Adaira Allaway [G] (Avvan)

SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 1325
Blev medlem: 05 feb 2009, 12:34

Adaira Allaway [G] (Avvan)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » 30 apr 2016, 23:57

Adaira Allaway
Edinburgh
Skottland

I Edinburgh, Skottland, låg denna kväll en tanig, storögd flicka och vred sig av rastlöshet i sin säng i ett av rummen i ett litet radhus. I två timmar hade hon legat där nu, oförmögen att falla i sömn. Hon var förvirrad, kunde inte bestämma sig för om hon var arg på sin yngre bror för att han rivit en stor del av sidorna hennes älskade anteckningbok (i vilken hon dokumenterade hela sitt liv i form av texter, bilder och genom att klistra in diverse för henne betydelsefulla saker) i småbitar, glad över att hon och hennes gymnastiklag nyligen vunnit en tävling, eller bara spänd inför vad som kanske, kanske, kanske skulle hända imorgon. Antagligen var det kombinationen av alla dessa känslor, samt alla andra intryck som varje dag bar med sig, som gav flickan sådana svårigheter att somna. Till sist gav hon upp, knölade ihop sitt täcke och sin kudde till ett bylte, och tassade ned för trappan för att övernatta i köket, något hon gjort ett flertal gånger den senaste månaden.
Där nere syntes inga som helst spår av att folket som bodde i huset i själva verket var trollkarlar. Att smälta in och spela en aktiv roll i mugglarsamhället, det var flickans föräldrars slagord. Försiktigt kröp flickan ned på det kalla stengolvet, oerhört tacksam över att hon tidigare tagit på sig ett par tjocka strumpor. Hon hade kunnat sova i vardagsrummet, som låg några få steg från köket, men posten anlände alltid till köksfönstret. Förvissad om att hon skulle vara den första att se om imorgon faktiskt var den stora dagen, föll hon snart i sömn, med sitt stora, smutsbruna hår i ett virrvarr omkring sig.
Morgonen därpå var en kaskad av ren och skär lycka.

Brevet hade anlänt.
Brevet med stort B.
Brevet Adaira Allaway väntat på sedan hon var gammal nog att förstå att hon var född in i en trollkarlsfamilj.
Brevet som skulle utgöra startpunkten för denna livliga fickas framtid.
Brevet från Hogwarts.
Känslorna forsade genom Adaira likt en flodvåg. Först spänning och nervositet över att fortfarande inte vara riktigt säker på att det verkligen var DET brevet, då hon med skakande händer öppnade fönstret för den otåligt knackande, brunspräckliga ugglan.
Lättnad sedan över att det faktiskt VAR det brevet, och till sist, efter att hon med sina stora, energiska, smutsgröna ögon läst det, en enorm och sagolik glädje.
Det var inte förrän hon såg sin yngre bror stå yrvaken och förbryllad i trappan hon insåg att hon inte varit så tyst och diskret som hon först trodde. Tvärtom, hon hade hoppat upp och ner av upprymdhet antagligen ganska bra stund.
“Nate”, utstötte hon, till hälften förvånad över sin egen oförsiktighet, till hälften konfunderad över huruvida hon skulle fortsätta vara arg på Nate eller inte. De två syskonen tittade under några sekunder på varandra under tystnad. Längre än så kunde Adaira inte hålla sig, och all hennes tidigare ilska var som bortblåst då hon med ett strålande leende utbrast:
“JAG SKA ÅKA TILL HOGWARTS!”
Varpå Nate till synes helt ointresserad vände på klacken och med nonchalanta steg traskade därifrån. Adaira lät ut en suck. Även hon, med sina dramatiska känslosvängar, nästan bottenlösa förråd av energi och oförmåga att vara arg på någon mer än små, i princip obefintliga stunder, fann sin lillebror ofantligt svårhanterlig. Dock var trilska småbröder inte något en kunde lägga alltför lång tid att tänka på, i synnerhet inte då det fanns så många andra viktiga saker som kunde fylla ens tankar. Eller ja, en sak.
En plötsligt insikt om att hon var den enda förutom Nate som visste att brevet kommit, fick henne att rusa upp för trappan och in till sina föräldrars sovrum. Hur kan de fortfarande sova? De borde faktiskt ha hört henne, precis som Nate, tyckte Adaira. Hur kan de sova igenom den viktigaste stunden i mitt liv? Adaira var halvt om halvt besviken på dem, och redo att hämnas. Så försiktigt klättrade hon upp i sängen mellan mammorna, ställde sig upp, hoppade, och damp med en duns ned i sängen, något som onekligen fick fart på dem. Visst älskade de sin dotter, och hennes röriga personlighet, men ibland var den lilla eldsjälen en riktig energitjuv. Som de gånger Adaira varit säker på att hon kunde utföra något som för alla andra verkade vansinnigt, och sedan skadat sig rejält. Eller som den gången då hon öppnat och i princip hängt ut för vindrutan på bilen då de körde i 70 miles i timmen på en trefilig motorväg. De hade alltid intalat sig att det skulle bli bättre med åren, men här var de nu, med Adaira lika livlig vid elva som vid tre, och i sanning visste de inte vad de skulle göra utan detta obetänksamma och oförsiktiga, men o-så-viljestarka, ambitiösa och fängslande flickebarn.
“Adi”, mumlade Claire och Isobel sömnigt i mun på varandra.
“Titta, titta, det har kommit!” Adaira viftade glatt med brevet framför ögonen på dem.
“Jag ska åka till Hogwarts!”