Gottfried Strobel [S] (Byron Blue)

SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 1325
Blev medlem: 05 feb 2009, 12:34

Gottfried Strobel [S] (Byron Blue)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » 07 feb 2016, 19:09

Gottfried Strobel
Hornsea, England

Att Gottfried började på Hornsea Burton Primary School när han var fyra år skulle i en vanlig pojkes liv vara helt normalt. I Gottfrieds fall var det en anomali få räknat med. Hans farmor skickade fyra arga brev inom loppet av tio dagar och hans moster vägrade prata med pojkens föräldrar på två år. Gottfried själv var nöjd, han tyckte om mugglarskolan och fick snabbt många kompisar. Hans två äldre bröder Oswald och Albrect hade vid det laget redan börjat på Hogwarts. Det var på grund av de äldre brödernas högre ålder som Gottfried fick börja just på en mugglarskola. Pojken kom från en lång ätt av magiker men med de två äldre bröderna äntligen på Hogwarst hade hans kära mor Agatha fått nog av att dra omkring hemma och ta handom barn. Hon ville börja jobba igen och hade äntligen fått tag i ett sekreteratjobb på ministeriet. Gottfrieds far Hermann jobbade redan på ministeriet, han var på avdelningen för internationellt magisamarbete där hans i mångt och mycket bristande engelska sågs som en tillgång då han självklart kunde tyska flytande. Gottfried föreställde sig att pappan hade ett högt respekterat arbete och en hög position, sanningen var långt därifrån men det var sådant som det inte så gärna talades om i familjen Strobel.

När Gottfried fyllt elva och fått brevet från Hogwarts hade han nästan glömt av att han skulle börja på en magikerskola. Självklart var magi en del av hans vardag men då de levde i det lilla kustsamhället Hornsea var familjen tvugna att med stor försiktighet utöva magi. Utöver det gladde sig Gottfried, som nu mest kallades Freddy i skolan, åt att få börja på secondary school med sina kompisar John, Kyle och Ryan. Gottfried var bra på att anpassa sig, han pratade gärna och mycket men trots det hade han inte en enda gång sagt något som kunde sätta familjen eller magikervärlden i fara. Det var inte det att han var omåttligt lojal mot sitt egentliga sammanhang, snarare handlade det om att han förstod att konsekvenserna för ett sådant avslöjande skulle vara ödesdigra.

Båda bröderna hade vid det laget slutat på Hogwarts. Albrecht som var äldst var mitt upp i en juristutbildning medan Oswald jobbade i Berlin och bodde hos deras farbror Volker. Agatha hade jobbade upp sig avsevärt på ministeriet och hade nu ett eget kontor. Hon log stort när hon kom hem och frågade alltid hur Gottfrieds dag varit. När han berättade om saker de lärt sig i skolan och vilket coolt spel Ryan fått i födelsedagspresent slutade hon dock lyssna. Det var inte det att Gottfrieds föräldrar inte brydde sig eller att de var särskilt onda. Snarare bottnade deras milda ointresse i att Gottfried var yngst och definitivt inte planerad. De älskade honom såklart över allt annat, han var alltid yngst och sötast. De lät honom i mångt och mycket vara, han fick det han ville och han fick (inom rimliga gränser) göra vad han ville. Detta resulterade i att pojken på många sätt var olika sina hårthållna bröder som medgörligt följt en fåra av framgång, ordning och lojalitet mot familjen. Gottfried var snarare inställsam än riktigt klyftig. Han klarade sig ur de flesta situationer genom att prata sig ur dem. Lärarna tyckte synd om honom då de trodde hans föräldrar var riktigt fattiga. Detta antagande bottnade i att de få gånger lärarna sätt hans föräldrar fastställt att deras hemska kläder (mugglarmode var inget paret Strobel förstod sig på) måste sammanfalla med en ytterst dålig ekonomi. De köpte därför pojkens lögner om att bröderna var på internatskola och att det inte alls var Gottfried som skjutit sönder fönstret vid gympahallen. Gottfried klarade sig igenom sina första skolår enbart genom charm och socialförmåga. Han var ganska söt, det måste man med objektiv blick ändå säga (hans mamma tyckte såklart han vara gudabenådad söt och hans pappa sa alltid att han skulle bli stiligare än sina bröder). Den yngsta medlemmen av familjen Strobel hade ljust tjock hår som han gillade att ha kortklippt, hans näsa var välformad och hans kroppsbyggnad propertionellig. Proportionellig var ett bra ord för att att beskriva Gottfrieds utseende, ingen var för stort eller för litet, snett eller vint. Det enda som förstörde chimären av perfektion var hans ögon, de var gröna och lättrundade vilket i de flesta fall kan beskrivas som gulligt eller rent av vackert. Det ena ögat, det högra för att vara mer precis, var dock lite större än det andra. Skillnaden var marginell men tillräckligt för att att man skulle märka det, pupillen och iris var lite större, ögonlocket lätt svullet hela tiden. Gottfried kompenserade för detta genom att ofta höja på ena ögonbrynet och le snett. Hela hans anlete fick något av en snedvridning och han såg på många sätt ut som en klassiskt pillemarisk pojkvasker. Detta anletsdrag passade dock väl ihop med hans personlighet. Gottfried pratade gärna och mycket, han var bra på att övertala folk och tog gärna på sig ledarrollen (helst på bekostnaden av andra). Det är lite för hårt att döma en elvaåring men sanningen är att Gottfried Strobel på många sätt var egoistisk, han roffade alltid åt sig det bästa och hade inga större kval när andra led på hans bekostnad. Vid elva års ålder var dessa drag inte så tydliga men de skulle komma att utvecklas, det var iallafall hans bror Oswald säker på. Oswald var den enda som började tröttna på hur Gottfried hela tiden särbehandlades. Han menade att deras daltande fått lillebrodern att tro att allt var acceptabelt, att han var jordens mittpunkt. Oswald hade en gång fått nog när de två spelat trollkarlsschack. Gottfried hade så klart ingen chans och Oswald hade inga planer på att låta den yngre vinna. Detta slutade i ett raseriutbrott från den då nioåriga Gottfried som kastade pjäserna mot den segrande Oswald. I vanliga fall skulle Oswald låta honom hållas, precis som föräldrarna och Albrecht gjorde. Kanske sagt till lite tyst och sedan gått därifån. Det var den vanliga behandlingen av en bråkig Gottfried, att de bara lät honom vara. Men inte den gången då Oswald utnyttjade sin överlägsna längd och styrka och med kraft tryckte upp sin yngre bror mot väggen. Gottfried visade länge blåmärkena detta inneburit trots att det knappast gjort särskilt ont, det var snarare chocken som ärrat Gottfried. Detta undantag i det vanliga livet var dock inget som förändrade Gottfried. Han förblev egocentrisk, pratglad och högljudd (särskilt när han spelade trumpet i sitt rum efter skolan).