Farrow Willot [R] (Aproximadamente)

SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 1325
Blev medlem: 05 feb 2009, 12:34

Farrow Willot [R] (Aproximadamente)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » 11 mar 2016, 02:35

Farrow Willot; Windermere, England

“Jag vet inte, Gwen. Jag vet faktiskt inte!” Farrow Willots händer trummar omedvetet på det oöppnade kuveret med sina smala fingrar.
“Men det vet du ju visst! Det är från Hogwarts!” tjoar Abbie triumferande.
“Grattis, Fowfow!” säger Edith och ler uppmuntrande.
Ceo, den yngsta av de fem systrarna som samlats kring köksbordet, ägnar inte kuvertet någon större uppmärksamhet. Istället tassar hon fram på tå och hoppar om vartannat i en förbisedd balettuppvisning.
“Synd att mamma och pappa inte är hemma då”, tycker Gwen, den näst efter Farrow äldsta av flickorna, till.
Mamma och pappa Willot är ute på ärende tillsammans med familjens tre äldsta systrar. För ja, totalt är de hela åtta till antalet. Bell, Dwynn och Evie har alla redan börjat på Hogwarts. Hufflepuff, Slytherin och Ravenclaw hade de hamnat i, i respektive ordning. När tvillingarna, de två sistnämnda av flickorna, lämnat huset i Lake District för internatskolan i de skotska högländerna var Farrow plötsligt äldst. Att vara äldst innebär ansvar och hon älskade det från första dagen. Såväl i den omhändertagande rollen som i lekledarrollen är hon i sitt esse.

“Kära miss Willot, vi har nöjet …” börjar Farrow läsa högt för sina systrar. Hon ler när brevet är färdigläst. Ända sedan Bell fick sitt brev för två år sedan har hon längtat. Visst, hon kommer sakna allt i Lake District. Mamma, pappa, systrarna, det lilla men ack så hemtrevliga huset, gammelfarmor Lynx, musiklektionerna på förmiddagarna, tryggheten. Fast hon kommer ju få flytta in i ett jättestort slott istället. Bo i samma byggnad som sina äldre systrar och dessutom bli klasskamrat med kusinerna Amethyst och Mary Genevieve. Den begagnade flöjten kan hon ta med sig och saknaden kommer mildras av alla brev hon kommer få. Å tänk vad hon ska skriva också - hon som älskar att skriva. Inte för mycket förstås, pergament och bläck till barnen blir dyrt för en låginkomsttagarfamilj med åtta ungar, men så mycket som hon bara får. Ett brev per syster och varsitt till mamma och pappa vore förstås det optimala, och heller inga som helst problem för flickan att författa. Kanske att det går att smuggla ner någon av de minsta systrarna i kofferten också. Men bara kanske.

För egentligen är Farrow inte den som är den och gör saker som man inte får. Snarare är hon en mycket skötsam flicka, med fötterna stadigt på jorden. Till sättet är hon ganska öppen och framåt, men ändå artig. Social och lätt att tycka om, utan att någonsin behöva göra sig till. Bland systrarna på hemmaplan har hennes roll utökats till att vara den som kommer med flest idéer och tar mest initiativ till saker att göra sedan ordinarie lekledare Dwynn börjat på Hogwarts. På så sätt hamnar hon ofta i centrum, även om det nödvändigtvis inte är något hon är ute efter. Farrow har nämligen ett mycket lågt bekräftelsebehov. Tar aldrig på sig äran, vill alltid lyfta fram någon annan än sig själv. Det kan tyckas en smula orättvist mot henne själv, men som sötast i familjen, mycket intelligent och talangfull inom det mesta får hon nog med uppmärksamhet som det är.

Dagen efter Hogwartsbrevets ankomst kliver Farrow upp tidigt. Hon tvättar sig och klär på sig en blommig klänning i gammal modell. Lyckligtvis passar den den medellånga, smala och något spänstiga flickan perfekt. Trots att hon inte är den som är särskilt mycket för att göra sig prydlig och fin låter hon Bell fläta hennes bruna, lätt vågiga hår. Det gör lite ont, mycket håröm som hon är. Hon klagar dock inte, det skulle aldrig falla henne in, även om hennes lite plågade minspel får Edith och Abbie att vika sig av skratt.
“Sådär, nu är du redo för Diagongränden”, säger Bell entusiastiskt, mycket nöjd över sin hårkreation.
Farrow tackar och skyndar ner till hallen utan att ägna en tanke åt att kika efter hur flätan faktiskt blev. Istället är hennes bruna, djupt liggande ögon fullt fokuserade på att att ta henne till nedervåningen.
“Lynx är här nu, bäst att du skyndar dig!” manar mamma Jennifer på när de möts i trappan.
“Det ska jag mamma, men kolla vad fint Bell har gjort!” Farrow gör en piruett från ett trappsteg till ett annat innan hon fortsätter ner till sin väntande gammelfarmor, som hon hälsar på med en kärleksfull kram. De båda styr stegen mot den öppna spisen i vardagsrummet och Lynx kastar in lite flampulver i brasan.

