Maximilian Derendon [G] (Aproximadamente)

SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 1325
Blev medlem: 05 feb 2009, 12:34

Maximilian Derendon [G] (Aproximadamente)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » 23 aug 2015, 20:41

Maximilian Ignacio Derendon; Cork, Irland

“Max, Max! Hur gick det för dig?” frågade Derval Derendon ivrigt samtidigt som hon nästan lade sig över sin storebrors bänk. Att de två syskonen hamnat bredvid varandra i klassrummet var en ren slump, att de gick i samma klass var det nödvändigtvis inte. Maximilian hade gått om ett år medan hans två år yngre lillasyster fick hoppa upp en klass. Eftersom de gick på en liten skola var detta den enda lösningen.
“Uhm”, började den svarthårige pojken och satte igång spana hjälplöst upp i taket med sina mörkbruna ögon. Han lade medvetet sin arm över pappret i ett försök att skymma rödmarkeringarna i marginalen.
“Men ge dig. Få se nu!” Derval drog bort sin äldre broders arm och eftersom han inte gjorde något vidare motstånd hade hon med lätthet snart roffat åt sig pappret. Hon inspekterade det med en besviken min. Derval ville inget hellre än att sin bror skulle lyckas i skolan, men samtidigt verkade det heller inte vara något skolan hellre ville än att låta honom misslyckas. “Minus elva av minus tio möjliga, hur lyckas man ens med det?” fick hon till slut ur sig efter att ha vänt på sitt eget papper för att dölja den prydliga nollan som syntes i det nedre högra hörnet.
“Genom att stava sitt namn fel, exempelvis”, sa deras engelsklärarinna, som plötsligt dykt upp bakom dem, högdraget. Mrs Belford var en sådan där hemsk lärare som gav minus för felaktiga svar istället för pluspoäng när det var rätt.
“Men jag stavar med två x, jag lovar!” försökte Max, men utan succé.
“Pyttsan. Jag kommer att skicka ett mail angående dina bristfälliga studiereslutat till dina föräldrar.” De två syskonen kunde ana att Mrs Belford skrattade sitt allra elakaste skratt inombords. “Förlåt, din mamma, givetvis.” Att deras pappa, som för övrigt var trollkarl, befann sig på ett behandlingshem på grund av sina drogproblem var knappast en nyhet för Mrs Belford, som tycktes ha en förmåga att snappa upp det senaste skvallret utöver det vanliga, och dessutom bodde i samma lägenhetskomplex som fyrbarnsfamiljen Derendon.

Att Maximilian, Derval, Eveleen och Raymundos pappa var magiker var emellertid ingenting som har påverkade de fyra syskonen lika mycket som man kunde tro. Visst att släktträffarna på faderns sida tedde sig annorlunda, och för de som kom in på Hogwarts skulle ju skillnaden bli enorm, men i övrigt var det mest hans missbruk som gjorde honom till en speciell pappa. Att han var riktig trollkarl var förvisso betydligt mer unikt, men faktum var att han sällan använde sig av sin magiska förmåga, åtminstone inte i hemmet.
Under faderns tid på behandlingshemmet tvingades mamma Dora försörja familjen helt på egen hand. Nattskiften på bensinmacken räckte då inte längre till. Lösningen fick bli att börja arbeta som städerska - på barnens skola! Trots att Max var den coola killen i klassen som hade kepsen bak och fram, även ibland i klassrummet trots att man absolut inte fick, och provat på att röka tyckte han inte att det var ett dugg pinsamt utan hälsade glatt på sin mamma varje gång hon passerade i korridoren med sin städvagn.
Familjen betydde väldigt mycket för Max och som äldst av barnen i familjen tog han på sig den typiska storebrorsrollen, och det på största allvar. Han såg sig som en beskyddare för sina småsyskon, och en beskyddare var han verkligen. Dessutom gjorde han alltid sitt bästa för att visa sig som en förebild för dem, även om det inte alltid lyckades helt. Han visste mycket väl att de såg upp till honom, särskilt de två yngsta. De lyssnade alltid bättre på Max än mamma, och de skulle alltid ha hjälp med läxan av honom istället för Derval, trots att det egentligen var solklart vem som var familjens duktiga flicka. Även om Max var alla barnens favorit var han knappast familjens duktige pojke. Hans resultat i skolan var dåliga, han kom alltid hem efter utsatt tid, ute och drällde var han nämligen ofta, och när han väl kom hem hade han alltid gjort illa sig på ett eller annat vis. Av någon anledning hamnade han alltid i bråk, och då var han, modig som han var, inte den som backade undan.

Maximilians två största intressen i livet var ett; åka skateboard, två; kolla på skateboardvideor på YouTube. Det var just på sin bräda han mestadels stod när han var ute och drällde sent på kvällarna. Efter de oräkneliga timmarna av övande hade han också blivit väldigt duktig på sin sak. Han var mycket flitig i sitt övande och vågade sig alltid på nya trick, ofta våghalsiga ena ska nämnas, som han snappat upp från antingen nätet eller mer erfarna skatare vid rampen. Precis som han var en förebild för de yngre såg han själv upp till de äldre. Han vill bli som dem fast bättre, och framför allt bättre som i en bättre förebild. De var kaxiga, använde ofta nedlåtande ord och tyckte rampen var deras egen. När de kom dit skulle Max och hans kompisar flytta på sig. De flesta rättade sig efter det, men inte alltid Max. Visst, det var läskigt att tjafsa emot de stora grabbarna, men han gjorde det ändå. Nog för att det sällan gick vägen, det slutade oftast med näsblod eller något annat trist, men han tyckte alltid det var värt det. Att stå upp för sin sak var viktigt, det skulle han allt fortsätta göra, även när det var läskigt.

Med sitt puertoricanska usprung var Maximilian något mörkare i hyn än de flesta i klassen med sin ljusbruna hudfärg. Hans svarta hår var stort, svårthanterligt och nådde en bra bit under öronsnibbarnas höjd. Ansiktet var något långsmalt, något som även gällde hans omarkerade näsa. När han log, vilket inte var allt för sällan, syntes hans smilgropar tydligt. Max var en pojke något under medellängd och var förhållandevis smal. Flickorna i klassen brukade kalla honom söt. Dels på grund av hans fördelaktiga utseende, men också för att han i deras sällskap alltid betedde sig gentlemannamässigt.
Vad gäller klädval avskydde han skoluniformer av hela sitt hjärta. Istället föredrog han bekväma tröjor med tryck som var alldeles för stora, keps med platt skärm, färgglada sneakers och såklart sitt silverfärgade korshalsband som visade hans religionstillhörighet. Max var efter sin mor katolskt kristen och gick därför i kyrkan varje söndag med sin familj.

En julimorgon samma år landade ett brev i familjen Derendons kök genom fönstret som stod öppet.
”Max, kom och titta! Du har fått brev” ropade lillasyster Eveleen som tidigare satt med en tallrik flingor och mjölk vid köksbordet. Nu hade hon istället ställt sig upp och när storebrodern äntrade rummet räckte hon, märkbart stolt, över det vita kuvertet. Max, som aldrig varit den som brytt sig om att spara på spänning eller vänta på ”det rätt tillfället”, öppnade det men en gång, ryckte ur dess brev och kollade på det. Någon vidare duktig läsare, men han lyckades övermanna de hoppade bokstäverna bättre än någonsin, och kunde konstatera faktum. Han var en trollkarl, precis som sin pappa. Maximilian Ignacio Derendon skulle börja på Hogwarts!