Kevin Rowe [G] (EmmisAbris)

SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 1325
Blev medlem: 05 feb 2009, 12:34

Kevin Rowe [G] (EmmisAbris)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » 24 jan 2013, 22:35

Kevin Rowe,
Tickhill, Storbritannien


Att bara vara sju år och få reda på att man aldrig mer kommer kunna gå är inget som är lätt. Det är nog aldrig lätt, men att vara så ung och inte fått göra i närheten av allt det man vill göra i livet och sedan få reda på att man aldrig heller kommer kunna göra det är ett hårt besked.

”Mamma!” skrek han och tittade sig skärrat omkring. Vart var han? Allt var vitt, blekt och det var ett irriterande ljud i bakgrunden. Det var slangar som var kopplade till honom och han stirrade på dem.Det var som i en av de där barnförbjudna filmerna han sett med hans äldre kusin då hans mamma och pappa inte varit hemma.
”Kevin, åh Kevin”, grät hans mamma och höll om hans hand. Han gillar inte att se vuxna gråta. Egentligen gillar han inte att se någon gråta, men vuxna som gråter är läskigare.
”Pappa, varför gråter mamma?” frågade han och tittade upp på sin far som stod bredvid hans mamma med en axel på hennes axel. Även han hade fuktiga ögon, något som var väldigt konstigt. Han hade aldrig sett sin far med fuktiga ögon tidigare. ”Och varför är vi i ett sjukhus?”


Han kan än idag minnas alla ord precis som de blivit sagda. Den mörkhyade kvinnan med sitt svarta hår uppsatt i en knut hade förklarat att han legat i koma i två veckor efter en bilolycka och att han aldrig mer skulle kunna gå. Han minns hur rädd han blivit då hans pappa lagt en hand på hans vänstra lår och han inte hade kunnat känna något. Det hade varit obehagligt och som sagt blev han självklart rädd. Vem hade inte blivit det? Han hade då trott att det var någon annans ben hans pappa lagt sin hand på. Problemet var ju bara det att de fortfarande var kopplade till hans egen kropp.

Han gillade inte att gråta. Det gjorde man bara när man hade ont, och det hade han faktiskt inte nu. Nej, han var bara rädd och ledsen.
”Mamma!” grät han och sträckte sig efter sin mamma som satt bredvid honom. Hon lutade sig framåt och kramade om sin son och hur mycket hon än försökte hålla sig stark för honom så gick det inte. Därför skopade hon upp honom och satte honom i sitt knä.


Han har aldrig gråtit så mycket i hela sitt liv som han gjort då. Han hade varit så rädd och haft panik över det hela. Han hade gråtit in i sin mammas axel tills han inte längre fått luft och då han lyckats få luft hade han nästan kräkts, men bristen på mat i hans mage hade gjort så att inget kommit upp.
Det är inget trevligt minne. Inte alls. Egentligen har han inga trevliga minnen från den perioden, men han kan inte glömma dem heller. Han är inte ens säker på om han vill glömma dem, det är trots allt en del av honom nu. Dock gör det ont att minnas.

”Försök att greppa tag i kanten på det här sättet, det är mycket bättre för dina armar”, sa Patricia. Hennes jobb var att få honom att enklare kunna ta sig framåt. Idag var det dags att försöka lyfta upp sig själv så att han själv kunde komma upp i sängen till exempel. Allt det han gjorde var dock inte riktigt medvetet. Sen han börjat med alla dessa övningar, ta sig fram i rullstolen, träna sina armar och nu att lyfta sig själv, hade han levt i någon slags dimma. Han skulle aldrig kunna förklara den dock, men en dimma var en bättre förklaring än något annat. Dessutom var han väldigt trött. Han hade inte sovit bra på jättelänge, och den där snälla doktorn som alltid tog med sig godis till honom sa att det därför var bra om han började sova middag igen. Det ville han inte, han ville inte vara ett litet barn igen.
”Nej, Kevin, vinkla händerna åt andra hållet!” sa Patricia och han gjorde som hon bad honom. ”Bra! Mycket bättre!”


