt plockar åt sig sin påse med Bertie Botts Bönor och öppnar den. Utan att titta plockar han åt sig ett par bönor och ploppar dem i munnen. Grimaserar över kombon av äppelmos och oliver, men det ger honom en idé och han rätar lite på sig.

“Hej, Octav. Slår vad om att jag kan käka alla bönor samtidigt utan att spy.” kläcker han ur sig med ett självsäkert leende, och ser bort mot den andra bänken där Octavius sitter.

Att slå vad med andra var något han börjat med en bit in i tredje årskursen. Det hade börjat oskyldigt nog, han hade utmanat en klasskamrat att rita några obscena bilder på tavlan medan professorn var ute ur klassrummet. Några dagar senare hade han i tur fått utmaningen att komma till lektionen med en stor, yvig mustasch, och sen rullade det bara på. Ibland var det rena utmaningar, ibland var det vad där grova konsekvenser för förloraren låg i potten, och oftast var det Tybalt som kom med utmaningen. Han hade dock inget emot att utmana sig själv, eller acceptera andras vad. Tjusningen låg i utmaningen, inte vem som utförde den.

Tybalt staplar ut i korridoren med händerna på magen. Han ser smått grön ut i ansiktet, och vet inte om det är från bönan med fiskrens, eller möjligen den med surnad mjölk. Han rapar till och grimaserar. Nope, det var definitivt ruttet ägg om dröjde sig kvar längst. Tybalt lutar sig tungt mot tågets vägg och trycker upp fönstret. Drar in djupa andetag av den friska kvällsluften och försöker låta bli att inte kväljas. Han hade iallafall klarat utmaningen.

Trean var också året han började träna på allvar. När vädret tillät simmade han, något han börjat med redan på sommarlovet, och när det var för kallt i vattnet såg han till att köra lite löpning istället. När julen drog närmare fanns endast en present på hans önskelista; ett par magiska hantlar vars vikt kunde justeras. En dyr present, och en som kostat Tybalt alla större presenter från då tills han tagit sina GET-prov. Små, symboliska presenter är okej, tack och lov. Med hantlarnas hjälp, och hans fortsatta löpning, kom han i allt bättre form. Dessutom var han nästan helt av med sin stamning, förutom när han var väldigt stressad eller kände sig under press.

Hantlarna är självklart med i kofferten, hur ska han annars kunna hålla sin snygga, vältränade kropp i trim under året? GET-året. Det avgörande året. Han måste få bra betyg på proven, det är del av dealen. Tybalt tror att han kommer göra bra ifrån sig, åtminstone på det teoretiska. Kanske att han faktiskt måste vara uppmärksam på lektionerna, men han är egentligen inte orolig. Han är smart, smartare än de flesta, så varför skulle han inte lyckas när han faktiskt försöker? Det är ju vad alla sagt hela tiden. Sen behöver han bara gå i sexan tills han fyller sjutton, och sedan är han myndig. Fri att göra vad han vill, och han är inte helt säker på att han vill vara på Hogwarts längre än nödvändigt.

Orsaken sitter fortfarande i kupén och råskrattar åt någonting. Antagligen åt honom, och hans högljudda hulkande när han satte i sig bönorna. Killarna där inne ser honom som en vän, men om de visste hur saker och ting verkligen låg till skulle melodin antagligen vara en annan.

Det hade börjat i fyran. Puberteten hade slagit till under sommarlovet, och Tybalt återvände till Hogwarts full med hormoner. Han ville prova på ALLT. Han flörtade med tjejer och han lustade efter killar, men på grund av hans sovsalskamraters åsikter fick han hålla den sistnämnda delen hemlig. Han hade träffat en gryffindor-kille som var snygg och dessutom verkade pålitlig, men efter att de hade hånglat bakom Quidditchläktarna tog det inte lång tid innan ryktet spreds på skolan.

Tybalt hade förstås blånekat allt, och gjort en ansträngning att visa att det bara var bluff och båg. Han blev snabbt ihop med Kaelie Broomwright för att motbevisa ryktena. Hon var faktiskt helt okej att dejta, och han hade kanske kunnat tänka sig vara ihop med henne längre om hon inte gjort bort honom fullständigt med att sjunga en kärleksballad till honom. Efter att de varit ihop i en månad! Tybalt hade gjort slut med henne dagen efter.

Sen så var det Elva O’Ifearnan. Precis som Kaelie gick hon i Gryffindor. Skillnaden var att hon varit ett vad, en utmaning. Tybalt slog vad att han skulle kunna få Elva att bli kär i honom på en vecka, lagom till den stundande Hogsmeade-helgen. Med tanke på hur mycket hon bölade när han dumpade henne precis innan deras första dejt så ansåg Tybalt att han hade lyckats. Det hade kanske inte varit snällt, men klasskompisen hade fått gå till frukosten med kalsongerna ovanpå byxorna, och ryktena om Tybalts misstag hade snart glömts bort. En seger på alla sätt och vis.

Även om han inte behöver oroa sig för Octavius vrede längre så skaver det fortfarande att inte helt få ge utlopp för sina känslor. I kombination med att plugget inte hade blivit särskilt mycket roligare, ens med de nya ämnena så lutar Tybalt ordentligt åt att hoppa av skolan innan FUTT. Det ska nog nästan till ett mirakel för att han ska omvärdera sitt beslut.

Magen känns lite bättre nu, och Tybalt skjuter igen fönstret innan han återvänder till kupén. Det är dags att byta om.