Indigo Avery [S] (Ailue)

SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 1325
Blev medlem: 05 feb 2009, 12:34

Indigo Avery [S] (Ailue)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » 13 feb 2016, 13:25

Indigo Quinn Avery; Iolanthe Isle

Han var tolv när han fick sin första kyss. Det var i början av höstterminen under hans första år på Hogwarts, bara någon dag efter hans födelsedag och Ellen Lanes läppar var bara kalla, lite fuktiga och ganska intetsägande i övrigt.

Tolvåriga Indigo Avery drog slutsatsen att han inte kunde bli kär, något som dock inte hindrade honom från att låtsas. Han ljög obehindrat för sina kompisar om hur många han hade kysst och om hur kära han och Lane var i varandra. De blev ju ihop, gick till lektionerna hand i hand och hejade fram quidditchlaget tillsammans.

Innan jul orkade Indigo dock inte med att låtsas gilla kalla, fuktiga kyssar och schampodoften från klasskamratens hår. Han var rädd att hans popularitet i Slytherinettan skulle sjunka när han inte längre hade flickvän men tvärtemot tyckte i alla fall de andra killarna i klassen att han var hur cool som helst som bara hade gett Ellen kalla handen. Indigo ignorerade stinget av dåligt samvete och ljög snabbt ihop en historia om hur Ellen nästan hade börjat gråta då han sa att han inte var kär i henne längre.
”Finns det någon annan då?” Frågade hans bästa vän.
”Nja, jag ligger lågt”, svarade Indigo bara, övertygad om att han lät tuffare än någonsin.


Indigo besvarar kyssen med slutna ögon, låter händerna vandra över den nakna ryggen och känner hur hjärtat börjar dunka snabbare. I bakgrunden hörs musiken från festen på nedervåningen, en långsam R&B-låt blandas med ljudet av väldigt många fulla tonåringar. han är inte full, han har smakat alkohol men tycker verkligen inte om det. Lite, ett par klunkar av något fränt, lite sockersliskigt, neongrönt har han druckit ikväll, men bara för att passa in. Om någon frågar så är han dock långt ifrån nykter. Om någon frågar så är han fnissig, vinglig och överdrivet klängig, så som hans kompisar brukar bli när de har druckit fyra-fem glas av det neongröna.


Han var tretton när han för första gången gjorde en alldeles perfekt loop på sin kvast och direkt då visste han att han hade hittat sitt rätta element. Han var ingen blivande quidditchspelare, utan en konstflygare.

Trettonåriga Indigo Averys väldigt begagnade, nästintill sönderslitna Rensopare var ingen lättmanövrerad historia. Han fick den i födelsedagspresent av hela sin familj och sina farföräldrar, det var den enda presenten. Släkten Averys knapra ekonomi och Indigos enorma önskan efter en egen kvast gjorde att det helt enkelt var den bästa lösningen och den nyblivne tonåringen var överlycklig. Plötsligt kunde han flyga när han ville, inte bara på Professor Franklins konstflygningsträningar där han snabbt avancerade i grupperna. Trots kvastens alla små egenheter så lärde sig Indigo snabbt att utnyttja dess fulla potential. Han tränade jämt, både innan skolan, på lunchrasten och efter skolan var han ute och flög och övade på olika tricks. Det gav så klart positiva resultat inom konstflygningen, men lämnade skolarbetet lidande.

Då barnen Averys betyg en morgon landade på köksbordet läste deras föräldrar, skräddarparet Phoenix och Ellyce, till en början med stolthet. Det äldsta barnet, dottern Celeste gick ut sitt sjunde år med ett jämnt och fullt godtagbart resultat på FUTT-proven. Indigos yngre storasyster, plugghästen Iris, gick ut trean med övervägande U och något enstaka Ö. Sist öppnade Ellyce brevet med sin sons betyg och möttes nästan bara av bokstäverna D och B. Indigo fick en örfil, flygförbud hela sommarlovet och obligatoriska sommarstudier under ledning av sin farmor och tillsammans med sin lillasyster, nioåriga Azure.


