Lachlan Faulkner [G] (Iridescent)

SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 1325
Blev medlem: 05 feb 2009, 12:34

Lachlan Faulkner [G] (Iridescent)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » 10 jun 2016, 10:31

Mr. Lachlan Gregory Faulkner

Från Scardroy, Skottland

Det var inte alltid så enkelt att vara Lachlan Gregory Faulkner, den yngste av Alastair och Fiona Faulkners fyra söner. För det första så var han just yngst och således även kortast och svagast. Han stod längst ner i Faulkner-pojkarnas näringskedja, ville man ha någon att hacka på eller brotta ner för att öka sitt självförtroende var det honom man gick till.

Dumdristig som Lachlan var gjorde han dock alltid våldsamt motstånd, något som bara gjorde honom roligare att bråka med enligt bröderna. Insatsen var nämligen alltid förgäves då Lachlan inte bara var yngre utan dessutom ganska smal och kort för att vara elva.

Av familjen kallades han för Lockie, ett smeknamn som han inte var speciellt förtjust i men aldrig tycktes bli kvitt. Han tyckte att det lät barnsligt och nästan lite gulligt och var det något som Lachlan inte ville vara så var det gullig. Hur bra det gick med den saken var en annan fråga. Med sina stora, bruna ögon samt sin lilla uppnäsa beskrevs han ganska ofta som just gullig. De axellånga, blonda lockarna som omringade de mjuka ansiktsdragen hjälpte inte heller de för att han skulle framstå som annat än just gullig.

Nej, Lachlan drömde om att vara cool, lite farlig och framförallt en äkta hjälte. En sådan hjälte som man läser om i historieböckerna ville gossen vara. Hans största rädsla var att inte bli ihågkommen alls, att han skulle leva i hundratjugo år sisådär för att sedan dö, begravas och ruttna i jorden med bara en liten sten som påminnelse om att han en gång funnits. Han dagdrömde ofta om hur han skulle gå till historien, om hur han skulle försvara hela världen eller åtminstone hela Skottland från någon vidrig mörkermagiker. Hans bröder skulle stå vid sidan om och se beundrande på honom då han fick ta emot tapperhetsutmärkelser av trolldomsministern själv.

Lachlans största hjältar fanns inte i några serietidningar eller äventyrsböcker, sådant fann han banalt, barnsligt och tarvligt. Istället föredrog han att hitta sina förebilder i de många historieböcker han läste. De hade ju funnits på riktigt, räddat riktiga liv och blivit riktiga, livs levande hjältar. Åh vad han längtade efter att förtjäna sitt eget kapitel i magikervärldens historieböcker.

När pojken inte satt och läste i valfritt träd eller på sitt rum så tyckte han om att pyssla i trädgården utanför det lilla huset utanför samhället Scardroy där familjen Faulkner bodde. Hans föräldrar jobbade som trolldrycksmakare och var mycket passionerade sådana som mer än gärna tog med sig jobbet hem. På grund av detta fanns det ett ganska stort utbud av växter i trädgården. Inget direkt farligt eller jätteovanligt odlades, men alla plantorna var välskötta och det var Lachlan gärna med och såg till.

Familjens mycket lata katt, Mungo, utgjorde Lachlans främsta leksällskap. Det fanns inte speciellt många andra trollkarlsfamiljer i närheten och under skolterminerna var ju de äldre bröderna Faulkner på Hogwarts. Jämnåriga och mänskliga lekkamrater var därför inget Lachlan hade någon erfarenhet av. Han och Mungo trivdes dock bra i varandras sällskap. Ibland iscensatte Lachlan historiska draköverfall med hjälp av sina små tennfigurer och då fick Mungo vara draken. Tyvärr hade kattskrället en tendens att rulla ihop sig till en pälsboll och ta en tupplur mitt i leken, men det gick behjälpligt ändå.

När bröderna var hemma var Lachlan dock som sagt oftast bara lilla Lockie, hackkycklingen. Det var han som fick stå ut med att vara vaktare och när de övade quidditch på den, av skogen skyddade, ängen en bit från huset och han som ställde upp som slagpåse om någon kände för det. Han visade sig dock aldrig svag, utan bet ihop och gjorde sitt bästa för att försvara sig och behålla någon form av värdighet. Han grät inte, för sådan tyckte han var för mesar.

Även att bröderna ofta var elaka mot honom så tyckte Lachlan givetvis om dem. Ibland hade de riktigt roligt tillsammans och framförallt så var de ju familj. I familjer ställer man upp för varandra. Om han någon gång skulle behövt skulle han skyddat dem med sitt liv, för så skulle en äkta hjälte gjort.

Hogwarts var något Lachlan såg fram emot. Nog för att Mungo och hans bröder var bra sällskap, men att få träffa andra barn i sin egen ålder som dessutom inte skulle kalla honom för Lockie och använda honom som slagpåse kändes som en välkommen förändring. När han satte sig på tåget den första september var han därför inte rädd. Han var nervös, men på ett bra sätt. Nu skulle han också få se Hogwarts, bli insorterad i ett elevhem och uppleva allt det där roliga som hans bröder pratade om.