Sida 1 av 1

Paul Colburn [G] (Nowheregirl)

Postat: 14 okt 2012, 21:17
av SORTERINGSHATTEN
Paul Angus Colburn; Glencoe, Skottland

De skotska högländerna skulle kunna anses som en av världens vackraste platser, och mitt i all denna skönhet, inklämd mellan de gröna kullarna, ligger den lilla byn Glencoe. Det är en stillsam och fredlig by där alla känner alla, och de små husen omringas av prydliga trädgård och en svag doft av rosor och nybakat bröd tycks alltid ligga som en ljuv dimma över staden. En idyllisk liten by, helt utan allt som skulle kunna kallas hemligheter och mystik, eller?

En lång och skranglig stenmur ringlade sig fram bredvid den smala vägen som gick rakt igenom den lilla byn, och det var på den där mossiga muren som en ung pojke på sisådär elva år skickligt balanserade. Bredvid honom, men nere på fast mark, gick ytterligare tre barn, men det tycktes alla vara något yngre än honom. Likväl så var det den äldre pojken på muren som var den intressanta i detta fall. Hans namn var Paul Colburn, en pojke som var liten i växten, såväl klen som kort, men med en stor lockig kalufs i en kastanjebrun färg som säkert lyckades göra honom någon centimeter längre. Det var ingen tvekan om att Paul var en karismatisk ung pojke, han kunde ofta få sina vänner att skratta, och hans breda mun gick i ett och de övriga barnen lyssnade uppmärksamt på minsta ord som lämnade hans läppar.
”En ren kan inte flyga. Jag lovar er, tomtens släde dras av en ungersk taggsvans. Det är en av de snabbaste drakarna i världen förstår ni.” Paul gestikulerade vilt och yvigt då han talade, och trots att de tre yngre barnen aldrig hört talas om en ungersk taggsvans så nickade de allvarligt. Om Paul sade så, så stämde det, och ingen av dem var ännu såpass gammal att de övergett tanken på att drakar, tomten och féer faktiskt var sådant som kunde existera.
”Och hade han inte haft en sådan stor säck med klappar att släpa på hade nog det allra smidigaste varit en kvast.” Paul kunde ses som något udda och hans, för dessa ovetande Glencoe-bor, barnsliga historier var inget som längre uppskattades av jämnåriga kamrater, och han hade därför tytt sig mer till byns yngre barn. Att de dessutom beundrade och såg upp till honom gjorde bara saker och ting bättre, men han försökte att inte utnyttja det. Inte alltför mycket i alla fall.

De fyra barnen passerade den ena lilla charmiga huset efter den andra, och Paul pladdrade oavbrutet och högljutt på ända fram tills dess att de nådde fram till ett tämligen litet och slitet vitmålat stenhus vars tegeltak med årens lopp bara har blivit mer och mer fallfärdigt. Till skillnad mot de tidigare husen växte det inga prydliga rosenbuskar i trädgården, utan istället var denna en salig blandning av örter och ogräs som växte fritt likt de ville. Det var i den trädgården som Paul hoppade ned från den mur han balanserat på, och när han log brett mot sina tre kamrater visade han upp de två raderna av sneda tänder som såväl kunde beskriva den brittiska tandvården.
”Ha ett bra liv så ses vi väl till jul eller nått.” Han flinade brett åt dem, väl medveten om att ingen av de tre barnen var vidare förtjusta i att se sin ledare försvinna iväg till någon 'hemskt trist internatskola i London' som de alla kallade den. De skulle bara veta. Han vinkade snabbt åt dem, och öppnade sedan den olåsta dörren till familjen Colburns hem.

Hallen var liten och trång, och några av golvplankorna knarrade något förfärligt när man klev på dem. Paul slängde något vårdslöst av sig skorna i den redan rangliga högen av... tja, diverse prylar, som låg och skräpade i det lilla rummet. Från köket hördes bullrande ljud och det var klart och tydligt att hans båda föräldrar trängdes för att få plats med just sina kastruller, grytor eller kittlar på spisen. En vag doft av nybakat bröd blandades med den säregna doften av en trolldryck som gått fel, och Paul som varit med om detta ett flertal gånger visste att det var bäst att ta skydd i sitt rum medan föräldrarna smågnabbades om vems fel det egentligen var att saker och ting inte blivit som det skulle. Därför skyndade han sig upp för den skrangliga trappen som ledde upp till det lilla vindsrummet som han i elva års tid hade kallat sitt eget.

