Clarissa Adams [G] (H@nnaQ)

SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 1325
Blev medlem: 05 feb 2009, 12:34

Clarissa Adams [G] (H@nnaQ)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » 10 feb 2015, 11:26

Clarissa Adams, Hen Gapel, Denbigh, Wales, Storbritannien.

Det är inte så att Clarissa avskyr sitt förnamn, nej, hon har bara utvecklat en stark motvilja för det. Vilken förälder ger egentligen sitt barn namnet “Clarissa”? Det låter som om en bortskämd prinsessa som lallar runt i rosa klänningar bär det namnet. Så är det förstås inte. Clarissa är en helt vanlig tjej från en helt vanlig gata i en helt vanlig stad, helt enkel så vanlig en tolvårig tjej kan bli när hon kommer ifrån en trollkarlsfamilj. För Clarissa är inte en så vanlig engelsk flicka som alla okända runt henne tror, hon är en häxa. Namnet “Clarissa” låter hon aldrig någon använda utan att hon kraftigt protesterar. Hon använder istället “Clary” som tilltalsnamn av nära personer och kanske till och med “C.Y” (för väldigt nära vänner.) Clarys mamma är en mugglare och hennes pappa en halblodstrollkarl. Både hon själv och hennes lillebror Robin besitter magiska krafter. Deras mamma, Sarah, vill egentligen flytta till Sverige men det går inte Willie, deras pappa, med på. Dom ska få sin utbildning på Hogwarts och inte på någon svensk medelklassskola. Anledningen till att Sara tycker om Sverige så mycket är att hon, när hon gick på gymnasiet, fick åka dit på en utbytesresa. hon fasnade direkt för landet och tog med sig en mängd olika traditioner och maträtter därifrån.

“Clary!”
Clary tittar upp från boken “Quidditch, en guide till ett bättre spel” och suckar. Hon älskar verkligen quidditch och hon önskade att hon bodde längre bort från alla mugglare så att hon skulle kunna spela oftare med sina trollkarls och häxkamrater.
  “Ja, jag kommer!” ropar hon tillbaka till sin mamma Sara som tydligen står nere i köket och väntar på att hon ska komma. Hon lägger ifrån sig boken och sträcker lite på armarna medans hennes blick faller på väggspegeln på andra sidan rummet. En ganska så lång flicka med rödbrunt, axellångt hår, en liten potatisnäsa, massor med nu så otydliga fräknar och blåa ögon tittar tillbaka på henne. Clary suckar. Den näsan ja. Clary är nästan helt nöjd med sitt utseende. Visst, hon är inte änglavacker precis och hon har inte en lika cool frisyr som Katie i hennes klass, men visst ser hon ganska tuff ut ändå? Men näsan, den tål hon inte. Det är som en stor finne sitter mitt i hennes ansikte och tar upp all plats för ögon och mun medans den njuter av att plåga henne. Du får inte tro att Clary på något sätt brydde sig om sitt utseende, för så länge hon såg cool ut så gjorde hon inte det, men visst kunde hon ha fått en lite mindre näsa när hon föddes? Bara lite kanske? Clary tittar runt i hennes rum. Hennes boxningshandskar hänger på garderobsdörren där dom brukar. Dom handskarna är hennes favoriter, hon är alltid orolig för att dom ska försvinna. Hon fick dom av sin bästa vän, Bella, på sin födelsedag den trettonde oktober.
  “Clary!” ropar hennes mamma igen och hon inser att hon kanske dragit ut lite för mycket på tiden. Hon häver på sig en svart t-shirt utanpå det vita linnet och drar på sig ett par fransiga shorts medans hon hoppar nerför trappen. När hon kommer ner så tar hon ett par svettiga strumpor från hatthyllan, drar på sig dom och slänger sig ner på en stol i matrummet där Sarah och Clarys lillebror Robin redan sitter.
  “Men Clary!” säger Sarah uppgivet. “Du har ju haft dom där kläderna i en vecka nu!”
Clary luktar sig diskret under armarna och protesterar sedan ljudligt mot sin mamma som försöker tvinga henne uppför trappen igen för att byta kläder. “Och shorts mitt i vintern också!” suckar Sarah. “Om du bara kunde bli lite mer lik dom andra flickorna i din klass!”    
  “Nej mamma!” säger Clary och försöker slita sig loss. “Dom är inte svettiga! Jag vill inte byta!”
  “Låt henne vara Sarah!” skrattar Clarys pappa Willie som just kommit in i rummet. “Det är coolt att hon inte är som alla andra tråkiga tjejer i hennes ålder. Clary har stil, låt henne ha det!”
  Sarah ger Willie en ilsken blick innan hon släpper Clary och låter henne sätta sig vid bordet igen. Familjen ber sin bordsbön medans Willie diskret får en gryta full med gröt att flyga genom rummet.
“Gode gud, välsigna maten. Amen”
  Det är någonting som Clary hade gjort i hela sitt liv. Både hon, Robin och Sarah är kristna och har varit det i hela sina liv. Willie är ju en trollkarl, så det är som det är med den saken, men han respekterar i alla fall sin familjs tro fastän han inte tror på en ande som sitter uppe bland molnen och styr allt som händer.
  “Clary, kan du skicka gröten?”
  Clary tittar med en suck upp på sin lillebror och skjuter trött grötgrytan tvärs över bordet till honom.
  “Tack Clarissa” säger han retsamt.
 Clary ställde sig häftigt upp och hävde i förbifarten ner en tallrik på golvet som genast gick i bitar.
  “Jag heter Clary!” ropar hon argt och en kylig vind verkar blåsa genom rummet, fastän både fönster och dörrar är stängda. “Bara för att mamma gav mig ett sånt korkat namn som Clarissa så betyder det inte att jag vill bära det!” och innan någon hunnit räkna till tre så har hon tagit på sig sina kängor och sin jacka och sprungit ut ut huset med den vidöppna dörren kvarlämnad bakom sig.
  “Det var onödigt Robin!” hör hon sin mamma skrika innan hon kommer utanför gården där den kalla vinden får henne att nästan tappa hörseln.

