Sida 1 av 1

Siobhán Ní Mathghamhna [H] (TraXy)

Postat: 24 mar 2016, 22:44
av SORTERINGSHATTEN
Siobhán Fionnuala Ní Mathghamhna (Shevaun Mahoney)

Bray, County Wicklow, Irland

Man kan tycka att Sinéad Uí Mathghamhna (Ní Raghallaigh) borde känt igen tecknen från sin egen barndom. Hennes lillasyster Maighréad hade stundtals orsakat underliga händelser därhemma, och när hon var elva år visade det sig att hon var en häxa och skulle gå på internatskola i Skottland. Deras föräldrar hade inte varit helt sålda på idén, men de hade inget annat val än att acceptera det. Sinéad tyckte det var konstigt att Mai var en häxa, men å andra sidan så hade hon själv fullt upp med sitt eget tonårsliv för att ha tid att fundera så mycket på saken.

Åren hade gått och till sist hade hon gift sig med Eoghan Ó Mathghamhna, en scenograf på Ardmore Studios i Bray och därför flyttat lite längre söderut från Dún Laoghaire sett, och sedermera fått Siobhán. Lycklig över sin söta dotter med det yviga röda håret och de bruna ögonen hade hon inte haft en tanke på att det kunde finnas fler häxor i familjen. De oförklarliga händelserna under flickans uppväxt bortförklarades med allt från väderfenomen till rena mirakel: när hon ramlat av en cykel och skadat sig och inte skulle kunna vara med på hurlingmatchen två dagar senare hade hon på något vänster vaknat fullt frisk nästa dag – kanske hade hon inte varit så skadad som det först verkade, eller så hade Jungfru Maria besökt flickan under natten och botat henne.

På sommarlovet när Siobhán var elva dök det upp en person därhemma som ville prata med Sinéad och Eoghan om henne, och Sinéad insåg att hennes föräldrar måste ha fått ett liknande samtal om Mai en gång i tiden. Kanske borde hon inte ha varit så förvånad som hon blev, med tanke på hur lik Siobhán ändå är sin moster. I elvaårsåldern var de bägge två ganska långa och gängliga, med kroppar som inte riktigt hunnit i fatt dem. Mai hade visat sig bli en riktig skönhet och med lite tur skulle något liknande hända Siobhán. I vilket fall som helst så vet hon att hennes dotter är trygg på Hogwarts. Mai hade klarat sig fint och jobbade ju faktiskt där, så om det var någon dottern skulle behöva prata med så skulle det finnas det någon där för henne.

Själv visste Siobhán inte riktigt hur hon skulle ta nyheten. Å ena sidan lät det häftigt att åka till skolan där moster Mai och morbror Eamonn undervisar, men samtidigt så betyder det att hon måste lämna Bray och kompisarna i skolan och i juniorhurlinglaget. De som tänkte satsa på en pallplats i distriktsmästerskapen nästa år! Ett tag övervägde hon att rymma hemifrån och sova över hos en kompis, men hon hade övergivit den planen när kompisen skulle åka till sin farmor ute på landet över helgen och dessutom hade moster Mai rest ända från Skottland för att ta med henne på en shoppingrunda, och då är det svårt att vara grinig och tacka nej. Man vill ju inte gärna visa sig otacksam.

Hur mycket hon än tyckte om sina yngre syskon (Oisín, sju, och Aoife, två) och skulle göra allt för att beskydda dem så skulle det samtidigt vara trevligt att få stå på egna ben ett tag. Plus att Diagongränden hade varit riktigt spännande att besöka. Så många olika saker att titta på och klämma på och lukta på! När de gick till en godisaffär så hade Siobhán insisterat på att köpa med sig varsin påse till sina småsyskon, för något annat vore orättvist. Hon kunde inte ta med sig glassen de åt på glassbaren hem eftersom den skulle hinna smälta, men moster Mai försäkrade henne att hon kunde ta med dem dit sedan om det visade sig att de också skulle börja på Hogwarts, och det kunde Siobhán till slut gå med på.

När hon tvingades sluta i hurlinglaget för att hon skulle börja på en annan skola försäkrade hon alla om att hon inte skulle spela i den nya skolans lag, och att det gamla laget alltid är det hon kommer att heja på. När hon väl kom till Hogwarts visade det sig att magiker inte spelade hurling överhuvudtaget, utan istället var det quidditch som gällde. Att flyga hade hon inte alls kommit överens med från början, men allt eftersom första året gick hade hon känt sig allt säkrare på kvastskaftet och hade (motvilligt) faktiskt ganska kul när de fick pröva på att spela quidditch.

