Oliver Shaw [G] (Nowheregirl)

SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 1325
Blev medlem: 05 feb 2009, 12:34

Oliver Shaw [G] (Nowheregirl)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » 06 aug 2016, 18:48

Oliver Joshua Shaw; Belfast, Nordirland

”Mamma, måste jag gå till skolan? Jag mår inte riktigt bra.” Elvaåriga Oliver Shaw låg fortfarande nedbäddad i sin säng och hans bruna ögon undvek noga att titta på Maude. Hon hade slagit sig ned på hans sängkant och hon lade oroligt en hand på hans bleka panna. Hans mamma oroade sig mycket för honom, men så hade de bara varandra nuförtiden. Det hade gått lite mer än fem år sedan Olivers storebror Daniel hade dött. Det hade varit svårt för pojkarnas föräldrar att förlora ett barn, bara några månader senare hade Maude och Scott skiljt sig. Trots att pappa numera bara bodde en 15 minuters promenad bort så träffade Oliver honom enbart några gånger om året. Oliver hade alltid antagit att det berodde på att Daniel hade varit favoritsonen.
”Du är åtminstone inte varm, hjärtat”, började Maude och log mjukt mot honom, blicken såg emellertid bekymrad ut. ”Du har varit sjuk mycket det senaste, mugglarbarnen… de är väl inte elaka mot dig?” frågade hon därför sedan med så mycket oro i sin röst att Oliver inte kunde berätta sanningen för henne. Mamma behövde inte veta, det skulle bara göra henne ledsen. Istället skakade han långsamt på huvudet.
”Nejdå mamma. Det är bara lite huvudvärk”, mumlade han till svar. Han tvingade sig själv att möta hennes blick och när han såg misstron i hennes ögon klistrade han på ett falskt leende på sina läppar och visade upp två skeva tandrader. ”Jag lovar.” Eftersom hon fortfarande inte såg helt övertygad ut tvingade han sig själv att fortsätta. ”Jag kan nog gå till skolan till och med, det är ju bara lite huvudvärk.” Orden tog emot och klumpen i magen växte sig större, han visste vad de skulle göra med honom om han kom till skolan idag, men mamma såg lättad ut och det var huvudsaken. Det fanns inte mycket som Oliver kunde göra för att fylla skorna som Daniel Shaw, den perfekta sonen och en hjälte ända in i döden, lämnat efter sig, men han kunde åtminstone se till att mamma inte behövde oroa sig för honom. Det var inte mycket, men det var i alla fall något.

Ett flämtande andetag var allt Oliver hann med innan hans huvud än en gång trycktes ned i toalettstolen. Han kunde inte hindra impulsen att vilt fäkta med armarna när mun och näsa hamnade under vattenytan. Johnsons grepp om Olivers ljusbruna hår hårdare och inte ens ljudet när de spolade kunde dränka tonerna av Johnsons och hans tre lakejers skratt. Så drogs han upp, greppet lossnade helt och han sjönk flämtande ihop på toalettgolvet. Den spruckna läppen lämnade en smak av blod i hans mun som gjorde honom illamående.
”Du sprattlar för mycket Shaw, blötte nästan ned mig ju.” För det mesta brukade de nöja sig med att ignorera honom – han var inte tillräckligt intressant för att behöva bli doppad i en toalett på regelbunden basis – men ibland fick de för sig att påminna honom om att de faktiskt kunde halvdränka honom om de ville. Medan Daniel fortfarande var i livet hade allt varit bättre. Storebrodern hade alltid gjort sitt bästa för att försvara honom, vare sig det var mot elaka barn, mot föräldrarna när de tvingat honom äta broccoli eller mot granntantens rabiata pitbullterrier. Till och med när han befunnit sig långt borta på Hogwarts hade han skrivit långa brev hem till Oliver med passande förolämpningar och kommentarer som lillebrodern kunde använda sig av när klasskamraterna var elaka. Men nu fanns inte Daniel där längre och Oliver hade gjort sitt bästa för att försöka överleva på egen hand. Det gick inte alls så bra som han hade önskat.
”Förlåt”, snyftade Oliver till svar, likt han alltid gjorde. Han bad om ursäkt för allt. För det mesta var han fullkomligt övertygad om att saker och ting på ett eller annat sätt var hans fel ändå, så det var lika bra. Om det hade hjälpt hade han säkerligen bett om ursäkt för sin egen blotta existens.
”Han är verkligen patetisk.” De fyra mobbarna lämnade skrattande toaletten och Oliver satt ensam kvar och försökte hindra tårarna från att rinna ned för hans kinder. En dag skulle han kanske våga stå upp mot dem. En dag skulle han kanske våga slå tillbaka. En dag skulle han kanske visa dem. En dag, men inte idag. Istället nöjde han sig med att resa på sig och med skakiga ben gå fram mot handfaten. Hans blick råkade fastna på en av de smutsiga speglarna som hängde över dem och en tilltufsad figur stirrade tillbaka på honom. Håret, som var klippt i en frisyr som säkerligen hade gjort sig bättre under Beatles storhetsperiod, låg som slickat mot hans panna, ögonen var rödgråtna, läppen var svullen och ansiktet tycktes glåmigt i det starka ljuset. Han vred på kranen och blötte ned sitt ansikte i hopp om att skölja bort alla spår av mobbarnas behandling, men spegelbilden tycktes ändå lika sliten. Vare sig klasskamrater eller lärare brydde sig emellertid om att fråga honom varför hans hår var fuktig och hans läpp svullen.