Genom att lägga på en skiva på vinylspelaren så drunknade ljuden från köket bland musikens rockiga toner. Medan de övriga barnen i Glencoe inte skulle ha någon aning om vare sig låtarna eller bandet så fanns det en stor skara människor ute i världen som utan tvekan skulle brista ut i skönsång till Systrarna Spöks välkända ”Do the Hippogriff”. Det syntes tydligt att det var hans favoritband, väggarna var täckta av planscher och affischer på det populära bandet från magivärlden, och Myron Wagtail var något av en idol för Paul. Inte för att han själv vare sig spelade eller sjöng, men likväl. Förutom det tydliga musikintressed som syntes så tydligt så skvallrade rummet också om diverse andra intressen. I ena hörnet stod en kvast, och den var verkligen inte till för att sopa med. Den gamla Kometen hade använts ett flertal gånger då familjen åkt iväg på utflykter långt ifrån byn, och även om Paul vare sig var atletisk eller en speciellt duktig kvastflygare så var Quidditch en sport som det inte gick att ogilla. Skolböckerna däremot, både de från mugglarskolan och hemundervisningen, låg slarvigt slängda på skrivbordet, undan skuffade för att istället ge plats åt några betydligt mer välvårdade seriealbum. Det var med andra ord inte svårt att förstå att den unga pojken inte placerade studier speciellt högt upp bland sina prioriteringar. Så fanns också rummets just nu viktigaste objekt, den alldeles nyinköpta trollstaven som Paul så omsorgsfullt placerat på nattduksbordet. 11 tum, gjorde i kastanjeträ och med en kärna av hjärtsträngen från en drake.

Nere i köket höll Alistair och Bridget Colburn att smågnabbas, precis som deras son misstänkt. Medan Alistair var fullt övertygad om att trolldrycken varit i perfekt skick sist han kollade till den, så var hans hustru övertygad om att detsamma gällde henne. Med två trolldrycksmakare i hemmet kunde det ibland bli lite väl många kockar i ett och samma kök, och missöden var något som alltför ofta inträffade, missöden de båda alltid försökte skylla på den andre. Dock fanns det alltid en underliggande ton av hängiven kärlek då det gifta paret smågrälade med varandra. De hade träffats under sin första tid på Hogwarts, han uppfostrad av två magiker och hon i en mugglarfamilj, och under skolgången hade deras vänskap utvecklats till något så mycket mer. Så snart deras skolgångar hade varit klara hade de gift sig, och efter att Bridget drabbats av en orolighet och svaga nerver hade de, på läkares inrådan, flyttat till Glencoe där hon skulle kunna återhämta sig, vilket hon också gjort. Familjen hade dock blivit kvar, och vare sig Mr eller Mrs Colburn skulle kunna tänka sig att flytta ifrån den plats de numera kallade hem. Deras gräl slutade i en kärleksfull kyss, när lukten av något som brändes vid plötsligt nådde dem.
”Köttgrytan för bövelen!” Grälet om vem som haft ansvaret för den numera lite väl kokta köttgrytan bröt ut, och det kom att krävas att även brödet skulle få sig några brända kanter innan de grävde ned stridsyxan och ropade ned sin son för att delta i, den något misslyckade, middagen.

Trots att det inte var mer än tre personer som trängdes runt det runda köksbordet så kunde man med tanke på ljudvolymen tro att de var betydligt fler. Köttgrytan hade kanske blivit något misslyckad, men det hindrade inte skålarna från att bli fyllda om och om igen. För tillfället var de djupt insatta i en diskussion om Hogwarts, och föräldrarna pratade i princip i munnen på varandra när de försökte ge sig son råd.
”Se upp för Slytherineleverna! De kommer försöka sno din tjej när du minst anar det...” Alistair hann knappt ens avsluta sina mening innan hans hustru gav honom en arg blick och fortsatte.
”Det är inget fel på Slytherin. Fast... Du borde nog se upp för dem lite.” Det sista tillade hon lite oroligt och gav sin son en varm blick. Lille Paul med sina mörkgröna, stora ögon, ljusa hy och rara små smilgropar i det runda barnansiktet. Och så det långa, på tok för långa, håret.
”Åh, Paulie. Vi borde verkligen sett till att klippa ditt hår innan du börjar skolan.” Bridget drog lite i sin sons lockar som räckte honom en bra bit nedanför hakan om man rätade ut dem.
”Men mamma...” Paul drog sig ur hennes grepp och suckade överdramatiskt. Likt de flesta pojkar i den åldern var ens mammas tjat inget man direkt ville lyssna på.
”Nåja... Men om några elever retar dig för det så får du skicka mig en ug...!” Hennes röst var bestämd, men hennes make lyckades tysta ned henne.
”Bridge, lugna ned dig. Paul kan ta vara på sig själv.” Det var sant, uppfostrad i en trygg och kärleksfull familj så hade Paul alltid lärt sig att tro på sig själv, få självförtroende och vara stolt över den han själv var. Han tog inte gärna skit från någon annan. Alistair gav sin hustru en snabb kyss på pannan, och det fick en äcklad min att sprida sig över sonens ansikte, det fanns inget vidrigare än föräldrar som visade sin tillgivenhet för varandra.

”Godnatt Paulie. Du ska se att du kommer att älska Hogwarts.” Ljuset släcktes och hans föräldrar försvann från dörröppningen. Nog visste Paul att det de sagt var sant, han skulle älska Hogwarts. Nya vänner att skratta och skämta med, nya lärare att driva till vansinne med alltför mycket fantasi, och nya äventyr att upptäcka. Oja, han skulle garanterat älska det.