Annabelle Cinderford [G] (Sockerpuff)

SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 1325
Blev medlem: 05 feb 2009, 12:34

Annabelle Cinderford [G] (Sockerpuff)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » 24 okt 2013, 11:57

Annabelle Aurora Cinderford, Plymouth, England, Storbritannien

Att solens strålar sken var det ingen tvekan om och detta fick familjens hem i Plymouth att se mycket mysigt och ut och sommarkänslan spreds över platsen vid havet. Det var juni och det var som vackrast utomhus, enligt den blonda flickan. Flickans namn var Annabelle Cinderford och flickan kunde inte låta bli att le stort där hon satt uppe i ett träd för sig själv och granskade omgivningen med sin klarblå blick. Det var tidigt på morgonen och resten utav familjen sov fortfarande, även om Annabelle redan var påklädd och beredd på äventyr. Hennes syster Adrianna och hennes föräldrar Rozalia och Huhges skulle förmodligen snart stiga upp, de också, men än så länge var det bara hon själv och så en katt som bodde i området. Annabelle var inte säker på vems katt det var men hon brukade kela med den ibland och den verkade inte ha något emot det.
Morgonar var hemskt vackra enligt flickan själv, det var då solen trängde igenom nattens mörka täcke och alla små barn och stora vuxna kröp fram ur sina hem för att leka och arbeta i sina trädgårdar.
Det var nästan en månad sedan hon kunnat gå ut och se världen få liv åter igen nu, då familjen Cinderford hade kommit hem ifrån en resa till Rozalias föräldrar, det vill säga Annabelles mormor och morfar i Polen. De hade varit där i en månad och haft det roligt. Hon tyckte bra om sina morföräldrar, kanske lite extra mycket just eftersom de sågs så sällan, men antagligen skulle det bli ännu mer sällan nu när Annabelle skulle fylla elva och börja på Hogwarts. Förmodligen skulle hon se mindre utav de flesta släktingarna hon höll kära, däribland hennes farbror Owen och kusinen Celias familj. Men det skulle nog gå bra. Flickan var modig på så sätt, hon oroade sig sällan över sådana saker då det mesta löste sig i längden i alla fall. Det var lika bra att ha så kul man bara kunde, istället för att sitta och oroa sig – det var ju inget kul med det. Om man ändå, mot förmodan skulle bli straffad för något man gjort var det ju faktiskt bättre att man hade kul först och fick utegångsförbud än att man stannade inne från första början – det var ju precis som utegångsförbud i alla fall ju.
Om hon blev rädd eller orolig, vilket hon blev då och då, det var ju inte mer än naturligt, så bet hon så gott som alltid bara ihop och gick vidare, för en vekling var hon ju minsann inte.

Annabelle klättrade högre upp i trädet för att kunna se mer och längre. Trädet var ganska högt för någon som var lite under medellängd, och hon fick anstränga sig för att inte få en massa grenar i ansiktet. Riktigt vad för slags träd det var hade hon ingen aning om, det hade hon inte tid med att fundera ut. Om hon ville veta kunde hon ju alltid fråga någon som visste. Adrianna hade säkert tänkt på det någon gång då hon funderade mycket mer än vad Annabelle själv gjorde, många gånger glömde hon helt enkelt bort att tänka och körde helt enkelt bara på istället.
När hon nått toppen kunde hon se in i ett utav husen där invånarna börjat vakna. Kvinnan kokade kaffe för fullt och hennes man satt vid köksbordet med tidningen innan hon hällde upp två koppar och slog sig ner mitt emot honom. Vad tråkigt det såg ut, ändå, att göra samma sak varje morgon i en så lång tid. Annabelle själv hade svårt att sitta still en längre tid – och än mindre njuta utav det. Men så länge hon hade något att göra så var det ingen fara, det var ju inte själva sittandet som var problemet.

”Ge den till mig, sade jag!” Hörde hon en barnaröst säga argt en bit bort.
”Åh, men kom igen, varför kan inte jag ha den?” Retade den andra rösten tillbaka och Annabelle vände sig hastigt om för att se vad som pågick.

Två magikerpojkar som bodde i området verkade bråka över någonting. Hon visste vilka de var och hade suttit barnvakt åt den yngre utav dem, Aaric, som var fem, om hon inte misstog sig. Detta hade hon förstås inte gjort ensam utan tillsammans med sin syster Ade och kusin Cee. Den äldre kände hon igen som Aarics storebror Charles, en pojke som bara var året yngre än Annabelle själv. De hade umgåtts en del som yngre men stod inte varandra speciellt nära längre.
Aarics ögon var tårfyllda när han sträckte sig efter något Charles hade i händerna.
”Charles! Det är inte kul! Ge den till mig!” Fortsatte pojken och man kunde höra hur tjock hans röst var.