Beowulf, en silvergrå tamråtta, åt förnöjsamt på en potatisbit. Oliver hade räddat undan det lilla djuret från de vassa klorna på en katt och han hade fortfarande några ljusa ärr på handryggen som bevis på sin insats. Den lilla råttan hade tytt sig till honom, och Oliver, som inte direkt hade ett överflöd av mänskliga vänner, hade tytt sig till den. Oliver for fram och tillbaka i köket, i full färd med att förbereda en köttpaj till kvällens middag. De kvällar som mamma hade ansvaret att stänga tebutiken som hon jobbade i försökte Oliver se till att ordna med middagen. Han hade en viss fallenhet för att laga mat, det kunde han till och med själv – om än med viss blygsamhet – erkänna.
”Vet du, Daniel skulle aldrig låtit dem behandla honom så…” förklarade Oliver med en suck för den obekymrade råttan samtidigt som pojken tärnade små morots- och potatisbitar att fylla pajen med. Olivers egna minnen av den tio år äldre Daniel Shaw var egentligen inte längre vidare tydliga, men utifrån de fragmentariska minnena, fotografier och berättelser från mamma så hade Oliver målat upp en bild av sin storebror. När någon dog kunde det emellertid vara svårt att minnas de dåliga sidorna. Daniel Shaw var därför pojken som alla hade tyckt om. Som fick folk att skratta varje gång han öppnade munnen. Som aldrig glömde bort att ge sin mamma en puss innan han gick hemifrån. Som sjutton år gammal försökt stoppa ett knivslagsmål. Daniel var ofelbar, en hjälte och den perfekta sonen. Hur skulle Oliver någonsin kunna leva upp till det? ”… men så är ju jag inte alls som honom”, avslutade Oliver dystert medan han försiktigt strök sina fingrar över råttans mjuka päls.

Oliver hade precis börjat med sin engelskaläxa, men sköt undan boken då han hörde nyckelskramlet som avslöjade att mamma var hemma från jobbet. Han hade ändå kört fast, och det fanns ingen direkt vits att fråga mamma om hjälp. Maude var duktig på mycket, men till skillnad från hennes söner hade hon aldrig gått i någon mugglarskola så hennes kunskaper var något begränsade på den fronten.
”Det doftar lju…” började Maude då hon klev in i köket, men avbröt sig mitt i meningen då hon fick syn på sin sons ansikte. ”Men vad har hänt?” frågade hon istället upprört och greppade tag om hans haka så att hon kunde få en bättre bild av Olivers läpp.
”Åh, det…” Han tog ett djupt andetag, krånglade sig ur moderns grepp, klistrade på ett leende på sina läppar och yttrade sedan lögnen han övat på hela dagen. ”Vi spelade fotboll, du vet den där sporten pappa gillar. Jag räddade en boll med mitt ansikte.” Innan mamma hann ställa några följdfrågor såg han till att vända samtalet mot henne. ”Hur var din dag? Köpte Mrs. Branson Earl Grey idag också, eller vågade hon sig äntligen på fläderteet?” Hans mamma brukade alltid påstå att han var en god lyssnare, Oliver visste inte om han nödvändigtvis höll med, men han tyckte om att lägga detaljer på minnet. Det gjorde mamma glad, och nu satte hon genaste igång att berätta om Mrs. Bransons besök i den lilla tébutiken.

När middagen sedan var uppäten och tallrikarna diskade satt Maude och Oliver kvar vid köksbordet och paketerade små påsar med diverse örtblandningar som innan midnatt skulle skickas iväg med ugglebud. Tebutiken som låg belägen i centrala Belfast riktade sig både till mugglare och magiker, men många magiker tycktes föredra att köpa sina varor via uggleorder och för det mesta var det Maude som fick ta hand om det.
”… I Gryffindor, där hamnar de modigaste människorna du kan tänka dig”, sade mamma, som var i full färd med att än en gång berätta om den fantastiska magiskolan för sin son. Han hade kanske inte fått sitt Hogwartsbrev ännu och han hade hittills visat lite prov på magi, men trots det var Maude övertygad om att Oliver hade ärvt hennes magiska gener och inte sin mugglarfars.
”Som Daniel?” Mamma blev tyst och med ens ångrade Oliver att han dragit upp storebrodern. Försiktigt lade han en hand över hennes. Det tog ett tag innan hon lyckades samla sig helt.
”Han var definitionen av en Gryffindåre”, fick hon då fram med ett litet skratt, trots att hennes ögon fortfarande var glansiga av tårar. ”Din bror är… var… den modigaste ungen jag någonsin mött.” Det var ett känsligt ämne och trots att Oliver inte ville göra sin mamma mer ledsen kunde han inte riktigt släppa ämnet ännu. Han hade velat ställa frågan i flera veckor, och nu när han äntligen började närma sig ämnet kunde han inte dra sig ur. Vissa frågor var för viktiga för att inte ställa.
”Skulle… tror du jag skulle kunna hamna där? I Gryffindor?” Hoppfullt tittade Oliver upp på mamma.
”Älskling”, svarade hon med ett milt leende och strök honom över kinden. ”Alla elevhem har sina fördelar. Du behöver inte hamna i Gryffindor bara för att Daniel gick där. Mod är inte allt här i livet.” Oliver nickade kort och slog besviket ned sin blick. Han visste att mamma försökte vara snäll, men hennes ord talade bara om för honom att hon inte tyckte att han platsade i Gryffindor. Egentligen höll han med henne. Gryffindor var elevhemmet för modiga hjältar, sådan som en läste om sagor och serietidningar, sådana som Daniel. Där fanns det säkerligen ingen plats för någon som honom, men han ville så gärna få vara en del av allt det där. Bara han hamnade i Gryffindor så skulle allt förändras, det var han övertygad om. Där skulle han kunna bevisa att han också var någon.