Den dagen då han äntligen fått komma ut från sjukhuset efter tre månader hade han följt med sina föräldrar hem. Han skulle komma tillbaka till sjukhuset en gång varannan vecka till att börja med för att de skulle se så hans kropp inte tog någon skada. Han var, och är, ju inte i närheten av färdigväxt så benen och musklerna kunde lätt ta skada.
Livet efter sjukhuset var inte i närheten av så lätt han hade hoppats på att det skulle bli. Hans föräldrar hade redan köpt ett nytt hus utan trappor som de skulle flytta till, men innan flytten kunde han aldrig komma upp till sina föräldrars rum på övervåningen. Hans föräldrar hade möblerat om och ändrat i huset för hans trevnad, men detta var inget som gjorde honom glad. Även om han var tacksam så gillar han inte när folk gör saker för honom. Han gillar att hjälpa andra och gör det mer än gärna, men när folk hjälper honom så känner han sig så taskig och i detta fallet kände han sig även ganska värdelös.
Ett annat problem var att han inte ville åka bil längre, och det vill han inte idag heller. Han kan inte minnas den olyckan han var med om, men han vet att det var en kraftig bilolycka och han trivs inte med att sitta i en bil längre. Det är samma sak med hans pappa som var den man som kört bilen. Nu är han rädd för att köra, trots att han klarade sig lindrigt undan.

”Välkommen tillbaka Kevin!” hälsade hans lärare och nickade glatt mot honom.
”Tack”, sa han och rullade in i skolan. Han hade inte varit där på ett halvår och det kändes verkligen konstigt att vara tillbaka. Allt såg så annorlunda ut från hans nya vy.
Hans lärare följde honom till klassrummet men sa inget på hela vägen. Blickarna han fick av sina skolkamrater hjälpte inte hans situation speciellt mycket. Alla verkade tycka synd om honom, det kunde han se i deras blick. Han ville inte att de skulle tycka synd om honom. Han ville bli behandlad som alla andra, inte som den handikappade killen han nu faktiskt var! Inte av sina kompisar. Vad som gjorde det ännu värre var det att han visste att han inte längre såg ut som förr. I det tidigare smala ansiktet med de fylliga läpparna och gråa ögonen fanns nu ett ärr som löpte längs hans vänstra kind. Det såg inte så illa ut längre och läkarna hade sagt att det skulle försvinna med tiden, men han kunde inte låta bli att tycka att han själv såg skrämmande ut.
”Godmorgon elever! Idag har vi en speciell person som är tillbaka, Kevin!” sa läraren och riktade genast allas uppmärksamhet mot honom. Han hade fått en plats på kanten av ett bord där hans rullstol fick plats. Han nickade lätt och plötsligt började hans klasskompisar applådera för honom. Innan olyckan skulle han ha rest sig upp och bugat och gjort en stor grej utav det hela, men det kunde han ju inte nu. Nu var det bara jobbigt faktiskt. Han ville inte ha all denna uppmärksamhet.


Att komma tillbaka till skolan hade självklart varit ett stort steg. Han hade fått komma tillbaka i maj efter att han varit hemma i en månad där han återhämtat sig efter sjukhuset. En månad senare flyttade hela familjen till det nya huset som inte låg speciellt långt bort från deras förra. Det var till en början ganska svårt att vänja sig med det nya huset. Då staden är så liten så kände han självklart redan till området och några som bodde där, något som gjorde de första veckorna lite enklare.

