Linus Devine [G] (Rilex)

SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 1325
Blev medlem: 05 feb 2009, 12:34

Linus Devine [G] (Rilex)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » 03 apr 2016, 13:00

Linus Devine, Penicuik Skottland

Ett skri av bromsar, följt av en svag duns och ett dämpat utrop av ”Jag vann!” väcker en flock med skogsduvor till liv och får dem att lyfta mot den mörknande eftermiddagshimlen. Rörelsen stör den annars ganska stillsamma lantluften utanför staden Penicuik i Skottland, där två pojkar alldeles nyss tävlat i vem som kunde komma ner för backen snabbast. Eller i alla fall en av de två pojkarna, vars namn är Linus Philo Devine, hade sett det som en tävling – och han hade vunnit! Visserligen hade han också vurpat i slutet när det hade gått lite väl fort och han inte riktigt visste hur han skulle få stopp på cykeln, men först ner hade han kommit!
Med ett leende lika lysande som den nedgående solen tittar han upp mot sin följeslagare, Brave Devine-Fool, som också råkade vara hans systerson och bästa vän, och skrattar till. Den längre pojken har solen i ryggen där han står och tittar ner mot Linus och det ser nästan ut som en gloria runt det blonda håret, så annorlunda ifrån hans eget väldigt mörkt bruna hår. De blå ögonen, som i alla fall de är ganska lika hans egna, ser något skeptiska ut men en hand sträcks ut hur som helst för att hjälpa Linus upp ifrån diket han kraschat ner i.

De var rätt olika, han och Linus, även fast bara en vecka skilde dem åt i ålder och de växt upp tillsammans. Som det här med tävlingar, Brave verkade inte alls förstå grejen med det medan det var en av Linus absoluta favoritsysslor. Lite tråkigt var det därför att Brave var så fruktansvärt bra på allt, så även om han inte försökte lika mycket som Linus vann han inte sällan ändå. Det var lite orättvist, men Linus skulle hellre förlora mot sin bästa vän än mot någon annan.
Tävla var dock inte det enda de gjorde tillsammans, även om Linus var duktig på att skruva på det mesta så att det kunde bli en vinnare i slutet. Att bygga en koja, eller göra trolldrycker med det kit de fått ifrån Linus pappa och Braves morfar, var dock saker de gjorde där Linus inte såg någon poäng med det.

Ett annat intresse som Linus hade men inte Brave, eller i alla fall inte lika mycket även om han försökte, var serietidningar. Både magiska och mugglarserietidningar var intressanta, för Linus spelade innehållet större roll än om bilderna rörde på sig eller inte. Bäst tyckte han om superhjälteserier av olika slag, där han alltid tänkte att Brave var huvudhjälten och Linus den tappre kompanjonen. Helst skulle hjältarna vara lika bra dock, även om de kunde vara bra på olika saker, och inte att en skulle vara en sidekick till den andra.
Linus kände sig lite som en sidekick till Brave ibland, då han var både yngre, kortare och spinkigare än den andre trots att han egentligen var morbror till den blonde pojken. Halvmorbror om man skulle vara petig, han och Braves mamma Sophia hade samma pappa men inte samma mamma, men varken Brave eller hans äldre syster True hade någonsin sett på honom som den som skulle bestämma saker så att försöka agera vuxen hade han väldigt snabbt gett upp. Braves yngre syskon, Happy och Strong, tyckte att han var lite coolare men de var så små att de sällan fick vara med när han och Brave lekte så de spelade inte lika stor roll.

Själv hade Linus inga andra helsyskon men tre äldre halvsyskon; Sophia som var äldst och Braves mamma, Evander som också hade ett barn i Linus ålder som hette Shay – de sågs inte lika ofta som han och Brave men hon var rätt cool med, och så Agathon. Agathon, kallad Nikki på grund av sitt mellannamn Nikias, var enligt Linus den enda av dem som egentligen var speciellt cool. Han hade gått i Gryffindor, samma elevhem som Linus hoppades hamna i, och tyckte precis som Linus om att tävla. De få gångerna han var hemma, han utbildade sig för tillfället till drakolog i Ungern, så brukade de alltid spela trollkarlsschack mot varandra och flyga kvast i en skogsdunge.
Eitan Devine, Linus fader, jobbade som advokat på en mindre firma. Det var han, snarare än sin mor Eleanor, som Linus tog efter gällande utseendet – även om leendet kom ifrån henne. Båda var de magiker men då Eitans tidigare fru, som varit Braves mormor, hade varit en mugglare så var den kulturen inte helt främmande för honom. Det var till exempel så han hade hittat sitt intresse för serietidningar, Cathryn hade lämnat en hel låda full på vinden som Linus och Brave hittat en dag när de lekte kurragömma.

Cyklarna var en annan grej, de som Brave och han hade cyklat runt på idag, hade de fått ärva ifrån Linus äldre syskon och även om de var fullt dugliga så hade den kortare pojken ibland lite svårt att få cykeln att bete sig precis som han ville. Jaja, det verkade i alla fall bara vara kläderna som var mer eller mindre smutsiga denna gången till skillnad ifrån många andra när Linus inte klarat sig undan lika bra ifrån några värre skador.
Han hade en tendens att pusha sig själv lite för långt när det kom till vissa saker, så som att klättra i träd. Då ville han bevisa både för sig själv och för Brave, fast kanske mest sig själv, att han minsann kunde klättra högst upp även om han inte riktigt hade tänkt igenom vägen upp först. Eller ner för den delen.

Det var så hans magi hade visat sig för första gången, när Linus en eftermiddag hade bestämt sig för att klättra upp i den högsta granen som fanns i dungen bakom huset och sedan inte kunnat klättra ner. Dagen hade kommit och gått och Linus hade varit helt övertygad om att hans föräldrar, eller Brave, skulle märka att han var borta men icke – ingen kom och letade efter honom. Tillslut hade han somnat mot stammen, olycklig och kall, bara för att vakna upp i sin egen säng till ljudet av hans mamma som ropade att det var dags för kvällsmat.
Ingen hade trott på hans historia då, inte ens Nikki eller Brave, men de fick minsann se nästa dag där Linus lyckades klättra enda upp till toppen igen. Eitan hade blivit så glad att han för en gångs skull tog en paus i sitt arbete och spenderade hela dagen med Linus och Brave, han visade till och med hur man kunde göra en enkel trolldryck som exploderade när man kastade den på marken! Inte en stor explosion, mer att den gav ett ljud ifrån sig och det kom lite grön rök, men Linus hade blivit minst sagt imponerad.

Minnet gör honom ännu gladare än vad han redan är och Linus grabbar tag i Braves hand samtidigt som han säger ”Såg du hur fort det gick? Typ supermegaüber fort! Nästan lika fort som Flash!”
Den mörkhåriga pojken gör ett svischande ljud ifrån sig och visar med ena handen, medan de ljusblå ögonen tittar upp mot kompisen. Tänk om det fanns en formel som fick en att springa lika fort som Flash? Då måste han ju lära sig den när han kom till Hogwarts! Brave och han kunde säkert klara av det tillsammans, de var trots allt ett väldigt bra team. Första september var inte så långt borta men ändå tyckte Linus att tiden kunde få låna lite fart av superhjälten, så att skolstarten skulle komma ännu snabbare.