Laurie Martin [G] (Smurfan195)

SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 1325
Blev medlem: 05 feb 2009, 12:34

Laurie Martin [G] (Smurfan195)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » 09 dec 2013, 18:25

Laurie Martin,
Lintrathen, Skottland

27 Juli. Det är sommar. Sommar i Skottland är något väldigt vackert och enligt många av besökarna i Lintrathen, en by vid kanten av Lintrathen sjön, var det alldeles magiskt. Precis hur magiskt det var hade dock mugglarna som tillbringade dagarna med att hajka och fiska ingen aning om. För i utkanten av byn fanns ett litet boningshus som inte kunde beskrivas som mer än ett ruckel. Det var snett och vint och skulle säkerligen ha trillat ihop för längesedan om det inte var en magikerfamilj som levde där. Familjen bestod av fadern Michael, femåriga Lindsey och elvaåriga Laurie. Den sistnämnda stod i det lilla kyffet hon kallade sitt rum, iklädd en urblekt och för liten lila klänning, och studerade sin spegelbild. Hon var elva år. Idag, på pricken. Ingenting såg annorlunda ut, hennes hår var fortfarande mörkt och lockigt, hennes ögon bruna och hennes hudton aningen mörkare än resten av familjens, allting var precis som vanligt. Förutom brevet hon höll i sitt hand. Brevet som kommit idag och som skulle förändra hela hennes tillvaro. För trots att Laurie älskade hemmets natur, den stora och lite för kalla sjön, och allra mest sin lillasyster så var inte hennes liv enkelt. Eller roligt. De flesta dagar fick hon gå hungrig eftersom fadern allt som oftast glömde bort att handla hem någon mat till flickorna. Att påminna honom om det vågade hon absolut inte göra, eftersom att bara tilltala fadern oftast resulterade i stryk eller hårt arbete. Han var sig inte lik, sedan deras mor dött.

Laurie plockade sorgset ner ett gammalt foto som satt fast i ramen på spegeln, det föreställde modern med sina två små flickor, bara ett och sju år gamla, ute på ängen invid huset. Det var sommar, då som nu, och bara ett år innan sjukdomen. Modern såg glad och levande ut och hennes mörka hudton matchade precis Lauries egna. Alla tre skrattade och kollade på Lindsey när hon glatt viftade med några blommor. Laurie brukade ofta titta på fotot och försöka komma ihåg doften av modern och hennes röst, för att trösta sig själv när hon inte orkade mer. Det var många kvällar Laurie grät sig till sömns men för det mesta höll hon sig stark, för systerns skull. I längden så var Lindsey det enda som betydde något för Laurie och hon skulle göra vad som helst för att systern skulle slippa ta över ansvaret som hon själv hade. Att behöva fixa mat och ge sig ut i den riktiga världen som åttaåring var inget som Laurie önskade att någon annan skulle behöva uppleva. Det spelade ingen roll hur många gånger butiksägarn jagade henne genom byn för att hon stulit mat igen eller hur många gånger hon fick stryk av fadern för att ha lämnat huset eller gjort lillasysterns arbete, hon skulle göra om det tusen gånger igen om det betydde att hennes lillasyster blev glad.

Långsamt satte flickan fast fotot igen och funderade på hur det skulle bli när hon flyttade. Till Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Hon hade aldrig trott att hon skulle få en utbildning, inte efter att modern gått bort, men tillsammans med antagningsbrevet hade det kommit ett papper som förklarade att det fanns en speciell fond för sådana som henne, speciella sparade pengar så att även de som inte själva kunde betala kunde få börja på Hogwarts. Hon hade fått med sig sin far till Diagongränden och handlat en trollstav och det andra som stod på listan, kofferten var redan packad och stod i hörnet av rummet, men själv var hon ganska osäker. Hon var rädd för nästan allt och särskilt smart var hon nog inte, så hon visste inte hur hon skulle klara av skolan. Och att träffa massa barn i hennes ålder såg hon inte heller fram emot, alla mugglarna i byn var ju så taskiga. Och sen var det ju det där med elevhem! Ravenclaw passade hon inte alls i och inte Hufflepuff heller, Gryffindor kändes inte bra med tanke på alla hennes fobier och hennes far sa att bara elaka typer gick i Slytherin, och elak var hon väl inte?

Men på samma sätt som hon en gång övervunnit sin rädsla och stulit det första brödet av bagaren skulle hon övervinna den här rädslan och hon skulle klara det. Med eld i de bruna ögonen tittade Laurie på sin egen spegelbild och knöt handen hårt runt sitt antagningsbrev. Den här lilla flickan, den korta, bräckliga och rädda lilla flickan, skulle allt visa dem. Hon skulle visa fadern och butiksägaren och alla elaka barn i byn att hon, Laurie Martin, var bättre än de alla. Hon skulle göra sin mor stolt och hon skulle ta sig till Hogwarts och hon skulle fixa så att Lindsey fick det bra.
Till vilket pris som helst.