”Happy Birthday to you, Happy Birthday to you!”
Han använde sina armar och pressade sig upp så att han hamnade i sittande ställning. Vid dörrkarmen stod hans mamma och pappa med en bricka var. En av dem hade en skål och ett glas placerat på sig och han förstod snabbt att det var hans frukost för dagen. På den andra brickan fanns ett par paket. Den nu åttaåriga pojken log brett och tänkte precis resa sig upp för att springa fram till sina föräldrar då han insåg att detta inte var möjligt. Precis som varje morgon vaknade han upp med tron att det senaste året varit en mardröm, men varje morgon fick han även återuppleva att han faktiskt inte kunde röra sina ben. Hans leende minskade lite, men han tvingade snabbt på ett nytt. Han ville inte visa sina föräldrar att han var ledsen, det hade de sett för många gånger vid det här laget.
”Paketen först!” sa han glatt och sträckte sig efter brickan hans pappa höll i. Genast började han slita loss pappret och fann i den en mobil. Han hade varit intresserad av elektronik hur länge som helst. Egentligen var han intresserad av nästan allt då han var väldigt nyfiken. ”Tack!” skrek han och log ett äkta leende mot sina föräldrar denna gång. Han öppnade nästa paket och fann i det en bild av två väldigt tjocka däck.
”Vi tänkte att du brukar ju alltid vilja åka pulka ute, och vi vill inte att det här med din rullstol ska förstöra det för dig”, förklarade hans pappa. Ännu ett leende bildades på hans läppar. Det var sant, han hade alltid varit en av de galnaste i backen.
”Tack”, sa han och la undan bilden.


Idag kan inte Kevin riktigt förstå hur mycket hans liv ändrats på fyra år. Efter sin första födelsedag, första jul och första nyår i rullstol hade han äntligen börjat kunna se att det faktiskt skulle lösa sig. Hans skoldagar var inte längre lika sega då. Han lyckades äntligen lära sig att det faktiskt fanns annat att göra än bollsporter.

”Kevin!”
Hans blick flög upp från blocket han satt och tecknade i ute i solen. Det var en underbar dag i april och han var nu tio år och hade levt med sin skada i tre år drygt. Det där med att teckna var nu en av hans stora sysselsättningar, och om han skulle vara ärlig så var han faktiskt ganska bra.
”Vad vill du nu Nate?” frågade han med ett leende och la ner blocket och pennan i sitt knä innan han rullade fram till bästisen som stod vid ett av fotbollsmålen. Nate hade varit hans bästa vän sen de var tre och hade inte lämnat honom en sekund bara för rullstolen. Nej, han var nog den som såg bakom rullstolen snabbast.
”Vi ska hoppa rep, kan du veva?” frågade den brunhårige killen och pekade bort på en grupp med elever som stod en bit bort och pratade. En tjej höll i ett långt, färgglatt hopprep. Kanske skulle man tro att han skulle ta illa upp av detta, men nej. Han sken upp som en sol och nickade glatt. Han älskade när kompisarna lekte något som han kunde vara med i.

”Låt mig vara!”
Kevin vred sitt huvud och fick syn på två killar längre bort under ett träd. Det var nu höst, oktober faktiskt, och han satt ännu en gång ute och målade. Det var det enda han gjorde nuförtiden, om han inte var med sina kompisar så klart. De tidigare intressena hade försvunnit och teknologi var inte alls lika roligt som att skapa mönster och former med pennor. ”Vad ska du göra åt det?” frågade killen som var ett år äldre än Kevin själv och knuffade in en annan kille som han aldrig sett förr i ett staket.
”Men jag har inte gjort dig något!” skrek killen. Han såg riktigt rädd ut och hela händelsen fick det att knytas i magen på Kevin.
”Hah!” fnös den äldre killen. ”Du gav mig ett F! Du skulle göra min läxa bra!”
Ännu en gång knuffades den andra killen in i staketet. Han klarade inte av att se detta längre utan placerade händerna på sina hjul och rullade fram till dem.
”Ey! Rodney!” ropade han då han närmade sig platsen de två killarna befann sig på.
”Vad vill du Rowe?”
”Låt honom vara och sköt dina egna problem!” sa han kyligt och stannade precis framför den äldre killen. Han hatade att se större killar hacka på andra. Det påminde honom bara om hur det varit det första året efter olyckan.
”Och du tänker vadå? Sparka till mig?” frågade den äldre killen med ett retsamt flin. Det där gjorde ont. Han kunde inte sparka till honom, hur gärna han än ville.
”Nej, jag tänker bara hjälpa den här killen, så låt honom vara och sköt dina egna problem”, upprepade han och vände sig mot den andra killen som tacksamt såg ner på honom. ”Häng med”, sa han till killen och nickade mot det bordet där hans block och pennor fortfarande låg.


