Clarissa Constantine-Cantrell [G] (Embli)

SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 1325
Blev medlem: 05 feb 2009, 12:34

Clarissa Constantine-Cantrell [G] (Embli)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » 04 maj 2016, 02:28

Clarissa Constantine-Cantrell
Jersey

James Barrett och Peter Maher var visserligen båda britter och gick på Hogwarts samtidigt men träffades i Magistaten Babylon när de var tjugotvå respektive tjugofyra år gamla. De blev rumskamrater för att det var billigare så och bästa vänner för att de passade bra ihop. Tre år senare bestämde de sig för att byta bort respektive efternamn (ingen av dem hade särskilt bra relation med sina familjer) och ta ett nytt tillsammans för att symbolisera hur de var varandras nya familj. De ville ha något som klingade lite latinskt och gav någons sorts Babylonkänsla men det tog tid att bestämma sig för Contantine.

Så småningom utökades familjen med Amanda Cantrell. Hon var också en ung brittisk magiker som bott mycket utomlands, i hennes fall främst i Tyskland. Hon blev James flickvän ungefär samtidigt som Peter blev hans pojkvän. Det var en omtumlande tid för dem alla tre men de spelade alltid med korten på borden. Med varandra, i alla fall. Resten av världen behövde bara veta att de var en familj, inte detaljerna.

James och Amanda gifte sig aldrig, eftersom James inte ville gifta sig med bara en av sina partners men när Norah föddes fick hon dubbelefternamn. Hon var alla tres dotter, även om hon kallade en av dem för uncle Peter snarare än pappa. Familjens andra barn, Clarissa, skulle göra på samma sätt.

De förstod inte omedelbart att det var något ovanligt med Clarissa när hon föddes. Att en nyfödd bebis inte har hår på huvud är inte ovanligt men hon hade inte ögonbryn heller. Inget hår någonstans på kroppen. Botarna hade en teori om att Amanda, som var trolldrycksmästare, andats in någon ånga hon inte borde ha gjort innan hon visste att hon var gravid. Det lät som en anklagelse, i familjens öron. Som om de inte tagit tillräckligt väl hand om Clarissa och det här var deras fel. Det var bara en teori men orden bet sig kvar. Skuldkänslorna spelade roll när de köpte betydligt fler peruker åt Clarissa än hon hade någon nytta av. Samtidigt ville de inte att hon skulle tycka att det var något fel. Det var inget fel, även om det tog ett litet tag för de vuxna att verkligen acceptera det.

Clarissa älskade peruker. Älskade att hon kunde byta hårfärg på ett ögonblick och inte alla var gamla vanliga toner utan rosa och blå och regnbågsfärgade. Ibland hade hon dem på sig, ibland inte. Det gick lika bra med ett hatt, ett hårband eller ingenting. Det var jobbigt om folk stirrade på hennes bara huvud men de flesta hon umgicks med kände henne och hon hade uppfostrats till att vara stolt över hur hon såg ut.

Det på huvudet var inte det viktigaste hår en människa hade, det hade Clarissa tidigt insett. Inte ögonbrynen heller, även om främlingar hade svårare att läsa hennes ansiktsuttryck när hon inte målat dit några. (Vilket hon oftast inte gjorde. Det var roligt att ha ögonbryn, särskilt om hon gjorde dem jättearga eller förvånade men oftast hade hon annat att göra på morgonen.) Nej, det var saker som ögonfransarna som spelade roll. Näshåren. Små strån som var till för att hålla smuts borta. Andra på resten av kroppen som hjälpte till att hålla än varm eller kall. Hon fick vara försiktigare än andra barn för att inte bli sjuk. Clarissa avskydde att vara försiktig.

"Kom igen, C-girl!" ropar Norah, som visserligen också heter Constantine-Cantrell men inte har ett förnamn på samma bokstav. Det var grannbarnen som kom på smeknamnet men Norah adopterade det snabbt. Oftast om lillasystern men ibland om sig själv.

Clarissa sliter motvilligt blicken från hennes nya trollstav som de köpte i Diagongränden igår. Cypress, tio och en halv tum, något böjlig med en kärna av drakhjärtesträng. Den är ljus med tydliga träådringar och den passar perfekt i hennes hand. När hon tog i den första gången i butiken - värmen inombords, ljudet den gav ifrån sig som en kvittrande fågel - hon har aldrig varit med om något liknande. Inte när uncle Peter lät henne sitta med på hans kvast och dök så att det kittlande i magen. Inte när hon fick ett helt kilo godis av mormor (och genast vräkte i sig alldeles för mycket). Inte ens när hon äntligen fick brevet från Hogwarts.

