[FMS-P] Heinrike Ackermann-Barrett [S] (Nowheregirl)

Här kan man läsa karaktärernas bakgrunder.
Traxy
Spelledare & Admin
Spelledare & Admin
Inlägg: 8130
Blev medlem: 03 feb 2008, 19:54

[FMS-P] Heinrike Ackermann-Barrett [S] (Nowheregirl)

Inlägg av Traxy » 08 mar 2016, 17:17

Heinrike Ackermann-Barrett; Salisbury, England

Det är mörkt. Det enda som lyser upp den täta skogen är den stora fullmånens sken, som då och då lyckas leta sig fram mellan de gråa molnen. Regnet har börjat avta och bara några envisa droppar faller fortfarande ned från himlen, men den leriga marken har ändå hunnit bli hal och svårmanövrerad. Hans flåsande andetag är henne hack i häl.
”St-… Stupef…” Innan han har hunnit uttala hela formeln har hon vänt sig om, med sin egen trollstav i högsta hugg.
”Rennervate!” Rött ljus skjuts ur från hennes trollstav och blockerar hans formel. Han ser förvånad ut. Han har överskattat sig egen förmåga och underskattat henne, och hon utnyttjar hans stund av svaghet och förvirring till sin fördel. Ytterligare en formel hinner lämna hennes läppar innan han ens fått chansen att hämta sig.
”Expelliarmus!” Hans trollstav flyger ur hans hand och han slungas bakåt av den plötsliga kraften. Som om det vore ett svärd riktar hon sin trollstav mot honom. Desperat försöker han med fumliga händer hitta sin egen stav i leran, men han ger snart upp. Deras blickar möts. Det finns inget hopp i hans järngråa ögon, han är redo att möta sitt öde.
”Avada kedav…”

Heinrike Ackermann-Barrett slog upp sina blågröna ögon och blinkade förvånat. Det var länge sedan den nästan hundraåriga damen hade drömt om svunna tider. Handen sträckte sig mot nattygsbordet där den vant fann de enorma, klotrunda och svartbågade glasögonen som låg där. Innan hon ens hade tagit på sig glasögonen hade emellertid den andra handen fiskat fram trollstaven som likt alltid när hon sov legat under hennes huvudkudde.
”Lumos”, sade hon och trollstavens spets glödde upp. Misstänksamt lät hon blicken svepa över rummet. Hennes sovrum kunde tyckas oerhört plottrigt. För att ens ta sig fram till den stora sängen som stod inknuffad mot den bortresta väggen tvingades du första tränga dig förbi den lejonfotad soffa, vars ljusgröna brokadtyg knappt syntes under de elva kuddar som rymdes i den, som nästintill blockerade dörröppningen. Därefter var du tvungen att se upp så du inte snubbade över den orangeröda fotpallen och föll rakt in i det välfyllda kuriosakabinettet som kapade av rummet. Sen gällde det att balansera mellan några rangliga bokstaplar – undvika att välta ned stearinljusen, blomstervasen och de små skulpturerna – och en marmorpiedestal som bar upp en stor grön hängväxt. En del skulle ha mage att påstå att hennes hem var rörigt, men var sak hade sin plats och Henri kunde se om så väl minsta lilla pinal hade flyttats på. Allt stod emellertid där det skulle, och hon sänkte sin trollstav, fnös lite för sig själv. Tänk att en dröm av ett minne som utspelat sig för så många år sedan fortfarande kunde få henne att känna sig jagad. Trots att det fortfarande var natt bestämde hon sig för att gå upp. Hon var klarvaken, pigg och alert, så det fanns ingen idé med att försöka utnyttja nattens sista timmar till sömn. Hon svepte in sin magra lilla kropp i en röd sammetsmorgonrock med ett orangefärgat mönster, krånglade sig utan större svårigheter förbi den lilla hinderbana som hon kallade sitt sovrum och gick ut mot köket för att sätta på en kanna te.

