Cobb Webb [G] (Shetani)

SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 1325
Blev medlem: 05 feb 2009, 12:34

Cobb Webb [G] (Shetani)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » 29 maj 2016, 10:34

Cobb Montgomery Webb, Oxford med omnejd

Det är strax efter midnatt, och Cobb ligger utsträckt i sin bädd med vidöppna ögon. Trots att familjen gått och lagt sig för flera timmar sedan har sömnen ännu inte tagit sitt grepp över honom, och han sneglar gång efter varannat på klockan. Utanför kan han höra ljudet av hur kanalen fryser till, ett sällsamt ljud som tycks vara från en annan värld. Om han inte visste bättre skulle han lätt kunna få för sig att han var den sista människan på jorden just nu, men det räcker med att han vrider på huvudet för att han ska kunna få syn på sin brors sovande form, tvärs över gången. Lille Spence – Spider för alla som känner honom – verkar helt opåverkad av den sömnlöshet som slagit sina klor i hans äldre broder.

Suckande sätter sig Cobb upp i sängen och gnider sig i ögonen. Han är trött, han vill sova, men ändå är det något som håller honom uppe. Det är inte hans föräldrar, trots att han kan höra deras snarkningar genom den tunna dörr som skiljer av deras sovdel från pojkarnas. Det ljudet är han van vid. Inte heller är det det dova brummandet från motorn som stör hans sömn. Också det ljudet känner han till, är så van vid att han knappt lägger märke till det. Nej, det är något annat som håller honom vaken. Frågan är bara vad.

Pojken kravlar sig försiktigt ut ur bädden, sträcker på sig och drar händerna genom det svarta håret innan han på tysta fötter tassar bort till vasken för att dricka lite vatten. Han häller upp ett glas åt sig själv och slår sig sedan ner i soffan som står brevid pentryt, sitter där i sin ensamhet och tar då och då en klunk vatten. Funderar. Tänker på att han för bara en månad sedan fyllt elva år, och hur han om åtta månader – på ett ungefär – ska börja på Hogwarts. Grubblar en stund på hur det kommer gå att sova på fasta land under större delen av året, när han i hela sitt liv bott på en kanalbåt. Visst sover han då och då över hemma hos morföräldrarna i Oxford, men då är det ofta bara för en eller två nätter i rad, aldrig flera månader. Han lutar sig bakåt och sluter ögonen. Till och med nu, när isen börjar lägga sig runt båten, kan han känna hur den långsamt rör sig i vattnet.

Lugnad av båtens rörelser fortsätter Cobb sina tankevandringar. Funderar på hur det kommer gå att vara på en skola, omgiven av folk han inte känner. Det hade varit skönt att veta att det fanns någon på skolan som han redan var vän med. Han känner ju några magikerbarn, via sina föräldrar, men det har nästan alltid bara varit han och familjen. Han och Spider, som kommer vara kvar hemma nu. Cobb bestämmer sig för att han ska se till att få kompisar så fort som möjligt. Gärna redan på tåget upp till skolan, så att han slipper känna sig ensam. Han är inte rädd för ensamhet, precis som han inte är rädd för något annat i hela världen (ärligt!), men allting är alltid roligare när man har någon att umgås med. Cobb tar ytterligare en klunk vatten och gnuggar sömngrus ur de grå ögonen. Det är ju första gången han kommer gå i skola med andra elever, trots allt. Svårt att gå i mugglarskola när man bodde på en båt som var i ständig rörelse.
Inte för att han skulle vilja byta sitt kringresande liv mot ett fastrotat i något hus någonstans. Alltid samma utsikt, samma grannar, samma gata. Han delar sina föräldrars åsikt om att kanalbåten är det bästa hemmet som går att få. Varje dag kan de åka längs med Englands många och långa kanaler, endast lägga till mot kvällen. Ibland stannar de länge på ett och samma ställe, flera dagar eller rent av veckor. Ibland lägger de ut igen morgonen därpå, ser vart kanalen tar dem. Cobb ler lite för sig själv och torkar bort några droppar vatten som retar hans överläpp. Han hoppas verkligen att Hogwarts kommer erbjuda samma oändliga möjligheter till utforskning som han har hemmavid. Visst förstår han att han inte kommer kunna se nya platser varje dag längre, men nog måste en skola så fylld av magi ha ett och annat äventyr att erbjuda? Han har hört föräldrarnas berättelser om Hogwarts, om slottets korridorer och trappor, om Gryffindors sällskapsrum högt uppe i ett av tornen och om allt han kommer uppleva när han väl börjar där själv. Han får väl erkänna att han ser fram emot att utforska skolan, och att han redan nu har lovat sig själv att hitta minst ett dussin hemliga gångar på skolan bara under första året på skolan, och ännu fler när han blir äldre. Av vad han har hört från föräldrarna är skolan läskigt stor, och han är nästan helt säker på att han kommer gå vilse flertalet gånger under sina upptäcksfärder, men sen när har några bakslag hindrat honom? Han ska nog hitta varenda hemlig gång som finns på skolan, om de så vaktas av mantikoror och bitska nifflare.