Hon lämnar trollstaven på sängen, går ut ur hennes och Norahs gemensamma rum och dundrar ner för trappan som en hord elefanter. På vägen passerar hon familjefotografier, de flesta från Babylon. Från när hela familjen bodde där, innan Clarissa var två år gammal och ett par från senare semestrar. Hon och Norah har fått lära sig babyloniskt latin och kan ta sig fram på det men är inte flytande. Norah, som ska börja trean i år, valde genast latin som tillvalsämne. Clarissa kommer kanske också att göra det i framtiden men det är ju en hel evighet kvar till dess.

"Vill du slicka skålen eller inte?" frågar Norah, som redan själv ätit sig mätt på kaksmet.

"Såklart!" Clarissa sträcker sig efter den.

"Sked, sked, sked!" protesterar Norah när Clarissa vill använda fingrarna, vilket bara är dumt. Hon bakar ju inte. Norahs muffins är redan i ugnen. (Veden är nästan slut men de ska få ny ikväll så det var tillåtet att baka... antar Clarissa. Norah är tydligen gammal nog att inte behöva be om lov längre.) Clarissa räcker ut tungan men tar motvilligt en sked. Hon sätter sig på köksbordet och dinglar med benen medans hon skrapar ur skålen. Norah blänger en sekund för att låtsas vuxen men försöker inte jaga ner henne från bordet.

"Så vilket elevhem tror du att du hamnar i?" frågar Norah.

"Gryffindor" svarar Clarissa reflexmässigt, eftersom Norah går i Slytherin. Men det är ett lite ärligt svar också. Hon kommer ihåg hur hon hörde sagor när hon var liten om modiga krigare som räddade damer ur torn och hon ville alltid vara krigaren. Inte bara för att det lät urtråkigt att vara fånge och inte kunna rädda sig själv (det vet Clarissa att det är, hon brukade få den rollen ibland när hon var liten och lekte med Norah och hennes kompisar) utan också för hela grejen. Äventyr. Spänning. Mod. Det lät kul, helt enkelt. I verkligheten är det såklart bra att hon inte måste gå ut och riskera livet, att hjältedrömmarna bara är en fantasi men det är en trevlig fantasi.

"Men det spelar inte så stor roll. Hufflepuff skulle säkert vara bra, de har badgrottor och det låter som om folk är snällast där." Ärlighet och vänskap och flit lät bra, även om Clarissa väl inte skulle kalla sig både flitig och ärlig på samma gång. Kanske inget av dem, faktiskt. Flit var att hålla på med samma sak hela tiden istället för att följa varje ny impuls. Ärlighet var - tja, det är inte som om Clarissa ljuger hela tiden men ibland gör hon det. Som när hon vill göra historier lite bättre eller när pappa frågar om hon borstat tänderna (även om Norah alltid avslöjar henne).

"Inte är du en Ravenclaware i alla fall, det är du alldeles för dum för."

"Hey!"

Norah flinar och Clarissa överväger att kasta skeden på henne men då skulle hon inte få mer smet. Kanske rentav inga muffins senare.

Clarissa är inte korkad men hon kan inte riktigt se sig själv som Ravenclaware hon heller. De verkade boksmarta och lite tråkiga. Danny (mammas kollegas son) går i Ravenclaw och han håller på och berättar massa gåtor hela tiden. Gåtor som man tydligen måste kunna för att ens få komma in i sitt uppehållsrum om man bor där, vilket är helknäppt. Clarissa kan aldrig svaren. Om hon gick i Ravenclaw skulle hon få sova ute på trappan varje natt. Dessutom tycker Danny att dåliga ordvitsar är det roligaste som finns och pluggar hela tiden fast han är på lov. Såna människor vill inte Clarissa ha till elevhemskamrater. En eller två tråkmånsar skulle kanske gå bra men inte en hel drös.

"Skulle Slytherin vara så dumt då?"

"Duh. Du är ju där."