Flera timmar senare stod den fulla tekoppen fortfarande orörd på skrivbordet. Henri satt djupt försjunken över sina pergament med fjäderpennan i högsta hugg. Drömmen hade gett henne inspiration till att fortsätta skriva på sin sextonde bok om auroren och tillika spionen Elaine Fitzpatrick. Alla var publicerade under pseudonymen B.H. Smith eftersom de kanske var lite väl inspirerade av verkliga händelser för att Henri skulle vilja bli alltför förknippad med dem. Strax innan krigsutbrottet 1939 hade den då unga Heinrike precis börjat sin träning för att bli auror och eftersom hon talade flytande tyska och ett oskuldsfullt utseende hade det brittiska magikerministeriet sett en lysande möjlighet att skicka henne till Tyskland, födelselandet som hon inte besökt sedan modern dött när Henri bara var åtta år och istället fått flytta in hos sin brittiske far. Heinrike hade mer än gärna varit villig att bli spion. Innan hon visste ordet av det hade hon placerats som sekreterare åt en högt uppsatt pamp på det tyska ministeriet och resten var som hon brukade tänka historia. Henri hade aldrig ångrat de saker hon hade gjort under sina nästan fem år i Berlin – det hade varit krigstider vilket betydde att det allra mesta hade kunnat ursäktas – men hon var väl medveten om att hon hade gjort mycket som var diskutabelt. Allt skulle ha gått bra om det inte hade varit för en förrädare som efter att ha blivit gripen avslöjat Henris identitet för tyskarna. Det ofarliga obeservationsuppdraget – som förvisso hade haft sina spännande stunder med ocklumeneringar och legilimeringar – hade snabbt kulminerat till en jakt på liv och död. Heinrike hade uppenbarligen överlevt. Hennes motståndare hade inte haft samma tur.

En knackning på ytterdörren fick Henri att vakna upp ur sina tankar och hon for snabbt upp på fötterna.
”Jag kommer, jag kommer”, kvittrade hon fram med gäll röst samtidigt som hade lade sig till med en lätt haltning. På väg mot dörren drar hon fram en kolsvart fjäderboa som hon slänger runt sin nacke. Hennes blick sveper över hennes egen reflektion i den stora spegeln som stod lutad mot väggen. En ofarlig, excentrisk liten tant som de flesta inte skulle frukta det allra minsta. Perfekt. Med trollstaven i ett fast grepp bakom ryggen och ett påmålat, något förvirrat, leende på sina läppar öppnade hon dörren. Hennes kroppsspråk förändrades, den krokiga ryggen rätades upp och hon fick tillbaka sin stolta hållning när hon såg vem som knackat. De flesta personer, främlingar och bekanta, fick lära känna Henri som en virrig och försvarslös gamling, men inför de som faktiskt kände henne fanns det ingen vits att dölja hur skarptänkt hon fortfarande var.
”Knackningen Lucy…” muttrade hon irriterat till lillasystern som stod utanför. Det var fyra år mellan dem och i tonåren hade det varit svårt att skilja dem åt, trots att de bara var halvsystrar. De hade båda varit blonda, taniga och blåögda flickor men med åren hade deras stilar särskilt dem. Lucy med sin mer klassiskt minimalistisk stil i sina svarta, enkla klänningar och håruppsättningar stod i kontrast till fjädrarna, färgerna, smyckena och krimskramset som Henri svepte in sig i.
”Äsch Henri! Du är alltför paranoid! Hur kan du tro att jag ska minnas den där knackningen? Den är tre minuter lång och innehåller ett stycke morsealfabet!” slängde lillasystern ur sig innan hon stövlade in i huset. ”Här har du veckans post. Du borde verkligen skaffa en egen uggla”, lade hon därefter till och sträckte fram en hel hög med kuvert och The Daily Prophets åt Henri.
”Jag har ju sagt till dig att ugglor är alldeles för lätta att korrumpera”, fnös Henri medan hon tittade igenom posten. Ett kuvert var ljusrosa vilket fick henne att rynka på näsan. ”Bert. Han låter mig inte vara ifred. Han har tydligen bestämt sig för att han är kär i mig.” Kuvertet blev till aska i hennes hand när hon riktade trollstaven mot det.
”Jag tror att du hade mått bra av en stabil man i ditt liv.” Lucy hade slagit sig ned i en tvåsittssoffa och hon norpade åt sig ett fotografi som stod på spiselkransen. Män kom och gick i Henris liv, hon hade aldrig funnit någon som var intressant nog.
”Pfft. Karlar. De är bara bra till en sak”, började Henri och drog en hand genom det korta håret, men avbröts snabbt av sin syster.
”Hur länge sedan är det nu Benedict flyttade hemifrån?” Benedict var Henris son, det enda barnet hon någonsin fått, men han hade å andra sidan räckt gott och väl. Hon var inte riktigt säker på vem som var pojkens pappa, men med hjälp av sin syster och dennes familj hade hon klarat av att ta hand om sin son på egen hand och samtidigt balansera det med sitt jobb som auror. Numera hade Benedict emellertid en egen familj och rent av några barnbarn. Henri trodde att sonen och hans hustru var upp i fyra barnbarn för tillfället, men hon var inte helt säker. Mor och son hade ett bra förhållande till varandra, men nu förtiden var de båda fullt upptagna med sina egna liv.
”Jag klarar mig bra, Lu. Jag har ju trots allt dig”, sade Henri och gav sin lillasyster en kyss på pannan. De båda flickorna hade varit fästa vid varandra enda sedan de träffades. Den åttaåriga Henri, som precis blivit av med sin mamma och tvingats lämna sitt tyska hemland för att bo hos en pappa hon aldrig träffat i ett land hon aldrig varit, hade genast tytt sig till sin halvsyster. Att de hade gått i olika elevhem, Henri i Slytherin och Lucy i Hufflepuff, och sedan gått olika vägar i livet där Henri satsat mer på en karriär medan Lucy skaffat sig make och barn hade aldrig påverkat deras vänskap. Istället hade deras olikheter fört dem närmare varandra.