I övrigt gick hennes studier hyfsat bra. Det var inget ämne hon gjorde spektakulärt bra ifrån sig i, men heller inget som gick spektakulärt dåligt. Siobhán gjorde sina läxor som hon skulle och försökte att göra sitt bästa i allt. Astronomi hade moster Mai intalat henne var roligt ända sedan hon var tillräckligt gammal att kunna se upp mot stjärnhimlen och uttyda de olika små ljusprickarna där uppe. Astronomi fascinerade henne, även om mostern ytterst sällan faktiskt undervisade i ämnet. Istället fick hon se mosters man betydligt oftare när hon hade Förvandlingskonst, och det hade hon trott skulle kännas konstigt, men han behandlade henne precis som vilken elev som helst. Kanske hade hon känt det annorlunda om hon hamnat i Ravenclaw, eftersom han då hade varit hennes elevhemsföreståndare?

Som belöning för att hon klarat ett helt år på en internatskola i ett annat land fick Siobhán en katt i present innan hon skulle börja tvåan. Hon döpte honom till Moncaí, Monkey, eftersom det verkade passa in på hans personlighet - en blandning av Devon Rex och Bengal: bägge aktiva, nyfikna och intelligenta raser. Hans favoritplats visade sig snabbt vara hennes knä, eller om hon låg ner: bröstkorg, mage, rygg, eller höft. Svårt att känna sig ensam när man har en sådan kompanjon!

Andra året förflöt till mångt och mycket som det första. Hon gjorde bäst ifrån sig i Astronomi men hade varken bra eller dåliga betyg i övriga ämnen, trots ihärdigt pluggande. När det var dags att söka till quidditchlaget hade hon försökt men inte blivit vald. Till en början hade hon undrat om det kunde klassas som illojalitet mot hurlinglaget att vara med i ett sportlag på sin nya skola (hon hade ju faktiskt lovat låta bli), men nöjde sig med att dels så spelar quidditchlagen bara elevhem mot elevhem istället för skola mot skola och dels så är ju quidditch en helt annan sport, så kanske kan hennes gamla lagkamrater förlåta det som för henne känns som illojalitet.

När valen inför trean kom var ett av ämnena självklara: Magiska Sporter och Hälsa, för då kunde hon få utöva en radda olika sporter och känna sig delaktig i något, men utan att det spelar någon roll om hon kom med i sitt elevhemslag eller inte.

Då hennes mamma undervisade i det irländska språket så var det inte konstigt att Siobhán kunde tala det flytande, men eftersom all undervisning på Hogwarts skedde på engelska var hon rädd för att tappa språkkunskaperna om hon inte kunde använda dem. Lösningen var att hon fick böcker och lite studiematerial att sitta med på lediga stunder, och mycket riktigt, när hon gjort färdigt sina läxor brukade hon ta fram sina irländska böcker och läsa en stund. Ibland hade hon tur och kunde hitta någon att konversera med, men det var inte varje dag. Hon har flera gånger funderat på att starta en klubb för andra som vill öva sig på det irländska språket, men har inte riktigt hittat någon som vill vara med – man kan ju inte ha en klubb med bara en person, liksom.

Ibland har hon fått garnnystan med posten så att hon kan sitta och virka. Siobhán har gjort flera olika sorters kläder åt Moncaí, för han får ju inte frysa när det är kallt och snö ute, och virkar gärna saker och ger bort till andra också. Enda problemet är när Moncaí bestämt sig för att parkera sig i hennes knä när hon virkar, eftersom han samtidigt bara vill attackera garnet med sin mun, så det blir liksom brottningsmatch av det hela – dels för att hon vill kunna virka ostört och dels för att hon inte vill att han ska svälja garnet eftersom det kan vara farligt. Det läste hon i boken om kattskötsel som hon fått samtidigt med katten.

När hon inte virkar, leker med katten, pluggar eller försöker hålla sig aktiv så får hon gärna hemlängtan. Det må vara jättefint i Skottland, men det är inte Hemma, och Hemma, det vill säga Irland, är viktigt för henne. Kanske är det på grund av att hennes mammas familj alltid varit nationalistisk och det färgat av sig även på barnens uppväxt – kanske på grund av att Siobhán föddes på årsdagen av Påskupproret. På väggen hemma hade hon alltid haft Självständighetsförklaringen från 1916 på en plansch, och när hon började på Hogwarts hade hon den med sig. Andra människor har dött för att hon ska få leva i en fri Irländsk republik, och det är det viktigt för henne att både minnas och hedra. Nåde den som försöker trampa på deras minne eller det de postumt åstadkommit – den Irländska Republiken. Då får de med henne att göra, och den som påstår att irländska och/eller rödhåriga kvinnor har ett eldigt temperament får snabbt lära sig att i hennes fall stämmer den stereotypen. Siobhán må vara ganska vänligt inställd till de flesta, men förolämpa dem hon är lojal mot och det finns en viss risk att smockorna flyger ...

(Börjar direkt i Trean)