Kaelie Broomwright [G] (Malil)

SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 1325
Blev medlem: 05 feb 2009, 12:34

Kaelie Broomwright [G] (Malil)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » 07 aug 2016, 12:29

Kaelie Broomwright, Swansea.

“...Little darling, the smiles returning to the faces, little darling, it seems like years since it's been here…”
Tonerna från The Beatles “Here Comes The Sun” fyller det annars tysta radhuset i utkanten av staden Swansea i södra Wales. Ljudet kommer från ett litet sovrum på nedervåningen, på sängen i rummet sitter en femtonårig flicka med långt rött hår som flyter ner över hennes axlar som eld. I hennes famn vilar en rätt sliten gitarr som hon spelar på samtidigt som hennes fylliga läppar formar sig efter orden i texten.
“Here comes the sun...” Hur en fjortonårig magiker, utan direkt koppling till mugglarsamhället, får tag på mugglarnoter kan man ju frågasätta sig, och egentligen var det bara ett misstag. Flickan köpte ett par veckor tidigare en ganska stor hög med begagnade noter från en trollkarl som bor en bit bort på samma gata som flickan. I högen med noter som i princip bara var gamla låter skrivna av magiker hittade hon dock även några blad som var märkta med namnet “The Beatles”, musik som hennes mamma kände igen och berättade var gammal mugglarmusik. Kaelie hade då ryckt på axlarna och satt igång med att spela. Om det var magiker eller inte som hade skrivit musiken spelade henne ingen större roll egentligen.

En plötsligt missplacerad ton skär genom den annars vackra melodin och flickan, Kaelie Broomwright, slutar spela. Hon slänger ifrån sig gitarren på sängen och lutar pannan i sina händer. Hon måste bita sig i läppen för att inte skrika högt av frustration. Att spela fel kanske kan ses som en småsak, men om man har gjort det på samma ställe cirka 20 gånger den senaste timmen så är det inte så konstigt att man blir frustrerad. Vanligtvis är Kaelie ganska lugn och sansad, hon visar helst inte sina känslor om hon kan undvika det, hellre hålla en stabil nivå av någon form av likgiltighet, men när hon väl blir arg, så blir hon väldigt arg, blir hon glad kan hon inte sluta le eller skratta, blir hon ledsen kan hon gråta i timmar. När känslorna kommer så kommer de alla på en och samma gång, en egenskap hon själv inte direkt älskar.

En lätt knackning på sovrumsdörren får Kaelie att titta upp. “Kom in, mamma.” säger hon och suckar i ett försök att släppa ilskan över hennes egen oförmåga att spela rätt. Dörren öppnas och in kliver Tracey Broomwrright, en kort kvinna som till skillnad från hennes dotter har nötbrunt, rakt, hår uppsatt i en slarvig knut. Kaelies hårfärg kommer från hennes fars sida, något hon konstant påminns av när hon ser sin mamma. Kaelies far lämnade familjen när Kaelie bara var fyra år gammal. Hon minns honom knappt, och när hon tänker på honom är det bara med hat.

Tracey var ung när hon träffade Kaelies far. Roger var en charmig mugglare som spelade gitarr och fick Tracey på fall efter en kort tid. Han påstod att hon var hans stora kärlek, gjorde henne gravid och sa att han älskade deras dotter mer än allt. Tydligen visade det sig att han hade misstagit sig, när han träffade en ny kvinna tvekade Roger inte ens innan han lämnade familjen. Det krossade Traceys hjärta. Om Rogers anledning var att Tracey är en häxa, kommer Kaelie aldrig få veta. Allt hon vet att han vände familjens liv upp och ner.

Att växa upp med vetskapen om att hennes egen far övergivit de människor han påstått att älska mer än något gjorde Kaelie bitter, alla historier om äkta kärlek får henne att må illa, hon vet ju bättre, äkta kärlek är bara en bluff. Det är inte så att hon växt upp utan kärlek, hennes mamma har alltid funnits där för henne och gjort sitt absolut bästa för att ta hand om sin dotter, så familjeband accepterar hon, men i övrigt är hon skeptisk till rosa bubblande människor som påstår sig ha “hittat den rätte”. På samma sätt är hon skeptisk till ytliga vänner, det tar tid innan hon öppnar sig ordentligt för folk, för vem vet när de lämnar en? Vissa kanske skulle påstå att Kaelie lider av förtroendeproblem, att hon inte litar på människor, själv menar hon att hon bara är realistisk, alla andra är naiva.