Clarissa säger ingenting om att Slytherinare skulle vara onda är något sånt trams. Mamma gick där en gång i tiden och Clarissa vet bättre. Egentligen låter Slytherin rätt bra, med ambition och så där. Även om målmedveten kanske låter som att man ska nå sina mål istället för att glömma bort dem när något mer intressant dyker upp. Enda anledningen att inte gå i Slytherin är att Clarissa inte är någon härmapa. Hon kan inte vara likadan som storasyster.

"Skitunge."

"Den bästa skitungen i världen." Clarissa har ett diplom som det står så på. Hon fick det av Norah i present förra året. Det hänger över sängen och Clarissa funderar på att ta med sig det till Hogwarts. (Hon har skrivit flera packlistor. För det är Hogwarts och hon kommer snart kunna ta med sig grejer dit.)

"Du vet att jag kommer vara stolt över dig vilket hem du än hamnar i, va?"

"Vad du blev gråtmild plötsligt."

"Lägg av. Men du vet, eller hur?"

"Klart jag gör. Jag är ingen idiot heller." De blir tysta en stund. Clarissa skrapar i sig den sista smeten och ser sig om efter vispar och annat att slicka. "Och Slytherin vore väl inte så förskräckligt heller, om det blir så."

Föräldrarna kommer också att stötta henne, vet hon. Mamma gick i Slytherin, pappa i Gryffindor och uncle Peter i Hufflepuff. Ravenclaw är det enda som inte är representerat och om hon på nåt sätt lyckades hamna där skulle de bara säga att de hade ett fullt set nu. Förresten var det bara elaka typer som blev besvikna på folk för att de inte hamnade i ett visst elevhem.

"Jag tror du har rätt ändå" säger Norah. "Och kommer hamna i Gryffindor. Du är den modigaste person jag känner."

Clarissa blinkar till. Det tar henne en stund att förstå att det nog är en hårgrej Norah pratar om. Skalligheten är bara en del av henne, inget som gör henne modigare än andra. Visst att hon skulle kunna ha peruk jämt och väljer att inte ha det men det är inte direkt något hjältedåd. Hon är bara... hon tycker om sig själv som hon är. Clarissa är kanske inte superöppen och stolt varje sekund (hon har nästan alltid peruk eller hatt på sig på väldigt befolkade platser) men hon tror inte att det är något fel på henne. Varför skulle hon gömma något som inte är fel? Och ibland kliar perukerna eller hon bara känner för att ha ett gulligt hårband istället. Hon kan se sig själv i spegeln utan hår, ögonbryn och ögonfransar och tycka att hon är söt. Kanske tycker inte alla andra det men det är inte det viktiga. Clarissas egen åsikt är den enda som spelar någon roll.

"Som när du stannade uppe och lyssnade på Skräckradion i hemlighet" fortsätter Norah, för tydligen är det inte alls en hårgrej. Eller så var det en först men Norah ändrade sig. "Och mamma kom på dig. De var helt säkra på att du skulle få mardrömmar i en vecka men du bara log."

Det hade varit läskigt. Leendet och alla försäkringar om att hon inte alls var rädd hade varit ett försök att bevisa att hon inte alls var för liten. Samtidigt ångrar hon inte att hon lyssnade på programmet. Om hon fick några mardrömmar kommer hon inte ihåg det, även om det varit svårt att somna ett par nätter. Det hon däremot minns är lekarna efteråt och berättelserna hon brukade hitta på. Där hon gav sig själv roller som monsterjagare och låtsades smyga på vampyrer och varulvar. Det var som sagorna om krigare när hon var liten, fast blodigare och mer fokuserade på att hon måste klara sig nätt och jämt undan döden ett par gånger innan hon kunde vinna.

Det är fortfarande fantasier. Hon kommer inte verkligen ge sig ut och försöka döda bäckahästar. Att vara modig i en fantasi är lätt, när faran inte är verklig.

"Och sen försökte du göra det igen!" Klart hon hade gjort. Hon ville höra nästa avsnitt. Det var värt att bli en smula uppskrämd för att få inspiration till lekarna. Mer än så, det var rolig att vara lite lagom rädd.

"Det var ju inte ett dugg läskigt!" protesterar Clarissa lögnaktigt istället för att försöka förklara. Hon och Norah är så olika, ibland.

"Jag säger ju det: Modig."

Clarissa bara himlar med ögonen.

"När är muffinsarna klara?"