Medan han försöker se ut genom ett av de små, runda fönster som finns i båten funderar han på hur de andra eleverna på Hogwarts kommer ta emot honom. Själv är han inte helt van vid att skaffa mer permanenta vänner, kringströvare som han är. Att ta första steget har han inga problem med, om han får säga så själv, men när det kommer till att hålla kvar en vän... Cobb tuggar lite på underläppen och försöker mota bort oron att han kanske inte klarar av något sådant. Kanske om han underhåller dem med berättelser om vad han upplevt under sina resor? Det fanns säkert någon som uppskattade att höra om hur han som sjuåring kastat sig i vattnet för att titta på ett passerande sällskap från vattufolket, eller när han såg en hel flock kentaurer nere vid flodbankarna när de åkte igenom ett skogsområde. Han skulle kunna berätta om när han såg jättarna slåss, eller hörde varulvarna yla bara meter från båten. Att han bättrar på, lägger till eller rentav hittar på delar av hans berättelser gör honom inte särskilt mycket, och han tvivlar på att någon annan skulle börja klaga heller. Det är trots allt ingen som kommenterar att mamma Paige hittar på så mycket, och hon tjänar ju till och med pengar på sina böcker. Även om någon nu skulle få för sig att klaga på vad han har att berätta känner sig Cobb självsäker nog att kunna stå upp mot sådana typer. Det är inte i hans natur att vika undan utan strid, det har mången ett barn blivit varse när de stött på Cobb längs med Englands flodbankar.

Samtidigt som han dricker upp det sista vattnet och ställer ifrån sig glaset på diskbänken får han syn på ett foto på hela familjen, taget för någon månad sedan, på hans födelsedag. Där är han, med det svarta håret välkammat så att de täcker de något utstående öronen – hans mamma har lovat att de kommer fixa till sig när han blir äldre – klädd i sin finaste klädnad. Porträttet ligger i dvala, i den halvöppna munnen kan man bara precis ana gluggen mellan hans framtänder som han fortfarande inte gjort något åt för att han inte vill ha någon form av tandställning. Resten av familjen sover också, och han inser med en liten stöt av sorg att han kommer sakna dem när han är på Hogwarts. Han kommer till och med sakna Spider, trots att de inte alltid håller sams. Så blir det väl, när man bor så nära på varandra hela tiden, trots att deras båt är större inombords än mugglarbåtarna. Hans far, Roscoe Webb, jobbar till och med inom den magiska byggbranschen, tar jobb här och var under deras resor och hjälper andra att få sina hus precis rätt. En gång i tiden kunde Roscoe få för sig att ta med Cobb på sådana uppdrag, men han slutade med det ganska snart efter att Cobb – blott fem år gammal – vandrat iväg på egna äventyr i skogsdungen bakom huset, och på något sätt hamnat i toppen av en stor ek. Cobb minns inte mycket av det själv, men hans föräldrar har berättat om hur stolta de var över att han visat besitta magi, och hur oroliga de hade varit innan han kom ner på marken igen.

Cobb kväver en gäspning och kliar sig lite på armen. Han hade lyckats utföra okontrollerad magi flera gånger efter den händelsen, lyckats flyta ovanpå vattnet när han av misstag ramlat överbord när han klättrat omkring på kanalbåtens tak, och så var det ju alltid den där gången när han råkade trolla sin lillebror illgrön när denne inte ville sluta skrika. En inte helt uppskattad situation, som Cobb dock fortfarande finner roande, flera år efter att den skett. Han flinar brett när han tänker på det och lutar sig mot soffkanten, sluter ögonen och börjar fundera på andra saker han kan utsätta sin lillebror för när han väl lärt sig magi på Hogwarts.

Hans föräldrar hittar honom på morgonen, hopkrupen och snarkande i kökssoffan, och leende bär de honom tillbaka till hans bädd.