En dag i slutet av juli månad när han var elva år hade två personer kommit hem till honom och hans familj. Efter allt som hänt honom sen december fyra år tidigare hade han faktiskt inte trott att hans liv skulle ändras mer än det gjort, men tydligen kunde det det.
Då de två männen stigit in i hans hus hade han ignorerat sina föräldrars ord om att han skulle stanna kvar inne i vardagsrummet medan de pratade med dem i köket. Istället hade han rullat ut i köket och satt i bromsarna för att visa sin motvilja för att lämna männen i rummet. Han hade granskat dem med nyfikna ögon och när de berättat varför de var där hade han nästan trillat ur sin rullstol av chock. Trollkarlar! Han var en trollkarl!

”Nej, Kevin, vi kan inte låta dig åka!”
”Men mamma! Jag vill åka, snälla?” bad han ännu en gång. Vid det här laget rann tårar ner för hans kinder. Förstod hon inte att det var det här han ville? Det skulle ju vara så himla coolt! ”Men Kevin, med din rullstol och-”
”Så bara för att jag sitter i rullstol ska jag inte ha samma möjlighet som alla andra?” grät han och stirrade sårat på sin mamma. Han skakade på sitt huvud så att en blond hårslinga föll ner framför hans ena öga. Han ignorerade den och placerade sina händer på hjulen och rullade in till sitt rum. Han kunde förstå att han var galen, men han ville åka. Han ville uppleva något nytt. Visst hade den senaste tiden varit svår, men han ville ändå göra detta. Han visste att han skulle klara av det!
”Kevin?” frågade hans mamma då hon kom in på hans rum en timme efter hans senaste uttalande. Han låg nu på sängen med ryggen mot dörren och stirrade in i väggen.
”Snälla mamma”, bad han utan att titta på henne, han orkade inte vända på sina ben. Han kunde känna hur sängen gungade till då hon slog sig ner bredvid honom och la en hand på hans axel.
”Jag har pratat med din pappa och vi säger att det är okej att du åker”, sa hans mamma lugnt. När han tittade upp på henne satt hon där med ett varmt leende på läpparna. Han log tillbaka mot henne och sträckte upp armarna för att kunna krama om henne.
”Tack mamma”, viskade han och kramade om henne ännu hårdare.


”Mamma, kan du hjälpa mig?”
Det är den första september idag och för första gången på väldigt länge ska han åka iväg utan sina föräldrar. Hans mamma och pappa har inte lämnat honom i mer än högst en natt under hela hans liv, och nu ska han vara borta länge. Ändå är han inte nervös. Han är bara glad.
”Oj, självklart älskling!” säger hans mamma då hon ser honom sitta kvar nere på perrongen. Han kan inte komma upp själv på tåget, men detta stör honom inte. Det som stör honom lite är alla blickar han får på sig. Har de aldrig sett en person i rullstol förut eller?
Väl inne i tåget tackar han sin mamma och rullar sedan iväg genom gången. Även här får han många blickar på sig medan elever får flytta på sig, men han ignorerar dem. Han skäms inte för att sitta i rullstol längre utan är mer stolt över det.
”Här inne Kevin”, säger hans pappa där han står inne i en kupé och väntar på att Kevin ska komma in. Han rullar fram till fönstret och snurrar runt innan han spärrar stolen och lyfter upp sig själv på en av bänkarna.
”Klarar du dig nu Kevin?” frågar hans mamma och tittar ner på honom. Han nickar och ger henne ett brett leende.
”Jadå mamma!” säger han och sträcker sig upp för att krama om båda sina föräldrar. Han kommer sakna dem, absolut, men han har en uggla nu så han kommer kunna skicka dem massor av brev.
När tåget väl börjar rulla andas Kevin ut och plockar upp sitt block och pennor. Han är faktiskt på väg till en magiskola!