Clary vet att hon har varit lite orättvis mot Sarah eftersom Willie har haft minst lika mycket att säga till om angående hennes förnamn, å andra sidan så är det mest hennes mamma som brukar tjata om det, att Clary inte tycker om sitt förnamn. Willie är den som brukar bestämma mest i familjen, men när det kommer till barnen så får han någon sorts kick och låter dom göra, i stort sett, vad dom vill. Många skulle nog tycka, och gör det också, att Willie är en ansvarslös pappa, men det tycker inte Clary. Han är mer en sådan pappa som vet hur det är att vara barn och vet att det är omöjligt att kämpa emot en ungdom som tvärt har bestämt sig. Dessutom så är han själv en ganska så tuff pappa som bråkade mycket i skolan när han var ung. Han skulle skämmas mycket om han hade ett barn som inte kunde stå upp för sig själv.

Clary springer uppför gatan tills hon kommer till sin bästa vän Bellas hus och knackar på den blåa dörren. Genast öppnar en flicka i långt, brunt hår och ljupa, gröna ögon.
  “Hej!” ler Clary. “Ska vi gå ut?”
  “Ja, gärna”, svarar Bella. “Jag ska bara klä på mig först.”
  “Okej” ler Clary och stänger respektfullt dörren. Eftersom det är en tidig vintermorgon så är det fortfarande ganska mörkt ute och det gör henne lite orolig till mods. Trots att gatulyserna är tända så blir det väldigt mörka skuggor på vissa ställen. Det tycker inte Clary om, mörker är nämligen en av de få saker som hon är rädd för. Clary känner sig lite frusen om benen. Hon är väldigt varmblodig, och det är en ganska så varm dag för att vara vinter, så hon borde inte frysa, och brukar inte det, men nu gör hon det. Jag kanske håller på att bli sjuk, resonerar hon sakta, men hon vill inte gå hem och hämta några täckbyxor nu. Sarah skulle bara hindra henne från att gå ut igen.
Tio minuter senare så öppnas dörren igen och Bella kommer ut, klädd i en röd, öppen jacka med en brun stickad tröja under, ett par gröna byxor och svarta kängor.
  “Vart ska vi gå då?”
  “Tja...till parken kanske?”
  “Okej” svarar Clary och börjar gå ut efter gatan, Bella följer efter.
  “Det är ganska långt till parken, men vi borde vara framme på ungefär tjugo minuter.”
Men så enkelt blir det inte. När dom har gått i ungefär tio minuter så ser dom en grupp av äldre ungdomar i slutet av gatan.
  “Åh, nej!” stönar Bella. “Inte dom nu också.”
  “Kom!” säger Clary snabbt och drar med sig bella. “Vi sticker!”
  Men det är för sent. Pojkarna på andra sidan gatan har fått syn på dom. Den största killen säger någonting till dom andra som Clary och Bella inte hör och sedan går pojkarna fram till dom.
  “Hej” säger en av pojkarna och lutar sig mot en husvägg med ett, till synes, artigt leende.
  “Försök inte låta artig Fraser!” fräser Clary. “Vi vet att du inte är det ändå, sluta slösa tid på att spela!”
  Leendet försvann omedelbart ur Frasers ansikte och ersattes av en ilsken min.
  “Vad ska man säga om dig då, Adams?” säger han stöddigt. “Du som inte ens klarar av att sparka en boll från andra sidan av en plan till den andra.”
  “För sista gången, hon var fem år gammal. Fem år!” fräser Bella och lägger en hand på Clarys axel så att hon inte ska hoppa på dom.