Även om Farrow varit på shoppingtur i Diagongränden förut, om än inte särskilt ofta, nästan studsar hon fram av entusiasm. Det är alltid nya intryck och hon lägger alltid märke till nya detaljer. Nyfiken som hon är spejar hon storögt in i så gott som vartenda skyltfönster. Inte för storögt förstås, hon vill inte framstå som girig.
“Så var vi framme!” utbrister Lynx plötsligt men bestämt och drar med sig sitt barnbarnsbarn in i affären. Några minuter senare kommer de ut. Lynx lika tomhänt som nyss, om än lite fattigare, Farrow med en svart, gulddekorerad träask och gapande mun. Asken rymmer en trollstav av päronträ. Hennes alldeles egna trollstav. Inte en som gått i arv, så som det blev för hennes storasystrar, utan en köpt, ny trollstav. En del av henne är oerhört tacksam, en annan skriker av orättvisan - varför just hon och ingen av de andra?

Exakt rättvisa är ändå inte det nödvändigtvis viktigaste för Farrow. Däremot ser hon gärna att alla får sin önskan igenom, att alla får göra sig hörda och hon är väldigt mån om att alla omkring henne mår bra. Detta kan i sin tur leda till att hennes egna intressen kommer i andra hand. Även om hon inte drar sig för att komma med egna idéer och förslag ger hon oftast med sig om hon får mothugg. Vissa skulle kalla Farrow konfilkträdd, men för henne handlar det inte om mer än att hon vill hålla sams och inte riskera att bli ovänner. På så vis är hon svår att tycka illa om. Visst att man kan störa sig på hennes hurtiga framtoning, hennes optimism även när det går trögt samt förmågan att lyckas med det mesta hon tar sig för oavsett grad av ansträning, men de flesta tycks ändå gilla henne. Särskilt populär är hon bland de yngsta systrarna. Just ålder har aldrig varit någon barriär för Farrows del. Hon kan hålla såväl belevade konversationer med äldre släktingar som ha hur roligt som helst tillsammans med småttingarna. Till sina föräldrars förtret tycks hon inte ha något emot att bli smutsig när de är ute och leker. Snarare lever hon efter något slags motto om att grisigt väder bara är ytterligare en anledning till att vara utomhus.

Utöver en ganska så sprudlande personlighet är det kanske Farrows intellekt som utmärker henne mest. Hon har en god förmåga att lösa problem, har lätt att lära och minns, likväl som lägger märke till, ofta de mest udda detaljer. Det främsta som driver henne är lusten att lära. Hon är varken särskilt ambitiös eller flitig, vilket i sin tur leder till att fokus ofta hamnar på saker hon enbart tycker är roligt. Att sitta och nöta med samma sak i flera timmar är inte Farrows grej, utan hon söker ständigt efter nya utmaningar, något som kan båda gynna och hämma henne. Vad gäller instrumentspelandet, exempelvis, är hon ständigt öppen och nyfiken på att lära sig andra ackord på lutan, nya melodier på flöjten, men har samtidigt svårt för att fortsätta övandet när det inte längre är precis lika roligt och nytt. Därför är hon långt ifrån den av systrarna som ägnar mest tid åt att fila på sin musikaliska förmåga - samtliga av dem besitter nämligen en god sådan - men hon är inte sällan den som gör störst framsteg ändå.

Samma kväll som besöket i Diagongränden ligger Farrow i sin säng, granskandes sin nyinköpta, alldeles, alldeles egna trollstav under täcket. Hon vrider och vänder på den, precis som hon gör med sina tankar. Tankar inför vad som komma skall. Tankar om Hogwarts, men också än mer aktuella sådana, som hur hon ska berätta för sina systrar om staven. Hon har inte gjort det ännu av rädsla för deras reaktioner. Att såra någon eller göra någon besviken är bland de saker hon är mest rädd för av allt, särskilt sina systrar eller föräldrar. Familjen är och kommer alltid vara det viktigaste för henne.
Farrow jämför päronstavens längd med sin handflata. Tio och tre fjärdedels tum, sa expediten. Fodralet har hon förresten redan förlagt, lite slarvig som hon ibland kan vara, men om hon känner sig själv rätt minns hon precis var hon lagt den när hon vaknar imorgon. Imorgon, då hon är ännu en dag närmare Hogwarts. En dag närmare sitt första stora äventyr.