Indigo hjälper ivriga händer att trassla av honom klädnaden och avslöja hans starka, men ganska slanka och smidiga kropp, formad av den hårda konstflygningsträningen. Den här sommaren har han inte haft något flygförbud och dessutom lyckades han, efter många år och en hel del slitgöra hos farföräldrarna på grannön Gugh, spara ihop till en betydligt bättre, om än begagnad kvast. Just nu tänker han dock för en gångs skull inte på flygning, utan på de mjuka läpparna som letar sig upp från hans ena nyckelben mot hans hals.


Han var fjorton när han klippte sig själv för första gången. De axellånga, ljust blonda lockarna föll till sovsalens golv i takt med det svischande ljudet från en relativt skarp sax.

Fjortonåriga Indigo Avery drog en hand genom sitt förvånansvärt jämnt klippta hår. Lite kortare på sidorna och längre mitt uppe. Egentligen ville han att kontrasten skulle bli ännu större, men det fick vänta till jullovet då han till slut lyckades övertala sin pappa om att snagga sidorna, inte för kort men tillräckligt för att han skulle se lite farligare ut. Hur som helst så ansåg fjortonåringen att den nya frisyren var en stor förbättring från tidigare och då de snaggade sidorna vuxit ut något så blev det perfekt. Utseende var en sådan sak som blev allt viktigare för Indigo. Han visste att det inte längre räckte att vara en sådan där pratglad och lite skämtsam person som enkelt passar in socialt, han var tvungen att ha det rätta utseende också. Han kunde inte förvänta sig att räknas som en av de coola Slytherinkillarna om han inte antingen skaffade sig en tuff frisyr eller slog ner någon. Han valde det förstnämnda.

En del tjejer flirtade med honom. Strax över medellängd, vältränad och med ljusblåa ögon så ansåg de väl att han såg bra ut. Indigo låtsades så gott han kunde, han hånglade med flera av dem utan att egentligen vilja. Ännu satt den där tanken kvar i honom, tanken om det han hade fått lära sig under hela sin uppväxt, tanken om att han var tvungen att försöka bli kär i någon tjej och sedan skaffa en familj. Självklart skulle de då i framtiden bo på den ensliga, lite blåsiga ön Iolanthe Isle, osynlig för mugglare och inofficiellt Storbritanniens sydligaste punkt. Att som medlem av den lilla, men envetna släkten Avery ha drömmar om att flytta ifrån ön var inget alternativ, lika lite som att drömma om en framtid som konstflygare. Att tänka på pojkar som eventuella framtida kärlekspartners var rent utsagt en av de största skamligheterna, så stor att den knappt var tänkbar. Alla de sakerna tänkte Indigo dock på, allt oftare dessutom.

Indigo kan inte hindra en rysning från att gå genom hans kropp då han känner en hand mot sin nacke. Han är tacksam över att han inte har tvingat sig att dricka alkohol, för nu kommer han verkligen att komma ihåg det som händer. Ingenting kan förstöra just det här minnet. Ingenting kan förstöra minnet av kort, rufsigt hår mellan hans fingrar, mjuka läppar mot hans hals och av hud som möter hud.

Han vet att han inte borde. Att han inte borde kyssa en kille, att han inte borde drömma om att lämna släktens isolerade lilla ö bakom sig för att bli bäst i världen på konstflygning. Han vet att han borde rikta sin viljestyrka och stora ambition mot att få bra betyg och ett acceptabelt jobb. Han vet att han borde fortsätta med sina skickliga lögner, fortsätta dölja det han egentligen vetat i hela sitt liv.

Fast nej.

Snart femtonåriga Indigo Avery tänker inte göra det. Han tänker inte passa in, han tänker inte gå med på sin utslitna gamla släkts unkna värderingar och han tänker inte anpassa sina drömmar efter någon annan. Han tänker fortsätta ägna alldeles för mycket tid på sin kvast, finslipandes på ett nytt, avancerat trick och han tänker fortsätta hångla med äldre killar på fester.

Längre fram kanske han kan sluta låtsas supa sig full för att bli accepterad i sitt kompisgäng och när han är myndig och klar med Hogwarts så kan han kanske lämna släkten Avery där ute på de blåsiga Scillyöarna. Han har inte riktigt bestämt sig för när ännu, det gäller ju faktiskt att vara smart och inte göra det svårare än nödvändigt för sig själv.