En av de andra killarna gick fram till Bella och knuffade byrskt ner henne på marken.                 
“Du ska inte säga någonting Lipovski! Du är en liten skit, och har alltid varit det!” skriker han så att spottet yr ut ur munnen. Det krävs inte mer för att Clary helt ska tappa fattningen. Ingen har rätt att förolämpa hennes bästa kompis så, inte någon av hennes vänner! Utan att tänka eller reflektera så flyger hon på killen som knuffat ner Bella på marken och fäller ner honom med ett par välriktade knytnävsslag. Visst, hon har inte sina boxningshandskar på sig, dom hänger fortfarande i tryggt förvar uppe på hennes rum, men hon är inte distriktsmästare i boxning för inget.
  “Ta bort henne!” tjuter pojken och Clary känner hur ett par kraftiga händer tar tag i hennes armar och ilsket drar bort henne från honom och slänger ner henne på den hårda snön.
  “Vad tusan håller du på med?” skriker Fraser och sparkar till henne på knät. Trots smärtan så kan hon inte låta bli att le försmädligt när hon ser att hon lyckats ge pojken hon slog ner en rejäl blåtira på det vänstra ögat. Clary biter ihop tänderna och ställer sig upp fastän hon har ont i hela kroppen efter fallet.
  “Jag tror att jag försvarar min vän mot dumskallar som ni” säger hon och sätter armarna i sidorna.
  Om Fraser blir förvånad över att hon vågar säga emot så är det ingenting emot vad Clary själv blir. Vad håller hon på med? Den minsta av pojkarna är minst dubbelt så stor som hon när det gäller kroppsbyggnad och även om hon lyckades slå ner någon av dom så skulle dom andra vara efter henne igen i ett nafs. Clary är glad över att Fraser inte verkar se hur skräckslagen hon egentligen är, men varken hon eller någon av pojkarna hunnit göra någonting så känner Clary hur en stark hand sluts om hennes arm.
 “Vad tusan håller ni på med då?” brummar en mörk röst. Clary vänder sig om. Mannen som håller i hennes arm är Mr. Vassanji, han familj kommer ifrån Indien och han är minst sjuttio år gammal. Trots det så har han fått stor respekt i området, bland såväl barn som ungdomar och vuxna. Fraser backar ett steg bakåt. Det går så vilda rykten om vad Vassanji brukar göra med dom han inte tycker om, att till och med en sån tuff buse som Fraser blir lite skrämd.
  “Vi...vi håller bara...vi gör bara…” stammar pojken som står till vänster om honom med Mr. Vassanji avbryter.
  “Jag vet nog vad du är för en person Brooke, och ni andra också för den delen. Nu så lämnar ni dom här unga damerna i fred och låter dom få uträtta sitt ärende”
  Trots att Clary inte försöker visa det så blev hon otroligt lättad när Mr. Vassanji kom. Hon hade, inte ens med Bellas hjälp, kunnat klara av alla pojkarna ensam och hon hade aldrig gett upp, vilket skulle ha resluterat i att hon skickats hem till sin pappa i småbitar.
  “Kom nu” mumlar Bella och drar i hennes arm. Clary inser att hon har rätt och vänder om för att springa iväg.
  “Tack Mr. Vassanji!” ropar hon full i skratt över axeln. Hon vet att dom säkert kommer få betala för det senare, vid ett tillfälle när Mr. Vassanji inte är i närheten, men just nu är hon för glad för att vara så livrädd som hon borde. Det är en underbar dag, och hon är lycklig över att få ha en sådan trogen vän vid sin sida som Bella Livposki.