Dale Hurst [G] (Byron Blue)

SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 1325
Blev medlem: 05 feb 2009, 12:34

Dale Hurst [G] (Byron Blue)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » 08 jul 2013, 20:56

Dale Merritt Hurst
Chelmsford, England

För elva år sedan skedde två incidenter, det var iallafall så den nu elva år gamla pojken Dale Hurst såg det hela. Som olyckliga incidenter, han hade klarat sig bra utan en pappa och han var helt säker på att han skulle klara sig utmärkt utan två.

”Vad fan?” utbrast han därför högt på caféet där han stämt träff med sin mamma, Edwina. Ett äldre par vände blicken mot den tillsynes oskyldiga pojken. Han var välklädd med en knäppt rutig skjorta instoppad i de svarta höga byxorna, över det hela hade han en svart mantel. Han trivdes att klä sig så, hans mormor hade alltid sagt att han var vacker som en prins. Dale gillade det och inte minst saknade han sin mormor. Hon hade varit hans allt, hans trygghet och hans hem till den dag hon dog när han var sex år och allt förändrades.
”Sänkt rösten Dale” sa hans mamma som önskade att pojken klädde sig lite trendigare, ”du skämmer ut oss.” Modern tände en cigarett och tog ett djupt bloss. ”Jag tyckte bara att det var bra att du kände till det, nu när du ska börja på Hogwarts och allt.” Dale sänkte blicken, rörde med skeden i den stora koppen kaffe som stod framför honom. Mötet med sin första pappa mindes Dale väl, med den pappa som han nu bodde med.
Travis Lowsley hade öppnat dörren till sin trerummare (där de två fortfarande bodde) och släppt in den då sjuåriga pojken. Dale var fruktansvärt olycklig efter sin mormors död. Nästan lika olycklig var hans mamma, hon hade mer eller mindre tvingats att ta in pojken i sitt liv igen. Hon hade bara varit 19 år gammal när Dale föddes och var helt övertygad om att hennes liv skulle bli fruktansvärt tråkigt om hon tvingades släpa runt på en son. Dale bodde hos hennes i två veckor, sedan flyttade han till sin mormor. Om det berodde på att modern inte ville ha honom eller på att mormodern inte såg sin dotter som en bra mamma visste inte Dale.

Därför blev Dale mer eller mindre ivägsläpad till sin pappa Travis. Travis var bara 15 år när Dale föddes, inte den som kunde ta ansvar. 22 år gammal tog han dock på sig rollen med gott mod. Dale hade insisterat på en kopp kaffe, Travis hade förvånat sett på när den lilla mörkhåriga pojken drack upp den svarta brygden. ”Påtår?” hade han skämtsamt frågat och Dale hade nickat ihärdigt. Dale hade bott med Travis i fyra år nu. De trivdes bra ihop men Travis var inte som Dales mormor. Dales mormor hade varit underlig och Dale gjorde sitt bästa för att leva som hon. Han klädde sig i ålderdomliga kläder, mediterade och försökte att alltid se bortom det självklara. Det var från mormodern som han fått sitt bokintresse (som växte när han ärvde hennes klassiker). Hon hade samlat på tidningsurklipp där något gått fel, det kunde vara stavfel eller faktafel. Alla sådana samlade hon och sa att samlandet gav henne hopp om mänskligheten. Dale hade fortsatt samlandet men förstod inte riktigt det där om mänskligheten, snarare tyckte han det var roligt när jordbruksministern blev jordgubbsministern (för Dale gillade att gå in på mugglarcaféer och där läsa om deras underliga värld). På en punkt skiljde sig dock barnbarnet från sin mormor, hon hade alltid sett det som det största lyckandet om Dale blev spådomsman men han ville bli auror. Det var pojkens största dröm. Han var ganska modig. Vågade sova utan ljuset på, vågade sitta på Travis axlar när de gick på quidditchmatcher. Han vågade till och med ge sig ut själv, gå till affären och köpa böckling som han älskade och sedan själv ge sig ut i mugglarvärlden. Den var spännande. Han skramlade runt i Londons tunnelbana (efter att först med hjälp av flampulver tagit sig till Diagongränden), fikade på mugglarcaféer och stod vid gallren till mugglarskolorna, stirrandes.
Nu hade Dale fått veta att en till man kunde vara hans pappa, att modern inte riktigt visste vem den verklige fadern var. Samtidigt som hon hade ett mycket kort förhållande med den då mycket unge Travis hade modern träffat en annan man. En man som Dale skulle få se mycket av nu när han snart skulle börja på Hogwarts. Denna man var ingen annan än trolldrycksprofessorn Donovan Grey. Namnet sa pojken ingenting men titeln professor fick Dale att tänka på damm och stora vita skägg. Kanske skulle den pappan vara mer lik Dale. Pojken hade alltid undrat om Edwina och Travis verkligen kunde vara hans föräldrar, de var så annorlunda. Men sin mormor var pojken lik och det gladde honom. De hade samma stråk av galenskap men samtidigt höga moral och ordningsamhet. Dale var en pojke fylld av paradoxer. Hans mörka hår stod alltid åt alla hår och kanter medan hans kläder var välstrukna, hans skrivbord var alltid i kaos medan resten av rummet var i precis ordning. Den höga moralen bestod snarare av en sorts självbevarelsedrift. Han lät ingen köra med honom, var inte rädd för att säga ifrån. Om det var något han inte ville göra så gjorde han helt enkelt inte det, men en sak var också säker, Dale Hurst var en pojke med gott hjärta och ville (för det mesta) alla väl.

”Det hade räckt med en pappa, Edwina” sa Dale utan att titta upp.
”Du kan kalla mig för mamma, Dale.”
”Helst inte.”
Om modern såg ledsen ut i denna stund visste inte pojken. Han rörde så ihärdigt han bara kunde i kaffekoppen, svarta droppar stänkte ut på träbordet.
”Så du vet inte vem som faktiskt är min pappa?” frågade Dale.
”Nej” svarade Edwina kort.
”Hur kan man inte veta det?” Dales fråga var retorisk men trots detta fick han en lång utläggning för hur relationerna hade sett ut. Hur hans mamma hade träffat två män, eller snarare en man och en tonårspojke. Dale önskade att han inte frågat.
”Vet de om varandra?” frågade han och önskade att den lätta rodnad som lagt sig över hans kinder försvann.
”Inte vad jag känner till. Jag tror det är bäst vi håller det så. Båda tror att just de är din pappa så varför kan inte båda få vara det? Du kanske till och med gynnas av det?” Modern log och Dale nickade sakta.
”Jag måste gå nu.” Han reste sig utan att ge modern en blick, gick ut från caféet och in till skoaffären bredvid där Travis väntade på honom.

”Ville hon något speciellt?” frågade mannen som Dale länge sett som sin enda far.
”Nä.” Travis verkade inte övertygad. ”Hon hoppades bara att jag hamnade i Slytherin precis som hon.” Travis log vid denna information. Han la armen kring Dale.
”Klart du inte ska. Du ska ju gå i Hufflepuff som din gamla farsa. Hamna i quidditchlaget och allt.” Han hoppade framför Dale, puttade i farten till en gammal farbror som argt hytte med sin käpp. ”Dale Hurst närmar sig kvicken. Slänger sig efter den och faller med den i ett hårt grepp. Hufflepuff vinner!” Travis tog tag i Dale som var liten till växten och lyfte honom lätt från marken. Dale skrattade. Varför skulle han behöva någon annan pappa än Travis?