Thaleia Hexter [R] (Foxears)

SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 1325
Blev medlem: 05 feb 2009, 12:34

Thaleia Hexter [R] (Foxears)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » 05 jul 2016, 21:45

Börjar direkt i fyran

York, England

Flickan som tittar tillbaka på henne i spegeln är egentligen ganska söt, om hon får säga det själv. Det rundade bebisansiktet hade börjat smalna av lite nu när puberteten slagit till. Hon använder inget smink så ansiktet är helt naturligt. Som sagt söt, om det inte vore för hennes mindre attraktiva drag, som att den ljusbruna hyn täcks av stora fräknar i hela ansiktet. I ettan hade någon sagt åt henne att det sett ut som en hudsjukdom. Själv hade hon egentligen ingenting emot dem, med andras åsikter är ganska viktiga när en är 14 vintrar. Håret var en annan grej som inte var sådär attraktivt för andra. De krulliga bruna lockarna föll som en stor buske runt hennes ansikte, och det var nästan omöjligt att tämja eller sätta upp. Hon hade aldrig varit intresserad av att lägga ner tid på skönhet direkt, men att sätta upp en hårsnodd funkade bara en stund. Lockarna lösgjorde sig och krullade runt hennes ansikte. Speciellt under trolldryckslektionerna, vilket också råkade vara hennes favoritämne.

“Thaleia, kan du komma en stund?” hörs mammas röst från kontoret.
Thaleia stänger av kranen och torkar händerna på en handduk innan hon går till mammas kontor. Alla bordsytor är täckta med travar av papper och böcker. Mindre röriga personer än mamma och Thaleia skulle antagligen må dåligt av att se rummet och inte förstå hur någon kunde få arbetsro. Mitt på bordet står en skrivmaskin. Det är vid den mamma sitter och tittar över kanten på sina glasögon på vad hon just har skrivit.
“Vad är det mamma?” frågar Thaleia och flyttar tre tunga böcker från en fåtölj och slår sig ner i den.
“Jag har skrivit ett nytt stycke när Amanda blir tagen till Olympus, men det är något som fattas, kan du lyssna och hjälpa mig?” frågar mamma.
Thaleia nickar. Amanda är hjältinnan i mammas nya romantiska följetong som hon sålde till Häxornas värld. Thaleia önskar att mamma hade döpt henne själv till Amanda, eller nåt annat mer vanligt namn som folk kunde uttala, eller som mamma uttryckte det, ett trovärdigt namn helt enkelt. Thaleia hade hon döpt efter en av de nio musorna, närmare bestämt den för komedi och poesi, men Thaleia hade inte blivit den teatersjäl mamma hade hoppats på. Istället var där en blyg och disträ flicka som precis som sin mamma hade huvudet fyllt av romantik och dagdrömmar.

Thaleias likheter med sin mamma slutar någonstans vid romantiken. Det skulle gå att argumentera att hennes något spinkiga kroppsbyggnad också är från mamma, men annars har mamma ljusbrunt rakt hår och blek hy. Mamma försöker övertala Thaleia att hon också hade fräknar som ung, men Thaleia har sett bilder och mamma hade fräknar som ansågs söta, inte som Thaleias. Mamma var inte heller speciellt blyg, även om hon var något av en ensamvarg. Hon kunde mingla på galor utan problem och var inte totalt ointresserad av mode och skönhet som sin dotter. Det var ju inte många galor mamma blev inbjuden till. Mest skrev hon romantiska följetonger för skräptidningar, och hon hade gett ut tre böcker i kategorin romantisk erotik. Något som en fjortonåring inte gärna skyltade med bland sina vänner, även om Thaleia aldrig skyltade med nåt, hon försökte mest smälta in i mängden.

Thaleias mörkare hy, krulliga hår och anletsdrag kom från hennes biologiska far. Hon kunde inte kalla honom pappa, för han hade aldrig varit där. Hon hade svaga minnen av honom, men när det uppdagats att mamma var en häxa så hade han stuckit iväg. Mamma berättade att han varit väldigt religös, och att häxor inte var på tapeten för sådana som han. Sen brukade hon bittert tillägga att barn utanför äktenskap hade han då inte sett några problem med. Thaleia visste att mamma älskade henne, men hennes biologiska far hade krossat mammas hjärta. Annars brukade mamma inte visa så mycket känslor utöver stress, för det var alltid en deadline som skulle mötas.