“Jag köpte en grej till dig idag…” säger Tracey och räcker fram en bok med klarblå framsida. “Århundrades bästa låtar! (för gitarr)” står det på framsidan. Kaelie tittar från boken till sin mamma och sedan tillbaka på boken igen. Hon känner genast igen boken som hon så många gånger har stått och tittat på i bokaffären.
“Varför får jag den här?” frågar flickan sin mamma, lika skeptisk som vanligt.
“Det var rea i den där bokaffären som jag går förbi på vägen hem från jobbet, och jag fick en liten bonus från butiken idag.” Tracey jobbar i en liten butik som säljer godis och andra sötsaker. Den ägs av en gammal häxa som alltid bjöd på karameller av alla dess slag när Kaelie kom och hälsade på. Det var sällan mycket folk i butiken, så Traceys lön var inte jättehög, men de har så att de klarar sig. “Dessutom vet jag hur gärna du vill ha nya noter.” tillägger Tracey och ler försiktigt mot sin dotter. Självklart har Kaelies mamma rätt, hon ville verkligen ha nya noter. Musik är verkligen det i världen som kan få fjortonåringen att slappna av mest. Det enda problemet med musiken är kanske att låtarna för det mesta handlar om kärlek, ett faktum som ger Kaelie lite motstridiga känslor, men hon är beredd att förbise det för att få njuta av melodierna.
“Tack mamma. Jag älskar den.” säger hon och reser sig upp för att ge sin mamma en kram.
Precis som sin mamma är Kaelie kort, något hon inte ens försöker kompensera för, snarare verkar hon nog kortare än hon egentligen är då hon för det mesta går och sitter lite ihopsjunket.
“Packa dina saker nu, Kaelie. Du åker imorgon och har inte ens börjat.” påpekar hennes mamma innan hon lämnar rummet. Det är sant, Kaelie har inte ens börjat packa, hon brukar skjuta på saker till sista minuten… När dörren stängs sätter hon sig dock på sängen och plockar upp gitarren istället för att följa sin mammas råd, hon måste faktiskt lyckas med “Here Comes The Sun”, annars kommer hon aldrig kunna fokusera på packningen!

När hon åkte iväg för att påbörja sitt första år på Hogwarts. Hon var nervös som det var, att träffa nya människor skrämde henne lite, det ska erkännas, dessutom ville hon inte lämna sin mamma ensam. Utan syskon skulle Tracey tvingas bo ensam i radhuset, och Kaelie kände sig klart skylldig, men åkte ändå efter viss övertalan från mamman. Hon sorterades in i Gryffindor, varför förstod hon inte riktigt, hon var väl inte modig? Hon började i alla fall prata lite med elevhemskamraterna, ingen klickade hon helt med, kanske av rädsla att öppna sig för fort. Hon blev flera gånger retad för sin längd, kallades pygmée, av äldre elever. Egentligen brydde hon sig inte så mycket, men det var ändå tungt att höra som tolvåring. Hon kunde ta att själv bli retad, men när hon en dag fick höra en av de äldre eleverna kalla hennes sovsalskamrat “lilla padda”, sprack det. Killen som retat kamraten var visserligen klart större och starkare än henne själv, men hennes vredesutbrott resulterade i en blåtira hon den äldre eleven, näsblod hos henne själv, och en veckas strafftjänst där hon tvingades putsa rustningar. Varför förstod hon nog aldrig, hon hade ju egentligen inte gjort något fel.

Tvåan var tung. Kaelie insåg att hon kanske behöver plugga om hon vill komma någonstans i livet, om hon inte vill jobba i en liten butik som sin mamma. Nej, den var under sitt andra år som Kaelie började plugga ordentligt, hon gjorde sitt bästa för att inte få några plötsliga vredesutbrott, men ibland var det helt enkelt svårt, vid flera tillfällen gick hon iväg mitt i konversationer för att lugna ner sig, efteråt kunde hon dock vara arg långt efteråt. Hon upptäckte att praktiska ämnen passade henne klart bättre än teoretiska, och valde därmed att läsa skötsel och vård av magiska djur och maskeringsmagi i hopp om att hitta ämnen hon verkligen kunde längta efter att få lära sig om.

När Kaelie för tredje gången åkte till Hogwarts förändrades hela hennes värld. Trots sina starka åsikter om känslor och kärlek föll hon för slytherineleven Tybalt Holliday. Tybalt var ett år äldre än hon själv, och han var i Kaelies ögon den mest perfekta människan någonsin. Han blev hela hennes värld, precis sådär som de beskriver det i kärlekssångerna. De två blev ett par, och i en månad var hon så lycklig. På månadsdagen hade hon gjort ett kort och skrivit en helt egen kärlekssång som hon stolt framförde för honom på sin slitna gitarr, trots att hon vanligtvis inte tyckte om att spela inför folk. Dagen efter dumpades hon och hennes hjärta krossades. Ännu en gång bevisades det att kärlek verkligen inte är någonting annat än bluff som bara förstör och gör ont. Efter den dagen bestämde sig Kaelie Broomwright för att aldrig bli kär igen, och att hon skulle göra allt i sin makt för att hindra människor i sin närhet för att göra det.

Det är dags för Kaelie att åka till skolan för fjärde gången. Hon är inte direkt nervös, lite spänd kanske, men hon har ändå en känsla av att året nog kan bli rätt bra… Det kan ju ändå inte bli sämre än året innan.
“Here comes the sun, and I say, It's all right, It's all right”

Börjar direkt i fyran