Patrick Aberfeldt [G] (Malil)

SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 1325
Blev medlem: 05 feb 2009, 12:34

Patrick Aberfeldt [G] (Malil)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » 17 nov 2014, 21:17

Patrick Bytchon Aberfeldt, Birmingham, England.

“Men inse bara! Du kan inte läsa folks tankar!!” Skrattar Dee, kusin till den mörkhårige pojken som sitter i en stol mittemot Dee, och försöker läsa hennes tankar.
Pojken i fråga heter Patrick Aberfeldt och är elva år gammal, eller, elva år, två månader, 1 vecka och en dag om man ska vara exakt.
Just denna kyliga decemberkväll har Patrick fått för sig att han kan läsa folks tankar genom att bara stirra på dem.
“Jasså? Hur kommer det sig då att jag vet att du just nu tänker att jag är en idiot?” Frågar han snabbt som svar på tal.
Dee blir tyst en stund och säger sedan, med ett leende spelande på läpparna,
“Okej, men du gissade bara!” efter ytterligare några ögonblick tillägger hon “Och du är faktiskt en idiot.”
Patrick reser sig upp och sträcker ut sin full längd, som kanske inte är så mycket att skryta med, men ändå tillräckligt för att kunna se ned på Dee som sitter ned, och se lite stött ut. Efter några sekunder slutar han stirra på henne och studsar ut ur rummet med ett stort leende.

Partick, eller “Pat” som han vanligtvis kallas, skuttar glatt ut till vardagsrummet där kusinen Breanne ligger och läser någon mugglarmodetidning eller nått.
Det är släktträff hos Pats familj, alla från närområdet är närvarande och de ska äta middag tillsammans. Pat älskar släktträffar, då får han möjlighet att busa med Dee, och visst är det väl kul att träffa Bree också, men hon är lite otrevlig ibland, men man kan ju alltid busa lite med Henne…
“Du har en spindel i håret” viskar han gravallvarligt till Bree när han passerar, Bree kastar iväg tidningen och skriker gällt. Pat skrattar och springer ut ur rummet och hör hur kusinen vrålar “Patrick Bytchon Abefeldt! Kom tillbaka hit!”. Pats mellannamn är ett släktnamn, det används dock väldigt sällan och nästan bara av Bree.

Pat kommer in till köket där de vuxna sitter och dricker te och äter kakor. Pats mamma, Clover, arbetar som bagare och bakar nästan alltid kakor till familjen. Fadern lämnade familjen innan Patrick föddes, och Clover gifte om sig med en filosof vid namn Alan. Alan kan aldrig svara på frågor utan en motfråga, något styvsonen snappat upp och gärna gör för att förvirra kamrater. Både Clover och Alan är magiker, ingen av dem tjänar så där jättemycket pengar, men med lite arv och mycket arbete har de rätt gott med pengar ändå.
Pat norpar åt sig några kakor som han stoppar i munnen på väg till sitt rum.
Pat är, som kanske de flesta barn, väldigt förtjust i kakor och sötsaker i största allmänhet. Man skulle kunna tro att detta har gjort honom lite rund, men med tanke på att han springer runt hela dagarna som en dåre, så håller han sig smal ändå.

Väl tillbaka på sitt rum träffar han på Dee igen. “Var har du varit?” frågar hon frustrerat.
Pat ler lite finurligt och svarar “Var har jag inte varit?” Dee suckar bara och skakar på huvudet.
Pat kryper upp i sängen bredvid katten Mr. Muffin. Den grå katten lägger sig i Patricks knä och rullar ihop sig till en fluffig boll. Dee slår sig ned bredvid honom, Pat vänder de grå ögonen mot henne och ser djupt in i hennes blick. Han sitter så tyst i några ögonblick innan koncentrationen bryts av Dee som säger “Vad håller du på med?”
“Vad tror du? Jag försöker hypnotisera dig, dummer!” Svarar Pat irriterat. “Men nu förstörde du ju.” Tillägger han sedan.
Han tjurar i några ögonblick, men Patrick har svårt att vara arg på folk och ger snabbt upp. I ställer vänder han sig åter mot kusinen.
“Ska vi spela Quidditch?!” Frågar han uppspelt. Att spela Quidditch är bland det roligaste som finns enligt Pat, han gör det så fort han får möjlighet. Att känna vinden genom det axellåga håret, att slänga sig efter klonken trots att det kan resultera att han ramlar av kvasten, Patrick ryser nästan av glädje så fort han tänker på det.

Patrick kan fortfarande minnas första gången han satt på en kvast, han vara bara sex år då. En liten fågelunge hade fastnat uppe i ett träd och kunde inte komma ned till sin mamma nere på marken. Efter att ha försökt nå ungen genom att klättra upp i trädet, och misslyckats, sprang han och hämtade Alans kvast. Han fick egentligen inte låna sina föräldrars saker utan och fråga, och att flyga själv var fullkomligt förbjudet! Han visste att en stor utskällning skulle vänta om föräldrarna fick reda på detta, för att inte tala om hur ont det skulle göra att ramla av en kvast! Men fågelungen behövde ju hans hjälp, så Pat hade svalt hårt och skakat av sig rädslan. Sedan hade han försiktigt flugit upp till fågeln och tagit ned den till marken.Han klarade det ju faktiskt! Sedan hade Clover mycket riktigt skällt ut honom när han kommit in för att berätta om sitt modiga hjältedåd, trots utskällningen skulle han göra om det när som helst.

Dee spricker genast upp i ett stort leende vid nämnandet av Quidditch.
“Du vet att det typ är snöstorm ute?” Pat kollar ut genom fönstret, och mycket riktigt är det nästintill snöstorm. Detta hindrar dock inte Patrick, man kan ju flyga när som helst! Detta är varför Patrick älskar att umgås med Dee, hon går nästan alltid med på att göra lite galna och gärna lite farliga saker med honom. En snöstorm blir ju bara lite mer utmanande och en utmaining är ju alltid rolig.
“Men att det är snöstorm gör det ju ännu roligare!” säger Dee entusiastiskt. Det är tur att kusinen inte tvekar, för det där med att övertala folk är kanske inte Patricks starka sida, men å andra sidan kan man ju inte bara ge upp! Pat brukar ha svårt att ge upp när han väl har bestämt sig för något, en egenskap släkten ofta klagar på.

På väg ut genom dörren stoppas kusinerna av Particks mamma, hon ser strängt på elvaåringarna och frågar med bestämd röst
“Och var tror ni att ni ska? Det är storm ute!”
“Viiii ska spela Quidditch!” Svarar Partick snabbt och utan att tänka. Clover suckar och skakar på huvudet
“Ni är ju galna, och det ska ni inte alls.” Pat suckar ännu djupare och börjar försöka övertala sin mor om att de visst ska få gå ut och leka.
“Meeeen, vi är försiktiga!” säger han och lägger huvudet på sned, “Vi ska bara flyga lite, det är ju inte så farligt! och om vi ramlar av så landar vi ju mjukt i snön!”
Clover skakar bara på huvudet och föser kusinparet ut ur hallen under stora protester från Patrick.
Kusinerna sätter sig istället i köket och spelar knallkort för att fördriva tiden, de kanske kan smyga iväg om en stund och spela Quidditch då? De vuxna märker nog ingenting.