Som för de flesta magikerbarn hade Thaleias uppväxt kantats av en längtan att få börja Hogwarts. Mamma hade hemskolat henne, så stavning och grammatik och mytologi var Thaleia expert på när hon var elva. Hon kunde skriva sitt namn med grekiska bokstäver när hon var fem. Grundläggande matematik desto mindre. Hon hade kämpat första året med trolldrycksläran eftersom konceptet att behöva räkna var så ovant för henne, men det hade nästan direkt visat sig att hon hade talang för ämnet. I de andra ämnena kunde hon lämna in milslånga uppsatser, men hon fick alltid tillbaka dem med ett “Bra fantasi, håll dig gärna kort och koncist nästa gång, A-”.

Förutom trolldrycksläran så hade en annan väldigt viktig sak hänt i Thaleias liv under första året på Hogwarts. Han hette Layton Malkins, och han gick i Hufflepuff. Thaleia hade sorterats till Ravenclaw, så hon hade ingen naturlig platform för att umgås med honom. Det hade börjat med att hon tyckte att han var lite söt, men ganska snabbt uppdagades det för henne att han dessutom var snäll, att han var en god vän och att han var lite sådär romantisk som henne själv. Inte för att hon egentligen pratat med honom, det vågade hon inte, men hon hade betraktat honom. Hon hade lyssnat på konversationer han haft med sina kompisar.

Under andra årskursen så hade hon börjat bygga upp ett mod att försöka prata med Layton. Han verkade mest hänga med sina vänner, och hon försökte arbeta ut en strategi där det skulle verka naturligt att prata med honom. Eftersom hon sällan kände sig naturlig i sociala sammanhang så hade det varit väldigt svårt, men det som faktiskt hindrade henne i slutänden var när Layton ställde sig upp i stora salen och sjöng en kärlekssång tillägnat en äldre flicka i Slytherin. Delvis hade det fått henne att älska Layton ännu mer, bara den gesten var ju otroligt romantisk, men mest av allt kändes det som att bli knuffad av ett berg. Vad hade den här slytherinaren som gjorde henne så intressant för Layton? Thaleia hade börjat förfölja flickan, och försöka lista ut vad som var så speciellt med henne, men ganska snabbt hade modet sjunkit som en sten. Slytherinaren var inte bara äldre, utan också självsäker, populär och hade vackert rakt blondt hår. Ingen som Thaleia kunde tävla mot.

Laytons intresse för flickan verkade försvinna efter ett tag, eller så gjorde han andra saker, och i trean kunde även Thaleia släppa sin besatthet av henne, och återgå till sin besatthet av Layton. Han fortsatte vara allt som Thaleia ville ha, men efter bakslaget under tvåan så undrade hon om hon inte kunde bli mer förälskad i honom. Det var första gången hon bryggde en kärleksbrygd. Det blev några försök innan hon vågade dricka den, för hon ville att den skulle bli perfekt. Skillnaden i känslorna för Layton hade inte förändrats något märkvärt när hon druckit brygden. Det som hade ändrats var att hon hade svårare att inte gå fram och prata med honom trots att hon inte hade någonting att säga. Hon var också mycket mindre försiktig när hon spionerade på honom i korridoren. Dessutom hade hennes sovsalskamrater fått höra en lång föreläsning om hur fantastisk Layton Malkins var. Nog hade flera redan listat ut hennes förälskelse, men vanligtvis brukade Thaleia vara tystlåten och tillbakadragen. Hon brukade definitivt inte vara pladdrig.

Thaleia hade inte så många nära vänner, precis som sin mamma trivdes hon bra i sitt eget sällskap, men dessutom så hade hon varit lite för blyg och försiktig i ettan när alla andra skaffade bästisar till höger och vänster. De flesta flickorna i hennes årskurs är ändå hennes vänner, i alla fall till den grad att de påminner henne om när det är dags att sova, äta och gå till lektionerna. Thaleia har en tendens att fastna i sina egna tankar och fantasier och helt glömma bort att det finns en värld utanför. Professorerna har börjat bli ganska irriterade på hennes ständigt sena ankomster. Det faktum att hon var sen första lektionen till spådomskonsten i trean hade inte gett henne ett gott intryck hos professor Fisher, men hennes talang för ämnet verkade väga upp i någon mån även om hon inte var bra nog för Profeterna.