Annabelle klättrade ner ifrån trädets topp och hoppade sista biten tills hon landade med båda fötterna på marken. Gräset var fortfarande daggfyllt och flickan sprang på sina korta men snabba ben mot platsen där pojkarna bråkade. Hon tyckte inte om att se Aaric gråta. Han var liten, söt och förtjänade inte att bli retad utav sin storebror.
Hon ställde sig direkt framför Aaric efter att ha gett honom ett utav sina varma leenden.
Charles var ungefär lika lång som Annabelle och hon sträckte sig för att dra ner hans hand och ta vad det nu än var han hade tagit ifrån sin lillebror, någonting rött var det i alla fall.
”Charles!” Klagade hon med sin ljusa röst när hon drog ner hans hand med all sin kraft, eller en hel del utav den åtminstone, så att Aaric kunde springa fram och ta den röda jojon ur Charles hand för att sedan räcka ut tungan åt sin bror och le blygt mot Annabelle.
”Vill du se ett jojo-trick, Anna?” Frågade han sedan och torkade bort de salta tårarna.
”Nej det vill hon inte, Aaric”, sade Charles snabbt innan Annabelle själv hann svara. Så hon gav honom en irriterad blick innan hon vände sig mot Aaric.
”Jag vill gärna se ett jojo-trick, Aaric.” Log hon mot honom och hörde att Charles muttrade något innan han gick iväg.

Senare samma dag satt familjen Cinderford vid det eleganta matbordet. På bordet stod en stor gryta med soppa samt en korg med nybakat bröd som allt tillagats utav hennes mamma. Soppan var hennes pappas favorit men Annabelle var själv inte speciellt förtjust i den, vilket hennes mamma mycket väl visste och just därför hade hon även lagt en svampfylld pirog, gjord utifrån hennes mormors Pierogi-recept, på Annabelles vita, lätt blommiga porslinstallrik.
”Den luktar jättegott, mamma.” berömde hon sin mamma och återgick till att prata med sin syster, som med glädje åt den varma soppan.
”Mossa kan ju vara olika fluffigt, undrar varför…” Hörde hon sin lika blåögda syster säga och Annabelle log mot henne.
”Hmm, jag vet inte riktigt faktiskt. Det är väl som att människor är olika långa typ. Det bara är ju, på sätt och vis”, svarade hon och tyckte att det lät bra. Hon hade inte funderat så mycket över mossor och dess fluffighet förut, men det brukade bli, att när man pratade med Ade så kom man att fundera på saker man inte skulle göra annars, just eftersom hon var en så mysig och tänkande person.

Annabelle älskade sin familj mer än något annat. Mer än att dansa och mer än att klättra. Mer än att flyga och mer än att dricka mango och hallon-te. Till och med mer än alla hobbys hon någonsin testat, sammanlagt. Annabelle tyckte nämligen otroligt mycket om att testa sig på nya saker, istället för att hålla sig till enstaka intressen. Ade hade ju spelat piano samt gitarr väldigt länge och blivit väldigt bra – men Annabelle hade minsann testat en hel drös olika saker och var ganska okej på mycket istället. Omväxlig var skoj, och dessutom fick hon ju göra en massa häftiga och otroligt fabulösa saker mest hela tiden!

Bland annat hade flickan testat på origami, målning, yoga, parkour, trädgårdsskötsel och simning. Vissa saker krävde en hel del mod, däribland parkour – det kunde faktiskt vara ganska farligt, inte för att det gjorde så mycket. Andra saker behövde koncentration, origami var en utav dem men det hade inte gått speciellt bra faktiskt. Hon hade tyckt att det var lite långtråkigt och sådär, eftersom man mest satt still och vek. Men testat hade hon, och avslutat projektet hade hon också. Det var sådan hon var, helt enkelt. Hade hon bara viljan och gav sig maken till så gick det mesta igenom.
En hel dag utvecklade hon sin förmåga att bygga sandslott, och det hade gått förvånansvärt bra faktiskt, kul hade det varit också. Hon hade lyckats bygga flera vackra sandslott, det ena finare än det andra, och så fick hon ju hoppa sönder alltihop sedan, vilket var den bästa delen.
Det var tur att det alltid fanns någon som kunde stå ut med henne, många gånger var denna någon hennes älskade farbror Owen. Han var som en extra pappa, även om hennes egen pappa såklart kom först så var han den näst största manliga förebilden i hennes liv, och hade varit en stor del utav hennes uppväxt. Han brukade ta med henne, Adrianna och Celia på äventyr och detta var någonting Annabelle aldrig skulle tacka nej till. Hon älskade att bege sig ut på äventyr och väl ute så var det inget som kunde stoppa henne. Hon såg liksom positivt på saker och då brukade det gå vägen.

Det var inte länge tills hon fyllde elva nu, och när hon väl var elva var det bara en halv månad kvar innan hon kunde kalla sig själv för elev på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Hon var nämligen född den 16:e augusti, en regnig kväll för nästan elva år sedan nu. Och snart skulle hon få åka till Hogwarts med sin storasyster och kusin. Det skulle bli otroligt awesome, och hon skulle ta vara på varenda sekund utav det. Inte ett ögonblick gick att förlora. Hon ville ju ta vara på livet, som vissa vuxna uttryckte det när de hade någon form utav medelålderskris. Medelålderskriser verkade ändå ganska korkade. De hade ju halva livet kvar, även om de var gamla så hade de ju lika mycket tid till – och om de redan var gamla då så förstod inte Annabelle riktigt vad som skulle kunna vara dåligt med att ha ett långt och friskt liv. Men det fanns säkert en djupare och mer vuxen förklaring på det hela.