Kopparna hade säkert fyllts på med te fyra gånger innan Lucy till sist hade begett sig av hem. Henri satt i lugn och ro och bläddrade igenom posten som hennes syster kommit med. Mitt bland alla reklam fanns ett vykort från en gammal kollega, ett kort brev från Benedict där han berättade att det sjätte barnbarnet var en frisk och kry liten krabat, tre kärleksbrev som alla blivit till aska samt ett par beundrarbrev. Efter att ha arbetat ute på fältet som auror från 1940-talet till 1960-talet hade hon fångat fler svartmagiker, kriminella avskum och monster än vad hon kunde räkna på alla sina tår och fingrar. Även om hon hade lagt den fartfyllda karriären på hyllan när hon var i 40-årsåldern för att fokusera på att undervisa nya, yngre aurorstudenter så droppade beundrarbreven fortfarande in lite då och då. Ett brev stack emellertid ut och utan att röra vid det granskade hon det kritiskt.
”Vad har vi här, vad har vi här”, muttrade hon. Hon tog på sig ett par handskar och petade försiktigt på kuvertet. När inget hände plockade hon upp det i handen och höll upp det mot ljuset i hopp om att kunna få en hint av vad innehållet kunde vara. Hon tyckte sig se en välbekant signatur, och därför blev hon genast mindre skeptisk. Med hjälp av spetsen på sin trollstav sprättade hon upp kuvertet. Henri skummade igenom de artiga och menlösa hälsningsfraserna från den gamla aurorlärlingen för att istället ta sig till pudelns kärna.
”... Jag fann den här annonsen i The Daily Prophet och genast tänkte jag på er. Jag har aldrig lärt mig så mycket som när jag stod under era vingar, och Hogwarts skulle vara lyckliga om de fick en lärare som er.” Henri fnös lite åt den forna studentens smicker, men annonsen intresserade henne. Skolgången var en mycket viktig tid i varje ung magikers liv, och som lärare hade du en chans att påverka – att upptäcka de mest briljanta ungdomarna, plantera idéer i deras huvuden och styra in dem på rätt bana i livet. Det var herrans många år sedan Henri själv gått på Hogwarts, men de sju åren hon hade spenderat i sitt älskade Slytherin hade kommit att forma henne för all framtid. Det var där, inspirerad av sin egna Försvar mot Svartkonster-professor som idéen om att bli auror hade fötts. Det var där som hon hade vunnit sin allra första duell. Hon hade studerat hårt och varit ordförande för en egenstartad duellklubb. Vännerna hade kanske kommit och gått, alla var inte ens längre i livet, men kunskapen som hon hade fått från den gamla skolan hade bestått.

Henri gillade att få saker gjorda på momangen och därför satte hon sig genast vid skrivbordet för att skriva en ansökan till Hogwarts. De snirkliga bokstäverna blev osynliga bara sekunden efter att hon skrivit ned dem på pappret, en vana hon hade när hon skrev brev eftersom det aldrig gick att veta vem som kunde tänkas läsa dem. Att det ibland innebar att mottagarna gick miste om brevets budskap bekymrade henne egentligen inte så mycket som det borde, eftersom det snarare innebar att enbart de som var värdiga nog att läsa hennes ord lyckades med det. Hon tog en klunk av sitt te och snart kunde hon lägga ned den sin påfågelfjädrade penna. Sådär. Heinrike Ackermann-Barrett hade arbetat som spion åt det brittiska trolldomsministeriet. Hon hade varit auror och tampats mot vampyrer, boggartar och svartkonstnärer. Hon hade tampats med blöjor och livet som mamma. Hon hade undervisat en ny generation av framstående aurorwe. Hon hade skrivit femton och en halv spionroman. Hon hade till och med skrivit en avhandling om ocklumenering och dess effektivitet inom auroryrket. Hon fick beundrarbrev och kärleksbrev. Hon hade gjort mycket i sitt liv, men det fanns en sak hon ännu inte hade gjort. Dessutom, att lära ut Expelliarmus åt småbarn skulle sannerligen vara en mycket enklare utmaning än att med enbart din trollstav, din talang och din hjärna fly från Tyskland med argsinta magiker hack i häl.